Hur kommer man över barnlöshet…och en fars död?

En tekanna är tömd. Den fina som jag vann med en slogan och fick hemskickad i höstas.

20130123-083923.jpg

Innan vi fick barn drack jag alltid te ur kanna, och det krävde särskilda åtgärder för att hålla teet så hett som jag vill ha det. Tehuva är inte bra, då blir handtaget hett och den vackra kannan dold. Men en värmeljushållare i keramik att ställa kannan på håller värmen perfekt. Jag hade flera såna, och en välanvänd blå som skulle ha passat fint till den här kannan. Men nu tror jag att jag har skänkt bort den eftersom jag trodde att jag skulle brygga te resten av livet. Den som vet var såna finns får gärna tipsa.

“Innan vi fick barn” skrev jag just. Ord som många säger utan att det är något stort. För mig är de orden dynamit. För en berättelse om innan vi fick barn innebär att vi fick barn. Vi som inte visste, inte vågade tro. Vi fick våra barn!

Igår hamnade någon på den här bloggen genom sökningen “Hur kommer man över barnlöshet?” Jag ville gråta när jag läste de orden i statistiken. Frågan ger mig en bild av en person som jag känner så starkt med. En fiktiv men närvarande person, som min romanfigur Bea, som liksom kryper in under huden på mig och blir ett med mina egna känslor.

Hur kommer man över barnlöshet? Jag är inte säker på att man alltid gör det… Fastän vi har våra barn så finns barnlösheten i mig. Som en latent sjukdom, vars största skov är över för alltid, men som kan göra sig påmind. Ibland inte alls. Ibland som ett utslag som ger huden en annan ton men inte gör ont. Ibland, under korta stunder av återsmitta, som ett öppet sår som behöver omvårdnad.

Och ändå. Vi fick våra barn. Hur kommer man över barnlöshet om den blir bestående? Om den är ofrivillig är jag inte säker på att man kommer över den helt. Förlikar sig med och lär sig leva med, ja. Men kommer över att längtan funnits, nej. För jag tänker mig att den sorgen, förlusten av barnen jag drömde om, är lik andra förluster i livet. Om frågan hade varit “Hur kommer man över förlusten av ett barn?” så kanske svaret hade varit mer självklart. Och detsamma. Man kommer inte över, man lär sig leva med. Och fastän det inte går att jämföra sorger och säga att det ena är lika jobbigt, eller jobbigare än det andra så tror jag det är just så det är. Vi kommer inte över. Vi lär oss leva med det.

I övermorgon är det femton år sedan min store, bullrige far skallskadades svårt vid en olycka och fick ett helt annat liv under resten av livet. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Idag är det fyra år sen han dog. Min älskade pappa, som somnade in oväntat medan vi var långt borta i Kenya och fick hans fjärde barnbarn. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Related Posts

9 thoughts on “Hur kommer man över barnlöshet…och en fars död?

  1. Det är som du säger/skriver. Vi lär oss leva med sorgen men kommer aldrig över den helt. Jag tycker dessutom att det är skönt att få ha fina minnen som jag för alltid kommer ihåg. Jag är dessutom oerhört tacksam över de två barn jag fick med denne store bullrige levnadsglade man.

  2. Vackra blåa kanna som ger glädje när man ser den.
    En sönderslagen kruka kommer man ofta över men ser du de trasiga bitarna så river den ändå i dig. Jag hade ett vackert fat som blev sönderslaget och jag tänker inte på det varje dag men varje gång jag ser den tomma väggplatsen sörjer jag , varje gång jag ser de sparade bitarna så minns jag. Jag tänker att lite av det nog finns i de stora förlusterna men så mkt mer. Varje dag kanske vi inte tänker på dem men det behövs så lite för att vi ska bli påminda, för att förlusten ska bli mer kännbar. Att inte få de barn man vill är sår som kan rivas upp av vad som helst, så många tårar som gråtits på vägen. Hade vi inte till slut fått sonen vet jag inte hur livet skull blivit, det fattades något.
    Läste just innan din blogg en där man valt bort barn, dels för att sjukdom satte hinder men där adoption inte var ett alternativ. Kändes så sorgligt. Jag har många vänner som valt bort barn pgr av att den ena har skador orsakade av olyckor, där man tror att man inte skulle klara av det. Men det är oxå en sorg att leva med att tillvaron utesluter barn. Sen har jag vänner som trots svåra skador ändå satsat på att klara av det för man är ju två. Så valet är inte lätt för dessa barnlösa heller men det talas så väldigt lite om det, de får nog inget stöd i det beslutet.
    När människor dör tänker jag att åldern när de dör påverkar hur
    förlusten blir. Det värsta jag kan tänka mig är att förlora sitt barn ssk om det varit svårt att få dem, det är min återkommande rädsla. Men jag försöker överlämna även det till Gud varje dag.
    Ber att du denna dag ska få minnas din pappa med allt det goda som han gav, allt det där som var pappa när han var frisk så ej det skadade får skymma. Varm kram

  3. att komma över nåns död gör man kanske aldrig, man bara lever vidare. Men att komma över barnlöshet – det är säkert individuellt, och beror säkert på om man får barn eller ej, och vad man hade för tankar kring att få barn redan innan man ens försökte. Hade vi aldrig fått barn hade jag aldrig kommit över det tror jag, men vi fick barn och jag kom nog över barnlöshetssorgen för länge sen känner jag. Jag kan fortfarande känna hur det kändes t ex när jag läste din bok, men det är som nånting som ligger så långt bakåt i tiden redan vid det här laget, nånting som är processerat för länge sen och som jag har lagt bakom mej och gått vidare från. Som jag kan ta av som erfarenhet och förstå hur andra har det, men inte nånting som överhuvudtaget existerar i min vardag längre. Annan sorg – den finns alltid kvar på ett eller annat sätt, mer som en del av mej som aldrig försvinner, som den där latenta sjukdomen du snackar om.
    Det beror säkert på vad man har i bagaget när man går in i barnlösheten tänker jag, hur snabbt man kommer över det när man väl inte är barnlös. För mej var det ett kort steg till adoption t ex, på grund av familjehistorien och på grund av att jag hade funderat på adoption som ett alternativ i många år redan innan vi försökte få barn. Jag är bara så tacksam över att jag lever, så jag har inte nån anledning att längre sörja över att jag då nån gång var barnlös! för mej finns den där i bakgrunden nånstans tillsammans med alla andra motgångar jag haft i livet – nånting som jag kan ta fram när jag behöver dom erfarenheterna för att ha empati för andra, men inte nånting som gör sig påmint annars.
    många varmar tankar tankar till dej på denna jobbiga dag.

    1. Tack för funderingarna Ninette! Jag har nog ansträngt mig för att minnas barnlösheten. Så länge jag vill vara ett stöd för barnlösa och minnas vad Väntrum talar om så har jag nytta av den sorgen. Tack också för din fina recension av boken!

      1. Jag tror att om jag också hade hållit på och skrivit en barnlöshetsbok och så aktivt som du gör försökt finnas där för barnlösa, så hade nog sorgen hållit sig kvar hos mej mycket kraftigare – det blir lätt så när man engagerar sig, och jag måste säga att just den biten är jag glad att jag slipper nuförtiden (alltså inte engagemanget, utan sorgen)! det kommer ibland små stygn (som du redan vet från mina mail), men överlag så känner jag verkligen att jag har lagt det där kapitlet bakom mej nu. Och det känns bara så bra! Det som har hjälpt mej att ta det sista steget ut och förbi all barnlängtan är att jag äntligen den senaste tiden har ett nytt sådär lite halvhemligt (hemligt på nätet, inte IRL) projekt som jag sätter mina tankar och min energi på. Mitt sista barn kan man nog säga, så känns det nästan på nåt konstigt sätt! 🙂
        Jag håller också på och skriver ett inlägg till min blogg om post-traumatisk mognad – alla mina tankar här idag hänger egentligen ihop med det känner jag.
        Tack själv för boken hörrdu! jag önskar verkligen att den fanns redan för 10 år sen när jag var inne i det – jag hade verkligen läst den om och om igen då, och som sagt, tvingat alla mina släktingar att läsa den också! det var så ensamt då, en sån där bok hade varit guld värd.

  4. Ja, hur kommer man över olycka som sker i livet? Jag är inte heller säker på att man gör det. Man lär sig leva med sina nya erfarenheter och de fördjupar livet på både gott och ont. Det är svårt, men med olyckan på lite avstånd kan man själv bli ett stöd för andra i deras svårigheter. Det kanske är vinsten.

    Så ledsamt att din pappa skulle behöva råka ut för olyckan som förändrade livet för er alla. Tänker på att livet fylls med både glada och tunga bemärkelsedagar.

    Jag påminns ibland om sorgen över barnlösheten, men jag känner den inte idag. Den kommer som glimtar i form av minnen och jag kommer ju alltid vara den som en gång var ofrivilligt barnlös, det är en del av min identitet, som så mycket annat.

    Kram

    1. Så sant. På gott och ont… Och en del av identiteten som är svår att tänka bort nu. Tack för all din medkännande omtanke!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *