Hur kommer det sig att de små frågorna får de stora massorna att engagera sig medan en minoritet engagerar sig i de stora frågorna?
En slags minoritetsengagemang. Nästan oavsett hur stor frågan är så är det en minoritet som engagerar sig. Kanske den minoritet som är berörd personligen av frågan. Det syns på många håll. Vilka länkar som sprids mest på nätet. Vilka artiklar som kommenteras mest på webbtidningen. Vilka statusrader på Facebook som får flest reaktioner. Vad det pratas om i de fysiska och digitala fikarummen.
Jag har trott att det är jag som är överkänslig när jag förbryllas över att jag kan få stor uppmärksamhet på blogg eller Facebook över något ytligt och oviktigt, men att de inlägg som gäller stora frågor ibland går helt okommenterade förbi. Eller kommenteras och gillas bara av det fåtal som engagerar sig i samma fråga.
Visst gläds jag enormt över alla bekräftande Facebooktummar när det gäller min hälsa eller lyckan över barnen, det vill jag absolut inte vara utan. Det jag tänker på nu är själva fenomenet att en vacker naturbild kan spridas av tusentals berörda medan ett inlägg om vardagsrasism möts av tystnad eller några få kommentarer fastän rimligtvis de flesta av mina vänner och släktingar borde vara måna om att vårt barn inte möts av rasism. Jag har tänkt på det länge, men först nu förstått att det är många som upplever det, men kanske inom sina egna engagemangsområden. Just nu tänker jag mycket på frågan om det vita perspektivet som råder bland svensk allmänhet, och det är just i leden som inte är helvita som jag sett den här reflektionen som avspeglar min egen. Att de frågor som bränner ofta möts av tystnad från vännerna, medan det vardagliga ger mycket feedback. Vad betyder den här tystnaden? Det är lätt att tolka det som att ”jag håller inte med” eller ”det där skiter jag i” – men kanske det betyder ”det här är en för stor fråga för mig att ge någon snabb synpunkt om”?
Jag bidrar med egen tystnad på andra områden, som kanske andra betraktar som livsviktiga. Jag kommer till exempel aldrig bry mig i en Facebookstatus som handlar om hockey eller homeopati, eftersom det ena är totalt ointressant och det andra är fel. I mina ögon. Andras ögon ser annat. Men det som engagerar mig bekräftar jag ofta hos andra; rasism, bistånd, livsfrågor, sorg, funderingar om tro och människors rätt att behandlas lika värdigt oavsett ursprung eller sexuell läggning. Därför bekymrar jag mig över tystnaden. Vad säger den egentligen? Nånting eller ingenting?
Jag tror att många människor är rädda för att offentligt ta ställning i frågor som man inser är brännande. Man vågar inte stå upp för det man tror om man inser att man kommer att utsättas för elakheter. Samma fenomen som att få vågar stå upp för den mobbade eller säga emot sin svåger som uttrycker fördomar mot romer. Tystnaden behöver inte betyda att man håller med om det elaka, utan att man är rädd för det elaka. Oftast är det de som redan varit med om att bli hånade, de som berörs av rasismen, eller de redan mobbade, som inser att världen inte faller för att man blir hånad som vågar stå upp än en gång.
Jag funderade på samma sak för ett par veckor sedan, både i blogg och bland folk. När jag sa att jag tycker det är konstigt att rasisminlägg lämnas helt okommenterade då allt annat kommenteras fick jag av mina vänner höra att ”ja men då måste man ju engageeeera sig”. Mina barns trygghet är tydligen inte värt att engagera sig i lika mycket som man vill engagera sig i nya gardiner. Lite deprimerande, faktiskt.
Jag funderar på samma saker som du, Cecilia. Vad ligger i tystnaden? För mig känns det tystnaden som en osäkerhet, jag vet inte var jag har människor omkring mig. Har iaf lovat mig själv att inte vara tyst. Om jag sedan lyckas i alla delar är en annan fråga.
Tack för inlägget!
Vissa frågor är så svåra.
Nu menar jag inte rasismfrågor.
Det är ju självklart att vi ska bekämpa all form av rasism.
Men andra stora frågor.
Jag kan ibland känna mig så maktlös.
Och att det ändå inte går att påverka.
Och då orkar jag ibland bara med den lilla världen.
Som gardiner och sånt.
Jag är glad att du ser det här fenomenet Cecilia.
Och jag hoppas jag själv ska bli bättre på att se de stora frågorna.
Och kommentera.
Kram till dig.
Min teori är att 80% av alla mänskor är såna som följer strömmen och som inte riktigt vågar tänka själva. Det är dom som ”bara lyder order”, eller som ”inte visste vad som hände” och så vidare. Som sitter tysta när en ställer sig upp och opponerar sig, bara för att dom inte riktigt vet åt vilket håll vindarna vänder och om den som opponerar sig är på den vinnande sidan eller inte, så då är det bättre att inte säga nåt och inte råka illa ut. Den stora massan, som jag kallar det , och som jag blir så himla irriterad på ibland! (som t ex en gång när jag var den enda som vågade opponera mej mot en föreläsare, med den påföljden att jag var den enda som blev utslängd från kursen trots att ALLA i det där rummet kände som jag!) Sen andra dagar så tänker jag att what the heck, skit i alla dom där ryggradslösa mänskorna – huvudsaken är att jag kan leva med mig själv! Men nog skulle det vara kul om fler kommenterade när man skrev om rasism och hur det påverkar ens barn – när det gäller mina barn vill jag att alla ska vara på deras sida, inte bara den där lilla minoriteten som inte är alltför rädda för sitt eget skinn för att våga kommentera ens ett ynka litet facebookinlägg.
eller kortare sagt än min förra kommentar: Tystnaden är rädsla, tror jag.
Har funderat på samma sak!
Det är gott att få bekräftelse på det här, att det inte handlar om att jag är överkänslig utan faktiskt en trend. Tack för era reflektioner!
Ligger nog mycket i att det känns som ’för stora frågor’. Jag känner ofta att jag inte bara kan slänga iväg en snabb kommentar, lite ironi eller ett glatt heja-rop på den typen av inlägg. Seriöst ämne måste tas seriöst och då måste jag TÄNKA, och när jag har tänkt klart har inlägget vimlat in inläggsflödet…
Men Cecilia: Fortsätt att skriva om viktiga saker!! Det behövs!
(men det va inte heller populärt på fb att dela en artikel om att kriget i Kongo är skördat fler liv än vad flera andra konflikter som världen förfasat sig över…)
oupps, det saknas ett ’i’: inlägget ha vimlat in i inläggsflödet (och är borta på nått sätt)
Ja, det som går snabbt och inte kräver eftertanke är det som fungerar bäst i den här snabba världen… Men gott att det ändå finns eftertanke.
Jag såg inga debatter om den artikeln, men kunde föreställa mig dem så jag lät bli att dela just därför… Fegt kanske om det nu är reaktioner man eftersträvar.
Nej, det är det som är problemet: att det inte debatteras och reageras på en konflikt som pågår och pågår och skördar så många liv.
Det är dimma på Sundet, och mistluren tutar; det är dimma i nyhetsrapportering och debatter också, tutar vi??
De reaktioner jag föreställde mig (och inte orkade tänka på att bemöta) var kritik på faktainnehållet som bevakar Israelkonflikten med snäva glasögon på…