Osynlig sjukdom – synlig omtanke.

En bukett tulpaner och tidningen Skriva fick bli mitt frukostsällskap. Både tidningarna och blommorna följde med hem från affären sent igår kväll, och stora hjärtebarnet följde med som min assistent och hjälpte till både att hämta prylar till “rollatorn” och att bära.

20130124-111025.jpg

Jag läser om skrivandet och längtar efter mitt romanmanus, men skrivandet känns allt längre bort. Det är som att orken läcker ut och blir mindre. Nu är det en stor ansträngning med varje blogginlägg. Det är mitt behov av kontinuitet och mål för dagen som gör att jag fortsätter, trots att det är svårt att hitta förmågan att samla trådarna och formulera orden så genomtänkt jag vill. Och det är så tydligt den fysiska orkeslösheten som gör det. Jag förstår att psykisk utmattning skulle kunna ge samma problem, men jag känner så tydligt att det är kroppen, det febertrötta huvudet som inte orkar hålla alla trådar. Eller orkar med stor kamp. Det finns en tydlig skillnad mellan den psykiska och fysiska utmattningen. När jag var mentalt slut hade jag ingen glädje eller knappt förmåga att möta andra, och särskilt inte det som hade med arbetet att göra. Nu längtar jag efter det, men hindras av det fysiska tillståndet.

Men igår tog jag värk, piller och trötthet och åkte till stan för en lunch med kollegor. Med mig hade jag också ett glatt humör och en glädje att kunna vara med trots allt. Och det var en glädje. Så många kramar, sån omtanke och efterlängtat sällskap den korta men långa vägen från och till parkeringen. Det tog på krafterna förstås. Benen kändes som att de nästan inte bar efteråt, värre trängsel i blykepsen och idag var tempen högre när jag vaknade. Därför är det så konstigt att få höra av så många “Åh, vad du ser pigg ut! Mår du bättre nu?”

Nä, jag mår sämre… Men jag är tjock, glad och har rosiga kinder. Så ser inte sinnebilden av en sjuk människa ut, och jag hade förberett mig på att få höra att jag ser pigg ut, så denna gång gjorde det inte ont att höra det när jag egentligen mår skit.

Frågan är om jag måste anlita en sminkör när jag om några veckor ska till doktorn som ska besluta om eventuell behandling. Jag tror dessvärre att också yrkesmän luras av ett bedrägligt yttre. Särskilt när provsvaren inte talar det vanligaste språket.

Related Posts

8 thoughts on “Osynlig sjukdom – synlig omtanke.

  1. Usch vad jag är bekymrad för din skull. Har noterat att du inte varit lika aktiv på bloggen – och det behöver du ju inte vara, jag menar inte så! – men jag har tänkt att du kanske mår sämre. Och så är det så. Usch vad ledsamt. Vill så gärna kunna hjälpa. Kunde jag så skulle jag följa med dig till läkaren. Sådant är jag BRA på. Hoppas verkligen att du blir lyssnat på och får hjälp! Snart får de väl ändå testa något även om inte provsvaren är entydiga, tycker jag.

    1. Tack kära du! Det är ingen dramatiskt försämring, men en ökad kraftlöshet och tanketrötthet som jag precis noterat själv. Det är kopplat till att jag har gjort utflykter från sjukhussoffan, så det finns ingen ökad oro i det. Ville bara säga det.
      Det värmer hjärtat att du noterar och visar sån omtanke! <3

  2. Ja när man inte ens orkar blogga fast man älskar att skriva så är det tungt, rikitgt tungt. Ibland kan ju skrivandet få vara en ventil ur allt det tunga, men ibland äts orden upp inifrån. Å vad jag ber att du ska få tillbaka lusten o orken till det.
    Ja du vet ju vad jag tycker om kommentaren “oj vad pigg du ser ut”, det är som man måste ladda för att orka höra det.
    Gläds att du tog dig ut emd kollegor trots kostnaden. Som vi båda vet får amn betala ofta dyrt vilket ibland får en att avstå. Jag ahr just avbokat ngt jag gärna ville men inser att jag kan inte både gå på frukostseminarium varsklocklsag en lördagmorgon dessutom är alldeles för tidigt för mig, vara förebejdare på kvällen och förebedjare dan efter. Men i glädjen att bli tillfrågad svarade jag ja på allt, var olika tillfrågare, tills förståndet hann ifatt o sa Men Kristina hur tänkte du nu? Och eftersom det är svårast att få förebedjare så prioriterar jag det. .

    Jag tror oxå att läkare luras av utseendet, det märktes tydligt när man sökte för ryggskador, eller pat låg i sängen o hade jätteont men ändå sminkat till sig för ronden. Då fanns det korkskallar som sa “men här ahr vi en pigg patient, du kan nog åka hem idag!!!!! jojo , ingen blick bakom fasaden. Hoppas att dina läkare skall var klokare. Ber igen kram

    1. Ja, jag vet vad du tycker om den kommentaren. Det är skönt med igenkänning och jag är återigen så tacksam för vår vänskap. Din sjukdom och det du har erfarit och förmedlat har hjälpt mig ofattbart mycket under det senaste året. Du har fått vara i tjänst för mig, sjukskriven eller ej – en oerhörd insats är det du har gjort. Och vid sidan av det all omtanke och bön. Tack! <3

  3. Så tungt och maktlöst att vilja, men inte orka!
    Det är konstigt det där med att man inte får se för pigg ut, då tas man inte riktigt på allvar.
    Mina tankar finns hos dig, Cecilia. Glad att du kom ut på lunch, även om det hade sitt pris.

    1. Tack kära Hedda! Jag är också glad för det, och för din omtanke!
      Märkligt att det ändå är utsidan som räknas i så många sammanhang… Och patienters och anhörigas upplevelser väger inte alltid så tungt som de borde.

  4. Nej vad jag blir ledsen för din skull.
    Och att du inte ser någon förbättring fast det gått då lång tid.
    Jag hoppas du trots allt orkar fortsätta blogga.
    Men förstår samtidigt att det är ansträngande när du mår som sämst.
    Måtte bara läkaren se mer än till det yttre.
    Du borde få ordentlig undersökning och en diagnos.
    Att sväva i ovisshet tär på krafterna.
    Jättekram

    1. Tack Tolmia för att du tänker på mig.
      Jodå, jag har fått en väldigt omfattande utredning. Problemet är att svaren är svårtolkade 🙁 Det skulle vara bra att inte vara så mystisk. Hellre ett klockrent skolboksexempel, men det är vi väl varken du eller jag…. Men fantastiska människor 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *