Kategoriarkiv: Ditt & Datt

Att driva med asiater

Krönikören och författaren Patrik Lundberg skrev nyligen en krönika om hur rasismen mot asiater passerar censuren på ett helt annat sätt än annan rasism. Och då betyder inte det att vi generellt saknar problem med rasism i vårt land. Människor med ett utseende som antyder att de kan vara födda någon annanstans än i norra Europa betraktas med andra ögon, andra omedvetna eller medvetna värderingar och därmed andra bedömningar än oss som är ljusa i hår och hud. Men i det publika rummet har de allra flesta lärt sig att inte tala nedvärderande om t ex muslimer och svarta. Däremot tycks det, som Patrik Lundberg säger i sin krönika, vara helt godkänt att nedvärdera asiater. Se bara på den här reklamfilmen.

Reklamen är vedervärdig i mina ögon. En vit översittarkock och en osmart asiatisk kock som löser uppgiften på helt olika sätt. Laga från grunden – som annars har hög status i både samhälle och kockvärld – blir något infantilt, och det illustreras med en asiatisk kock som sliter med en galen blick. Det går inte att bortse från ursprung här. I en värld där vita har varit just översittare och sett ner på människor med annat ursprung i tusentals år kan man inte göra en sån här reklamfilm om man vill framställa människor jämlikt. Sveriges Mästerkock vanns ifjol av Jennie Walldén, en skicklig kock med ett asiatiskt ursprung och utseende. Om hon hade bytt plats med den vite manlige kocken hade Bong kanske fått fram ett annat budskap. Det budskap jag nås av idag är att aldrig mer handla buljong och fond med märket Bong.

Bara Försvarsmakten som gör skillnad på riktigt?

Om jag skulle sätta en målförklaring för mitt liv så skulle den kunna sammanfattas med att jag vill göra skillnad. För dem som står mig nära, för det jag tror på, för människor som behöver stöd nära och långt borta. Jag vill göra skillnad och jag vill omge mig med människor som på olika sätt vill göra skillnad.

Men vet ni vad vi ska göra om vi vill göra skillnad ”på riktigt”? Jo, då ska vi anmäla oss till Försvarsmakten.

20131004-093943.jpg

Försvarsmaktens reklam menar alltså att det är de som gör skillnad på riktigt. Det hjälper till att slå fast alla negativa fördomar om militärer som jag nånsin nuddat vid.

Så alla andra som gör något för andra människor gör det inte på riktigt?
Alla som stöttar medmänniskor i sorg, som hjälper föräldralösa barn, som talar om det som är svårt att tala om, som står upp för mänskliga rättigheter, som löser sjukdomsgåtor, som handlar rättvist, som gör klimatsmarta val, som välkomnar hemlösa, som besöker sjuka, som omfamnar utstötta, hör av sig till ensamma och ledsna, som möter människor med värme.

Vi kan alla göra skillnad på riktigt. Nu på en gång. Utan att anmäla oss till krigs… ursäkta – försvarsmakten.

Svit och hopp

hav

Höstdagen är skön, och när jag tog bilen till en plats där jag varit ett par gånger tidigare det senaste halvåret blev det så tydligt att jag mår bättre nu. Länge och många dagar orkade jag inte lämna soffan i onödan. För ett drygt halvår sedan orkade jag lämna bilen och sitta på en sten en kort bit bort med värkande huvud och febertung kropp. För en dryg månad sen orkade jag promenera några hundra meter från bilen. Idag kunde jag gå runt hela området och känna mig stark i kroppen. Inte helt feberfri, men så mycket bättre.

Det blir bättre. Så är det med många av de smärtor vi drabbas av i livet. Fastän det är svårt att våga tro när mörkret omger oss så är det så. Goda böcker och filmer kan förmedla just det. Om och om igen lyssnar jag på sviten ur filmen om Monica Zetterlund. Ljuvlig musik. Och så fint den passar med ett blankt hav en fin höstdag.

Glädje är…

20131001-112638.jpg

… guldfärgade träd.

… att ha fått fira femårsdag för barnbeskedet.

… att vakna piggare än igår.

… att ha tid att morgonkrama och prata med tonåringen.

… att få hjälp med att köra litet barn till skolan och kunna spara kraft till en promenad.

… att orka gå längre än jag gjort på 1 år och 7 månader.

… att göra upp planer på familjeutflykter och våga tro att de blir av.

… att hitta en gammal glömd dikt och förstå att en del av livets svåra perioder har passerat.

Låt mig vara

Jag går in
rakt in
i en vägg
genom en trasig dörr

Portvakterskorna
som vakade här
har släppt nycklarna
och lämnat mig
åt mitt öde

Manteln av glas
täcker min själ
skyddar mot världen
men brister så lätt

brister och splittret
skär djupt i mitt inre
skär och våldtar

det som finns kvar
av kraft
av liv
Inget är längre naturligt
kroppen lever sitt eget liv
själen släpar efter
i ett snöre
tunt som spindelväv

Jag vaknar
inte än
Vaggar mig själv
i sömnen
och stänger ute
röster
blickar
tid
här stannar jag
Låt mig vara

Cecilia Ekhem (2004)

Mix Max med genustorka

Orkeslös mamma och studiedagsledigt barn. Då blir det för mycket teve. Skola och fritids är goda uppfinningar. Men spela spel går alltid hem. Idag blev det Mix Max. Inte särskilt gammal upplaga, men oj så gamla bilder. Bara män är brandmän och detektiver. Bara kvinnor lagar mat, dricker kaffe och klär upp sig. Trist. Och inte lätt att diskutera frågan med en sjuåring som trots att det är 2013 har en klar bild av att det är så här det ser ut. Uppdelat och inrutat.

20130930-164906.jpg

20130930-165230.jpg

Änglar och kantareller

Hälsomässigt en sämre dag, men innehållsmässigt en god. En liten utflykt blev det, när jag följde med dottern och hennes närmaste vänner till första gudstjänsten med konfirmandgruppen. Mitt barn är konfirmand! Innan hon föddes var jag själv konfirmandledare, och det är lätt att ha åsikter om hur det hela borde vara. Men dem håller jag inom mig och övar mig att släppa barnet. Ungdomen. Som jag sjöng flera av dagens psalmer med när hon var liten.

20130929-194214.jpg

På eftermiddagen gick familjen ut i skogen i gyllenhösten. Jag hade förstås gärna velat följa med, men fick lyssna på kroppen nöja mig med att ta emot guldet de kom hem med. Trattkantareller och vanliga kantareller. Redan uppätet.

20130929-194753.jpg

Och om vi har tur får vi konfirmandens makalösa cheesecake till efterrätt om en stund.

20130929-195027.jpg

Äldre barn, yngre barn och nygammal jazz

En ny epok har inträtt. Igår kväll höll jag mig vaken och pyamasfri längre än vanligt, för att hämta stora barnet och hennes vänner på kyrkans tonårsgrupp.

20130928-183744.jpg

På väg till kyrkan var det P2 som gällde, på väg hem var det en reklamradiokanal. 😉
Hem och i säng, och på morgonkvisten väckt av katt som ville ut. Kämpakämpakämpaslappnaav och till sist somnade jag om. Och en sekund senare väcktes jag av yngre barnet som frågade om det var morgon.

Jag har utan tvivel precis den familj jag drömt om. Just de barn vi skulle ha. Lyckan är ofantlig, men ibland blir det uppenbart att det kan bli vajsing med synkningen när det är sju år mellan barnen. En som allt oftare somnar efter mig (vilket gör mig vaken längre och längre om kvällarna) och en som tycker att han måste väcka mamma när han vaknar. Och så en katt som tror att jag är den enda som har tillstånd att öppna dörren. 😉

Men i eftermiddag visade sig en av alla miljoner fördelar med att ha barn i olika åldrar. Den yngre blev bjuden på bio med kusiner och vips bestämde vi andra tre, föräldrar och stora barnet, att vi skulle gå på en film för stora. Monica Z. Jag älskar jazz, jag älskar de låtar hon sjöng, jag älskar att göra vuxensaker med man och stort barn. Och jag älskade filmen. Ingen dokumentär skildring, men en berättelse som berörde så pass att beröringen rann som tårar. Jag lät dem rinna medan låtarna sjöngs till slutet av fantastiska och porträttlika Edna Magnason. Halslinningen blev våt. Av tårar, beröring och jazzlycka.

Shoppa med snippan

20130927-110851.jpg

Hur jag än funderar kan jag inte förstå vad min snippa har med affärslivet att göra. Jag trodde den hörde till underlivet. Men nähä, nu ska snipporna ut och handla igen. Lämna snopparna hemma, för nu är det dags för tjejkvällar.

Ladies night och tjejkvällar på butik. Det är nåt med hela konceptet som gör mig obekväm. Det har nåt att göra med att nån annan gör bedömningar av mig och mina preferenser utifrån denna enda detalj att jag är kvinna. Kanske kan vi kalla det fördomar. Och fördomsfester lockar mig inte. Jag uppskattar middagar med kvinnliga vänner, men jag kallar det inte tjejmiddag, utan middag med vänner.

Kryddor och stängda dörrar

20130926-092444.jpg

När jag någon sällsynt gång bläddrar i en inredningstidning får jag en känsla av att de vill förmedla att bara man har fint omkring sig så bleknar alla livets bekymmer. Är du ledsen så ställ lite färska kryddor på köksbänken så ska du få se att allt känns bättre. Tänk så enkelt är det inte. Jag har färska kryddor på bänken och te i koppen (påste förvisso, det gör ju ingen temänniska glad) men är just nu inte munter.

Den här veckan för ett år sen var jag ledsen över att ha varit sjuk ett helt halvår, och över att missa det forum som givit mig obeskrivlig inspiration när det gäller skrivandet. Som har hjälpt mig att hoppas på författarskapet någon gång ska leda till en stor läsekrets. Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Idag börjar årets mässa och jag missar den igen eftersom jag är sjuk. Inte igen utan fortfarande. Det gör mig mer ledsen än jag tror någon kan förstå. Bokmässan blir en symbol för hur länge den här sjukdomen har varat, hur mycket jag har missat och hur lite jag, eller vi alla, vet om framtiden. Visst tycker jag mig ana att jag går mot ett friskare jag, men inget är säkert och det finns inte kraft alla dagar att vara optimistisk eller åtminstone tapper. Trots att jag har gränslöst mycket att vara tacksam för. Trots att jag orkar gå på en liten promenad i min vackraste årstid.

20130926-092542.jpg

Igår kväll somnade jag med tungsinne. Med en känsla av att någon slängt igen en tung dörr framför ögonen på mig. Jag svor åt abbedissan i Sound of Music som påstår att Gud öppnar ett fönster när han stänger en dörr. Jag vill inte ha en Gud som stänger dörrar. Jag vill inte ha nåt fler fönster. Jag vill gå ut genom dörren och vara säker på att den här sjukdomstiden är över. Jag vill vara frisk, vältränad, obekymrad och en lovande stjärna på författarhimlen. Sånt ordnar inte Gud, men när jag läste dagens bibelord fanns där ett löfte om en dörr som inte ska stängas. Och en bekräftelse om att kraften ibland är så rysligt liten alldeles oavsett tron på en Gud som bär.

”Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Upp 3:8)

Det är inte lätt att lita på det löftet just idag, men att det fanns där just idag kanske ändå får betyda något. De här dagarna stänger jag dörrarna till det som påminner mig om att jag är på fel ställe. Jag tänker inte läsa Facebookstatusar från vänner som är Göteborg eller lyssna och se på mina favoritprogram Radiopsykologen, Spanarna och Babel. Alla befinner de sig där jag borde ha varit. Men min dörr är stängd just nu. Då spelar det mindre roll att Gud och alla andra som vill trösta lovar öppna dörrar längre fram. Det är nu som är nu. Ingen kan lova något säkert om framtiden. Ovissheten ingår i livsvillkoren. Det kan inga färska kryddor göra något åt.

Min värld och Momondo

När hoppet ger näring åt drömmar går resan till vårt andra land.
Landet som gjorde familjen hel.
Landet som gav oss vårt andra barn.
Kenya.

Vi bodde i staden, i bruset och närheten till det slags liv vi kände. I ett klimat och en doft som vi nu känner. Och längtar.

Fötterna minns den overkliga värmen i havet som vi till sist nådde. Kroppsvarmt. Som ett med huden. Kanske som att omslutas av fostervatten.

En gång bar min kropp ett barn. Som växte och blev till i mitt vatten. I min kärlek. I vår kärlek.

Sen en väntan på syskonet. Som växte i vår längtan. Våra hjärtan. Som samtidigt växte och blev till i ett annat vatten. Buren. Till vår kärlek.

Längtan tillbaka rymmer denna kärlek. Detta vatten. Och drömmarna väcks när jag läser om resor till det vattnet. Det kroppsvarma. Vid de vita stränderna. Där mina fötter ska gå. Till en säng att vila i, måltider att mötas över, horisont att hoppas på.

20130924-165404.jpg

Det här blogginlägget inspirerades av en tävling hos Momondo, så det är klart jag länkar dit i hopp om att vinna min drömresa. Jag surfar runt i det kroppsvarma vattnet i Momondohavet och hittar flygresor och hotell att sätta upp på önskelistan. Momondo är en utmärkt sökmaskin för både drömmar och resor, och namnet låter som att det betyder min värld. Kenya är en del av min värld, min familj. Res dit om du har chansen. Låt dig inte skrämmas av dem som vill sprida skräck, som den senaste veckan gjort allt för att vattna människors rädsla. Sådana människor och organisationer finns på många håll i världen. De som vill att vi ska sluta drömma. Jag drömmer vidare.

Nairobi
Mombasa
Zanzibar

20130924-172805.jpg
Mombasa i minnen och drömmar