När jag skrev om att jag fastnat för Drop dead diva fick jag tips om Orange is the new black. Jajamen, jag fastnade och nu har jag betat av även den i Netflixsoffan. Det är utmärkt att fastna för serier med många avsnitt eftersom det får mig att få mig att stå ut med soffläget. Och Orange is the new black fängslade också mig.

Livet i fängelset är oerhört nedbrytande och segregerat enligt den här serien, och i en scen säger en av internerna till huvudrollskaraktären ”Låtsas att det är 1950 så känns det lättare.” Ett råd som det går att ha nytta av också i livet utanför galler, för ibland får den strukturella rasismen mig att tvivla på om jag verkligen bor i 10-talet.

Ibland uppstår oväntade möten på oväntade platser. Några minuter med en person som inte är en nära vän, men blir det för ett ögonblick. För att själar möts och förståelse föds i frågor som berör båda parter. En sån stund fick jag imorse. Som balsam för en kropp som inte tycks orka jobba med att tillfriskna just nu. Som bränsle till tanke och dikt.

Plötsligt var köket fullt av sensommartecken av det oaptitliga slaget: röda fruktflugor. Som om de hade chartrat ett flyg med destination Ekhemmanet Kitchen Beach och landat alla samtidigt.

Fram med ett par små glas och en flaska gammal fruktvinäger som borde ha slängts förr, men nu istället fick nyttjas tillsammans med en skvätt diskmedel.

Och nu är det dags för äckelmagade att blunda. Eller förresten. Inte blunda, då kanske man kan råka ta sig en klunk. Men det kanske är så gott att man vill drunkna i det. Eller kan tusen flugor ha fel?

Medan jag skriver listor över hur pass mycket bättre jag mår nu än för några månader sen, väljer mitt tillfrisknande att backa för en febercomeback. Tempens siffror lyser mig i ögonen som en ovänlig diva. Jag kan förstås inte veta om det är en kort och tillfällig diva …svacka … jag kan bara hoppas. Och lägga mig ner i tevesoffan för att tvinga mig till ohejdad tråkvila. Till sällskap har jag en annan diva. En serie jag upptäckte på Netflix och inte kan sluta titta på. ”Drop dead diva”.

När jag ser den här trailern inser jag att om jag hade sett trailern först så hade jag inte valt att börja titta på serien. Den verkar ju alldeles ytlig och rätt trist. But I love it! Frågor om sorg, utseende och livsvägar förpackade i ett amerikanskt omslag. Jag har aldrig varit i Amerika, och vill så gärna dit. Men eftersom det friska livet tycks dröja och lotterivinsten inte gjort entré får jag väl resa dit på andra sätt så länge. Och påminnas om att jag är jag och jag lever.

Mognadspoäng till mig som lät bli att promenera fastän jag längtade mig tokig efter det. När febern gör en ny liten comeback är det vila sin behövs för att vänta ut att den sjunker några pinnhål. Så pass mycket har jag förstått. (Det jag inte förstår är när den ska sjunka till det pinnhål som betyder helt frisk…)

Mogna är också hallonen och vinbären, och snart slut på buskarna. Morgonpromenaden blev av den korta sorten. En tur runt buskarna för att samla ihop bär till morgonens frukost. En långsam vandring tillsammans med tankar om vad som bär oss genom livet. Hopp är nog det mest väsentliga. Och de gånger de egna hoppet sviker kan i bästa fall någon annan hoppas åt oss. Det är den tanken som göder mina hoppdroppar.

Dagarna går och bloggen står… alltför still! Det får mig att återigen fundera på skrivandets vara eller inte vara. Som bloggare vill jag skriva engagerat, ofta (minst en gång om dagen) och mer om livsfunderingar än om vardagsbestyr. Jag vill bjuda på bilder och vill skriva bara när det flyter lätt och i slutändan ger mig mer kraft än det tar. Det ett och ett halvt år som passerat har jag hittat ett meningsskapande i allt mitt soffliggande, genom att liggandes använda telefon och läsplatta till att skriva dikter och blogginlägg som ibland haft betydelse för nån annan, men nu när jag prövar mina krafter allt mer får jag mindre lust eller ork att skriva när jag väl vilar. Då behövs återhämtningen. Så om jag ska fortsätta blogga behöver jag hitta nåt nytt förhållningssätt till det skrivandet. Nåt som inte suger kraften ur mig. Nu är det tydligt att den behövs för tillfrisknandet. Jag har varit borta så länge från ett aktivt, tänkande liv, att det liksom tar musten ur mig nu att försiktigt börja ta några steg tillbaka.

De senaste dagarna har jag tagit några såna steg. Helgbesök av vänner som inte känner vår stad, men nu fick se några av turistmålen och favoritkusten. Fotominnen och framtidsfunderingar.

När de begav sig hemåt följde jag med i bilen till huvudstaden, för att förverkliga en av sommarens drömmar. Sarah Dawn Finer, den nya stjärnan på min himmel, var solist till Kungliga Filharmonikerna på DN:s traditionsenliga utomhuskonsert. Häromveckan nämnde jag drömmen högt för två gamla vänner som jag inte mött tillsammans på flera år. De visade sig att de båda var lediga igår och vi kunde kombinera en helt magnifik konsert med ett efterlängtat möte. Idag känns det i kroppen som om jag genomförde ett marathon igår. Nu vet jag inte hur kroppen känns efter ett marathon, och kommer inte ta reda på det, men kort sagt är jag trött och sliten. Nu återhämtar jag mig på ena vännens soffa och läser två Saror som båda gnistrat på min himmel det senaste året.

Det gäller att samla på stjärnorna så att himlen inte blir så mörk. Om nån timme ska jag ta mig till ett möte med en annan stjärna. Ännu ett möte med en bloggvän som berört mig, men som jag hittills inte delat luft med. Så fastän jag funderar hit och dit om bloggandet, så finns det inga tvivel om att det här skrivandet har givit fantastiska gåvor i form av relationer, reflektioner och godartad bekräftelse. Ofta betraktas behov av bekräftelse som ett beroende eller en otäck svulst som ska betvingas med alla medel, men jag tror på den goda bekräftelsen. Det kanske får bli temat på nästa dikt. Och temat på nästkommande timmar får bli vila.

Idag mår jag lite bättre igen, efter att den där promenaden häromdagen tagit musten och tillfriskningskänslan ur mig i flera dagar. Nu tar jag det lugnt med halvraska promenader, eftersom jag tydligen inte är frisk nog för det, och eftersom jag har anledning att hålla mig så pigg som möjligt i helgen.

Istället för promenad tog jag en liten person till hjälp att flytta på lite prylar. En bänk återfick sin gamla plats vid den hängande ljuslyktan som snart ska lysa upp kvällarna igen. Där kan jag sitta och vänta in vännen höst.

Den lilla personen är liksom sin storasyster hemma idag, och njuter sommarlovets sista timmar. Snart börjar vardagen för dem båda, efter ett sommarlov och läsår då deras pappa jobbat mer än vanligt och deras mamma varit sjuk hela tiden. Nu vågar jag hoppas att jag ska kunna börja jobba åtminstone deltid i höst, och med det hoppet i åtanke kan jag se bättre vad den sjuka tiden Faktiskt givit. Den har givit en massa tid med barnen. En ostressad mamma som funnits hemma hela tiden. Men samtidigt en mamma som inte orkat med särskilt mycket annat än att vila. Sjukdomsvinster och sjukdomsförluster. Det är väl det som är livet. Både vinster och förluster.

Det bor en klassiker i mitt hus. Käre maken som inte hade tränat särskilt mycket bestämde sig för ett antal år sen för att ställa upp på broderns utmaning och ge sig på en svensk klassiker. Han imponerade genom att klara av att genomföra alla de fyra loppen och fastnade för cyklingen. Nu har flera rundor runt Vättern avverkats och många långa cykelturer kring mer närbelägna vatten.

Min träning har sträckt sig till raska långpromenader kombinerat med simning eller vattengympa under vissa perioder, och de senare åren Friskis & Svettis med afrogympa som senaste favoritträningen. (Så länge det är en ledare som inte mitt i passet börjar berätta hur man ”gör i Afrika”.) Nu är det 1,5 år sen jag senast besökte Friskis. Då när jag var frisk och stressat aktiv som de flesta arbetande skolbarnsföräldrar. Sen började en lång tid då några hundra meter var allt jag orkade gå. Långsamt och smärtsamt. Den sjuka tiden är ännu inte över. Febern har sjunkit men inte helt givit sig av. Den tunga feberkepsen som förut aldrig lämnade mig, ramlar nu av långa stunder i taget. Sjukdomen har lättat men känns ännu i kroppen dagligen. Tillfrisknandet tycks pågå, men väldigt långsamt. För att kunna se de små förändringarna har jag börjat använda appen Runkeeper igen. Där kan jag se hur långt och hur snabbt jag promenerade som frisk, och notera att jag nu orkar gå två kilometer istället för tvåhundra meter.

Nu är resten av familjen på andra håll, och jag får några timmar av välbehövlig vila. Först en promenad som var snabbare än tidigare tillfriskningspromenader. Kanske ansträngde jag mig något för mycket, om jag tolkar huvud och kropp rätt. Så nu vilar jag. Till sällskap har jag haft SVT:s nya dokumentärserie där fyra personer ska genomföra En svensk klassiker. En fin serie som låter deltagarnas smärta, känslighet och skörhet lysa igenom deras strävan att klara en tuff fysisk utmaning. En av deltagarna berättar om sin dödliga cancer, en annan man visar sina tårar och ett par vänner lyser av kärlek till varandra. En skildring av liv och kamp som ger igenkänning.