Ett snäpp lägre temp gör mig direkt piggare. Det är otroligt att känna och så ljuvligt hoppfullt! Så idag kunde avskedet till huset göras rejält. Med något så fantastiskt som en picknick. Årets första, synnerligen välkomna, pastasallad i låda.

Vi köpte med oss lite nödiga och onödiga minnen från loppmarknaden som stängde huset. Böcker med många år på nacken, och tyger som doftar ålderdom och fukt.

Häromkvällen tappade sexåringen en av sina unika hjärteformade tänder. Den förvandlades till tjugo kronor i vattnet, precis vad den randiga filten han önskade köpa idag kostade. Sen hittade jag ett par matchande tyger. Vårt hem får ta över doft och minnen.

När man är hemma och sjuk i tevesoffan kommer ny kunskap. Reklamfilm. Jag brukar ha noll koll på sånt, men nu hänger jag med i vad de pysslar med i ICA-såpan och på Ö&B. Också radioreklam har jag fått mig till livs. På mina kanaler P1 och P2 missar jag annars sånt, men nu har jag åkt en hel del bil med familjen. Och förstått varför de alla tre kan samma låtar. De spelas ju om och om och om igen. Men jag reagerar ändå när sexåringen går omkring och sjunger för full hals om att en del dör unga.

När reklamfilmen var ung var det vissa snuttar som fastnade. Den här sången sjunger jag och maken ibland, tills barnen ber oss sluta 🙂

Trots sångminnena så tror jag inte att jag köper Kronfågel oftare än annan kyckling. Den som innehåller minst andel insprutat vatten (sk marinering) brukar vinna, oavsett märke och ursprungsland. Men förmodligen så stärktes ändå Kronfågels varumärke hos mig eftersom den där sången och fredagsassociationen verkligen satte sig.

Däremot så fick den här reklamen mig att välja bort Pampers när vi hade ett litet blöjbarn.

Vår tös fick t ex använda tygblöjor som nyfödd och senare blöjor av majsstärkelse 🙂 Gulvitrandiga jättefina! Och när hon hade 40-gradig feber smälte den del som var närmast huden! Sen blev det ICA:s, trots att de inte hade några flashiga reklamfilmer när förra millenniet var på sluttampen.

Nu har Pampers ett annat sätt att stärka sitt varumärke, och jag blir nästan sugen på att okynnesköpa blöjor efter att ha sett den här otroliga filmen.

Sen kommer frågan, hur stärker jag mitt varumärke? Det borde vara en angelägen fråga för en författare som tror att hon skriver sånt som kan göra skillnad för människor. Angelägen men svår.

Det är lätt att frisera sanningen en liten, liten smula. Så lite att det inte blir osant, men ändå inte sant.

Jag fotade Expressens webbartikel – om en helt annan Mumin som jag inte alls känner – rakt av, suddade en handfull ord och bytte ut bilden. Då blev det så här konstigt. Såklart att Tove Janssons snälla troll inte är terrorledare. Men jag undrar hur ofta det händer i verkligheten att nyheter friseras en liten smula och sedan sprids som en helt annan sanning än det var från början. När det handlar om något ämne som jag känner till väl så ser jag direkt felen, också de små detaljerna. Men om artikeln, eller den påstådda sanningen handlar om något som jag egentligen inte vet något om så låter jag mig luras. Och tror att jag har fått en objektiv sanning levererad när det egentligen är en, kanske omedvetet, retuscherad bild.

Det handlar inte bara om nyheter, utan kanske ännu oftare om sånt jag till vardag hör berättas om en tredje person. Eller berättar.

Gosdjur eller terrorledare? Skillnaden är hårfin.

Muminbilden är lånad från alltomstockholm.se som lånat från © Moomin Characters™

Ett av mina egna favoritbarnprogram när jag var sexåring var Kalles klätterträd. Häromåret köpte jag DVD:n, och nu är det en ny sexåring som har väldigt roligt åt Kalle. Härligt att denna enkla animering fortfarande går hem.

Signaturmelodin och texten sitter fortfarande. Här finns den i karaokeversion 😉

…och här är det absoluta favoritavsnittet.

Det mest tirriterade humöret hjälptes upp av ett samtal från en god vän som jag inte talat med på länge, och en fin hälsning från en goding till syskonbarn.

Men direkt munter är jag ändå inte. Den naggade tålamodsreserven har bara nån droppe kvar på botten. Kroppen längtar ut. Och insidan längtar rastlöst ut ur den samarbetsovilliga kroppen. Till de raska och ensamma promenader som brukar ge kraft och vila åt både kropp och själ.

En bild från min senaste raska långpromenad. På en lunchrast i slutet av februari.

Det tycks som att en ny Facebookvila är på väg. Det brukar den vara när jag blir mer irriterad än upplyft av att titta in där. Kanske det finns ett nätverk för oss som har ett osunt förhållande till det där sociala mediet. Jag brukar inte kunna hålla mig därifrån om jag inte helt sonika stänger mitt konto. Så det gör jag ibland. Senast i februari-mars-april i år. En förlängd fasta. Förmodligen vore det en särskilt bra idé just nu, när sjukdomen hindrar mig från temperamentslugnande promenader i andra skogar än de oberäkneliga Facebooksnåren.

Igår råkade jag radera en lista med kamrater, utan att ha en aning om vilka det var. Bara att de blev färre. Med andra ord är jag varken bekväm med själva mediet eller hur det används, och fortsätter haka upp mig. Den som tröttnar på det får läsa nån annanstans.

Om Facebook ska vara min arena så vill jag vara personlig där. När andra ser det som att finnas med i adressboken, ser jag det som att vilja vara del i kommunikation. Och i vissa perioder blir det tydligt att jag inte vill vara personlig med alla som finns bland mina kontakter. De som kallas vänner, men som jag inte skulle kalla vänner i världen utanför. Möjligen bekanta. Ibland knappt det. När jag någon gång har rensat har jag haft ungefär samma kriterier. Och även nu skulle jag kunna välja bort en del kontakter.

– De som inte ger sig tillkänna
– Dem som jag knappt känner (igen om vi möts)
– De som aldrig har kommit med ett ord av uppmuntran, men som plötsligt kommenterar nåt ytligt och ointressant. Som en bild med hallon.

Just den sista kategorin har jag svårt med i alla möten. När en människa som mycket väl vet att jag har drabbats av något fruktansvärt (det hände efter min pappas skallskada och de misslyckade IVF:erna och tidiga missfallen) ändå bara ställer frågor om hallonen, bilen eller vädret. Jag förstår att det kan handla om rädsla för att göra fel, men är det något jag såras av så är det när någon låtsas som att allt är som vanligt och inte tar sig mod att ens med ett litet ”Hur har du det?” närma sig en vän i smärta.

På Facebook blir också annat tydligt. Sånt som inte syns i verkliga möten och personer som jag skulle kunna rensa bort bara för att de tar fram det sämsta i mig. Eller snarare att jag själv tilllåter dem ta fram mina dåliga sidor. De som gillar allt som andra gillar för att… (Ja, varför?) De som inte verkar vilja interagera, bara visa upp sig. Och så något som skulle kunna ge mig epitetet snobbakademiker: De som kategoriskt särskriver. Jag kan inte gilla en statusrad som säger ”…på väg till 50 års kalas”. Nedrans långt kalas. Ja, det sämsta i mig kommer fram. Jag sa ju det!

Det är farligt att skriva såna här listor, för det är oftast fel människor som tar åt sig och tror att ”hon menar mig”. Det är ju tråkigt, men idag är jag hård och tänker att rent krasst ligger det hos den andre om någon tar åt sig för sånt som gäller någon annan. Mitt problem just nu är fem månaders feber, motionsabstinens och en Facebookskog som lyfter fram bär som ger mig ont i magen. Men eftersom det är så svårt att skilja bären åt så brukar lösningen bli att jag själv lämnar skogen. Och håller mig till bären som jag är säker på och som hjälper mig att må bra. Såna bär finns förstås också på Facebook. Glänsande, välsmakande, som ibland dyker upp oväntat på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är inte så vanligt, men kanske har någon hittat också hit. I så fall passar jag på att säga TACK! För att ni finns där och gör att min del av skogen doftar gott. Trots febertrötthet och irritation. I skogens alla väder. I alla mina väder.

När jag är vid gott mod är jag mer tolerant med att andra gör andra val och har andra värderingar än jag själv. Då kan jag, inte alltid men åtminstone oftare tänka ”jahapp, så kan man också resonera” och gå vidare till nästa tanke. Men ju mer trött, stressad eller låg jag är, desto mer svartvit blir min egen blick. En oönskad synförändring. Det gäller i större utsträckning på Facebook, där det tydligare än i vanlig kommunikation märks när andra tänker annorlunda. Eller kanske snarare att jag tänker annorlunda…

Som det faktum att över elvatusen människor klickar gilla på en sån här mening.

Bilden hör hemma på en sida som kallas ”Vackra ord och citat”. I min värld är det varken vackert eller ett citat. Bara en mening liksom, och jag känner mig lika lite angelägen att gilla en sån mening som en sån här:

Kanske jag skulle testa att lägga ut den på Fejjan för att se hur många gillningar den fick. Nä, jag skulle bara bli än mer trött och intolerant. Som tjejen som la ut en bild på sin vanliga, normalkurviga kropp och fick över 70.000 gillningar och mängder av brev. I en intervju, och på sin blogg beskrev denna Linda-Marie det sorgliga i att en sån här bild på en vanlig människokropp är så ovanlig att den ger sån enorm uppmärksamhet. I vissa fall skulle en synförändring vara välkommen.

Det är något annat också. En ovilja mot att okynnesgilla. Därför gillar jag hellre det som sticker ut eller bränner till. Och gärna säger något om det som finns under ytan. Jag kanske hade gillat några såna här rader. Om någon annan hade skrivit dem. Om det inte just denna stund hade varit alldeles för sant.

Karlsson på taket ”tirriterar” gärna störiga typer. Jag själv blir både tirriterad och störig på och av denna ändlösa sjuka. Idag har jag återsett den trevlige och kunnige doktor som utredde mig för två månader sedan. Vi hade båda önskat att jag skulle vara frisk vid återbesöket idag. Det är jag inte, så utredningen fortsätter. Eller upprepas. Nu med den allt större brasklappen att ibland hittar man ingen orsak. Det bara går över. Det får det gärna göra. NU.