Det är somligt som förändras över tid.

Februari

Juli

Och annat som förändras alldeles för lite.

April
Medan jag ännu jobbade (upp tempen)…

Maj

Juni

Juli

Och redan när jag har 37,5 känner jag mig riktigt sjuk. Det finns inga tydliga prognoser för när tempen ska återgå till ungefärliga 36,4 där den hör hemma. Det är fem månader sen sist. Inte underligt att kroppen är trött. Anar någon en ton av självömkan? Det är korrekt uppfattat.

Det är mer sängliggande dagar nu, som jag har skyllt på för långa bilresor. Men nu när tempen stiger till premedicineringshöjd igen undrar jag om det är något annat. Det är inte roligt, och ibland undrar jag hur man gör för att bäst orka sina tyngsta bördor. Am I managing?

Efter bröllopet är en film som har berört mig djupt varje gång jag sett den. Så som Susanne Biers alla filmer. Igår såg jag den på SVT med make och trettonåring, som på nytt eftersom hon såg den för första gången. Detta är en scen som berör så starkt. Den där dumma juicen. Droppen.

slumrande skribent
vilar i ekens skugga
mitt Ekhemmanet

Den här sommaren (och våren och vårvintern) är inte som andra. Jag ser den ur nya perspektiv. Ofta underifrån.

Aldrig har jag väl längtat så mycket efter fysisk aktivitet, som nu när det inte fungerar. Jag får för mig att, om jag hade varit frisk skulle jag ha promenerat raskare och oftare än nånsin. Det är förstås självbedrägeri, men jag lovar mig att minnas att glädjas när jag väl kan motionera igen.

Jag tycker bäst om att promenera i mitt eget sällskap. I min takt och med mina radioprogram i lurarna. Alltid godbitar från P1: Radiopsykologen, Spanarna, Sommar och Vinter. Det går att lyssna också i stillhet. Det är inte lika lätt att vara helt fokuserad, men det går. Så just nu ligger jag platt i skuggan med några spaningar som jag missat i vår och får kryapåhälsningar av sommarlovsbarn på språng.

Gunga mig, sjunger Eva Dahlgren just nu på Christer Björkmans sommarprat.

Det kom en fråga om hur jag mår nu. Tack för den och för andra så välkomna kommentarer. Det märks att bloggläsande numera inte är säsongsbetonat och begränsat till stationära datorer. Inte skrivande heller för den delen.

Detta skrivs från iPhonen i en solstol i skuggan. Det vore roligt att skriva att jag mår, om inte bra så åtminstone bättre och bättre dag för dag. Riktigt så är det inte. Visst känner jag mig bättre än när jag var som sjukast, och om jag hela tiden låg ner så skulle jag må ganska bra och känna mig nästan frisk. Men efter varje ansträngning (bilåkning några timmar, sjukhusbesök, trevligt middagssällskap, en tur på mataffären) så märker jag hur liten orken egentligen är, och hur lätt tempen stiger. Särskilt när flera aktiviteter kombineras. Och så sover jag mer än nånsin annars. Förmodligen också beroende på den tuffa medicineringen. Nästa vecka ska jag träffa infektionsdoktorn igen. Jag önskar förstås svar på alla mina funderingar (Ska det vara så här? Hur lång tid tar det? Vad säger alla proverna?) men som luttrad feberpatient anar jag att jag kommer gå hem med lika många frågor. Och en ny skopa trötthet.

Men det händer bra saker med. Jag är där familjen är, och jag har läst en fantastisk, makalös, otrolig bok. Den ska jag berätta om senare.

Hos farmor är det nära till pyssel för barnen. Deras mamma är synnerligen opysslig också som frisk.

Medan jag vilade skapade dottern pärlkonst….

…och sonen målade. Allt skedde utomhus.

Jag fick tavlan grundligt beskriven för mig av konstnären. Det var färgkonst, gubbkonst och mycket bokstavskonst.

Pyssel är inte min gren, men bokstavskonst är just vad jag vill ägna mig åt.

Motvilligt håller jag mig sängliggande idag. Lite tjurig och mycket otålig. Visst anade jag att jag har aktiverat mig lite för mycket de senaste dagarna, men det är ändå svårt att välkomma huvudvärken och feberluddigheten som en signal som ska lära mig något.

Tills jag lär mig löser jag Melodikrysset, lyssnar på Sommar och hör på musik. Den musik jag väljer idag är en väns nya tonsättningar av mina egna texter. Jag anade inte att denna vän var en kompositör. Hennes gåva får jag njuta av nu. Och kanske ni nån gång framöver. En av sångerna bygger på den dikt jag har på ”Om Cecilia-sidan”. Och här.

Varje litet nu är livet.
Också denna overksamma och värksamma stund på soffan.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Jag vill leva nära

Drömde att jag levde, varje litet nu
glömde att jag hade, mött mitt eget du

Jag vill leva nära
närmre än så här
Söka mer och finna
rätt på vem jag är

Jag vill leva nära
den som sett min väg
den som jag fått möta
gå bredvid några steg

Jag vill leva nära
öppna upp min famn
och bli den som orkar
vara någons hamn

Jag vill leva nära
jag vill leva här
släppa all min oro
släppa mitt begär

Jag vill leva nära
närmare mitt jag
närmare min granne
närmare idag

Glömde att jag hade, mött mitt eget du
visste att jag levde, varje litet nu

Cecilia Ekhem, 2010

Tänk om det gick att avläsa på människor hur mycket kraft som fanns kvar. På andra och på mig själv.

För ett decennium sedan blev jag sjuk just för att jag inte kunde hitta mätaren för min psykiska ork. Den minskade och minskade och jag kämpade på som om orken var större än nånsin. Tills det tog stopp.

Senare hittade jag just den mätaren och kan numera tyda signalerna som säger att den psykiska batterinivån nästan är nere på rött. Just därför har det varit tydligt för mig hela den här tiden att jag har varit fysiskt sjuk. När jag fick min troliga diagnos och började må en smula bättre av medicineringen drabbades jag av en barnslig önskan att säga vad-var-det-jag-sa till både vårdcentralsläkare och bekanta som antytt att det kanske var psykosomatiska orsaker till min sjukdom. Inte för att det är någon rangordning mellan fysiska och psykiska sjukdomsorsaker, men för att jag (just denna gång) hade känt min kropp och själ och varit säker på att detta är en fysisk sjukdom. Minsann.

Nu har jag förstått att jag står inför utmaningen att lära känna mätaren som talar om hur mycket fysisk kraft jag har kvar. Det är inte lätt. Nu när orken börjar komma tillbaka är det lätt att jag tror mig orka mer än jag gör. Och så vips är kraften långt ner på rött och jag får lägga mig ner på laddning. Som just nu. I hammocken.

Vi är hemma i Sverige igen!
Ja, vi har varit på resa. Med väskan full av mediciner, Försäkringskassans godkännande, en stor portion beslutsamhet och sistaminutenköpta (vilket inte alltid betyder billiga…) flygbiljetter kunde vi genomföra en del av den hejdundrande semester vi hade planerat. Så fort jag började känna mig bättre bokade vi.

Tillfrisknandet går inte precis i den racertakt som jag hoppats, så resan dit och oändliga flygplatspromenader slet rätt hårt på mig. Liksom värmen. Fastän jag höll mig inne i lånelägenheten nästan hela tiden. Men mot slutet av de här veckorna började tillfrisknandet märkas igen och jag har kunnat ta några dopp tidiga morgnar och sena kvällar. Solen är inte snäll med feberhuvudet, så den har jag hållit mig undan, vilket har varit allra lättast inomhus.

Nu andas vi svensk, ljuvligt frisk, luft och jag påminns om hemkomsten i juli för tre år sedan. Efter åtta månaders sommar i Kenya kom vi hem till svensk sommar. Som komplett familj. Eufori.

Och nu har vi lyckats genomföra den familjeresa vi önskat oss. Också det ger lyckokänslor. Och tacksamhet att jag känner mig lite piggare nu än när vi reste iväg.

Juli 2009

Ibland glömmer jag att mina inlägg automatiskt ”pingas” när jag länkar till en artikel där det visas vilka bloggar som har nämnt artikeln. Länkningen gör jag för läsarnas skull och glömmer ofta vad som händer på andra sidan länken. Vissa gånger är det välkommet, andra gånger ser jag ingen vits eller till och med en ovits med att man kan ledas från artikeln till min blogg.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg om artiklar och lemurer, ändrade jag på rubriken eftersom jag ångrade ordvalet där. Jag tog också tog bort länken till DN när jag kom ihåg det där pingandet eftersom jag började tänka på Jonas Wahlströms barn och inte ville spä på att han – i mina ögon – talat för vitt och brett om adoption som inte gått rätt till. Men se på webben kan man inte alltid ångra sig. Vissa misstag är tydligen oförlåtliga. Själva inlägget vill jag ha kvar oförändrat – men den ångrade rubriken fortsatte länge att visas på DN fastän jag bytt rubrik, pingat om, raderat inlägget och sedan lagt in det på nytt.

Just när jag skrivit detta ser jag att inläggsrubriken nu ändrats hos DN till en senare version. Nu återstår att se om den ångrade länkningen också ska förlåtas så småningom.

Förmodligen ska jag inte behöva ta ansvar för vad andra är öppna om i artiklar om sin egen familj, men om jag vill ta ansvar och ändra mina egna ord borde åtminstone det vara möjligt…

Sommartempot är ovanligt lugnt för hela familjen i år. Jag brukar planera noga och se till att vi hinner med så mycket som möjligt, och när såna projektledarpersoner inte är vid sina kroppars fulla bruk så blir det lugnare för alla. Men kanske en aning mindre innehållsrikt får jag väl iaf hoppas 😉 Min normala kroppstemperatur har inte återvänt än, och även om jag nu orkar med små aktiviteter så måste jag vara noga med vilan för att inte må sämre än nödvändigt. Det kan innebära att det är tillåtet för sexåringen att se på film mitt på dagen medan mamman ligger i soffan och läser ut en bok hon redan har läst.

Filmen som valdes idag var Madagascar. När vi bodde i Kenya och lilleman var två år och nyfådd, hyrde vi den filmen på ”Prestige”, ett köpcentrum i det område där vi bodde. Dagen efter sa gossen ”Se bobit!” gång efter gång utan att nån av oss andra förstod vad han menade. Till slut satte pappan igång den hyrda DVD:n och en bit in i filmen blev det tydligt vad bobit betydde. Upptempo!

Det var spännande att vara med när det svenska språket tog plats i vår till början engelsktalande lille kille. Efter tre månader med oss kom den första långa meningen och vi kan den utantill. Barnens unga faster och hennes kompis var på besök, och vi satt vid middagsbordet och funderade på om det verkligen rymdes lika mycket Krest Bitter Lemon i två flaskor som var helt olika i formen. Jag hällde upp för att mäta och lite läsk hamnade på bordet. Då utropade tvååringen, som några månader tidigare inte hade hört ett ord svenska: ”Mamma hällde läsk i bordet. Inte bra!”

Hans uppläxande ansiktsuttryck och den oväntade meningen fick oss alla att skratta stort. Till gossens lycka! Gissa om vi fick höra den meningen många gånger sedan. 😀