Det finns en som tycker om när jag kommer hem efter en halvgjord arbetsdag.

Här ligger jag kvar. Utan dator eftersom jag insåg att jag varken var sval nog eller smart nog för att jobba. Istället landade ögonen på Smartare än en femteklassare, och jag varvade sömn med att fundera lite på om smarthet och skolbokskunskap verkligen är samma sak.

Just nu är jag glad att mina tre kärlekar har åkt iväg för att fylla ett ekande kylskåp med påskmat. Själv försöker fördriva tråkig värme med god värme. Fin medicin som maken ordnade åt mig idag.

För tre år sedan förlorade jag min pappa. Han somnade in oväntat medan vi bodde i Kenya och väntade på adoptionsprocessens långsamma gång. Jag hade förlorat honom en gång tidigare, genom en olycka som tog ifrån honom det mesta av de färdigheter han hade. Från stor, bullrig, levnadsglad och självständig till tyst, liten och behövande. Men ändå med pappaglimten och kärleken i blicken.

När jag var till graven på pappas födelsedag sjöng jag för mig själv den sång som han brukade sjunga som godnattsång för oss. På hans begravning sjöng kära vännen just den sången.

Nu lyssnar jag på Nocturne igen och säger godnatt aningen för sent, och fortfarande med blossande kind. Idag har jag försökt leka frisk, men febern och megatröttheten ger sig inte. Det är heeeeelt normalt att ha feber i 6-7 veckor sa doktorn. En månad räcker för mig. Välkommen tillbaka 36,3!

De första ljusen tändes vid middagen igår. Ljus inköpta långt tillbaka, och nu tända med tankar på konstnären som målat den vackra tavlan i bakgrunden. Vi saknar honom. Han betydde så mycket för oss under alla våra år i Uppsala, och tavlan i köket andas nu tacksamhet och sorg.

Sen tändes många ljus, också andra människor tänkte jag in i lågorna. Ordlösa böner för sånt som är så tungt att inga ord finns.

Bagartösen hade gjort specialdesignade muffins (Ja, jag vet att det står nåt annat på inspirationskokboken, men det där med kappkejks förstår jag inte. Det är ju dekorerade muffins!) som smakade ljuvligt.

Det är underligt att det ska behövas en organiserad timme för att verklig familjetid ska bli av. Sång och sällskapsspel brukar det bli på Earth Hour, men alltför sällan annars. Och som lilleman sa så ”borde det vara en sån här timme oftare”.

Oavsett om det har nån betydelse för energiförbrukningen eller ej, så tycker jag om den symboliska handlingen som Earth Hour innebär. Vi släcker lampor, påminns om hur vi påverkar klimatet och varandra, och är del i något stort. Men det är många som är emot det har jag förstått. I tidningen hittar jag inte aprilskämtet, men hade önskat att en läsarkommentar om Earth Hour varit ett skämt. Personen i fråga skrev att hen* tänder alla lampor, till och med på vinden, under den där timmen. I protest mot alla miljöhuliganer som vill höja bensinpriset. Suck…. Snarare skäms än skämt.

* Jag förstår inte heller varför ordet ”hen” upprör så många. T ex i en insändare i dagens tidning. I den där meningen ovan var det mycket praktiskt att inte skriva ”han eller hon” utan istället ”hen” eftersom jag inte vet vilket kön personen hade. Fast jag gissar förstås 😉
Jag såg utmärkta Babel från sjuksoffan i veckan där man tog upp just detta med ”hen” och varför det provocerar. Jag förstår det som sagt inte. Det handlar inte om att släta ut könen, utan om ett praktiskt ord som kommer kunna användas miljoner gånger fler i meningar som den ovan än i fråga om transexualitet, om det nu är det som alla hen-motståndarna är så livrädda för. Oj vad jag eldar upp mig, jag kanske håller på att bli frisk?! Hoppas. Men då ska jag försöka att inte elda upp värmen för mycket….

Idag är det Earth Hour. Äntligen! Det är en manifestation som jag tycker så mycket om. Global och möjlig för de flesta att enkelt delta i. På olika platser, men tillsammans. Alldeles rörd blir jag av den här filmen.

Fint va?! Och man behöver inte ens vara religiös för att kunna vara med 😉

Vi har varit med så länge vi har känt till Earth Hour, men i strömavbrottsvana Kenya somnade vi visst när det var dags. I de andra husen här hemma brukar det lysa på som vanligt. Jag hoppas på fler släckta lampor, datorer och hushållsmaskiner ikväll.

På WWF:s sida hittade barnen och jag en härlig utmaning från Danny Saucedo till Eric Saade och undrar hur den togs emot. Inte alls är min gissning. Han verkar vara en hyvens kille den här Danny. Tur det eftersom jag som sagt chockade mig med att ringa och festiskvalrösta – och just på Amazing.

Ute är det vackert vitt idag, så kanske det blir viss julstämning ikväll med ett överdåd av tända ljus.

I Kenyabloggen hittade jag Mattias inlägg med några av de finaste bilderna från vår adoptionsvistelse. Ta gärna en titt. Om det nu funkar. Vissa webbläsare (iaf mitt Firefox och ett äldre Safari) leder alla länkar till det sista blogginlägget. Jag noterar att vi vågade oss på lite ansiktsbilder här trots att vi annars lydde alla förhållningsorder kring det.

Mamma och son har fredagstrevligheter på tu man hand, Storasyster bortbjuden och pappan på kyrkuppdrag. Gossen fick välja middag (med förbehållet att det inte var OK med pannkaka, våfflor , plättar och pizza 😉 ).

Spagetti och fiskpinnar var önskemålet, och det var glädjande (och inte oväntat eftersom jag är i branschen) att höra att det var fel sorts fisk. ”Så här ser inte fiskpinnarna på skolan ut. Dom är större”. Större panetter = större andel fisk.

Ambros gjorde en sås som enligt honom själv blev så fantastiskt god att jag fick lova att skriva den så att alla kan läsa det. Och särskilt Maj-Lis och pappa. Maj-Lis är köksansvarig på vår skola (inkl förskolan för 4-5åringar) och en glädje för hela familjen. Begreppet mattant använder jag inte (sen jag själv var husmor/köksansvarig) och tycker det är f ö både statussänkande och passé. Så här är receptet till Maj-Lis och er andra. Nedtecknat på femåringens uppmaning:

Ambros fiskpinnsås
Gräddfil
Ketchup
Citronpeppar
Muskotnöt

Receptet erbjuds fritt till er från lilleman. Och själv kör jag på med receptfritt på medicinfronten och hoppas på tillfriskningsunder i helgen.

Under middagen lyssnade vi på gemensam favoritmusik, André de Lange, och det var helt enkelt nödvändigt med ett par danspauser mellan tuggorna. Till den sköna kärlekssången Same ol´story blev jag uppbjuden efter ett antal slängpussar, och när jag blev för matt (och påmind om att viruset inte lytt mig ännu) så fick jag se dansuppträdande från första parkett.

Före middagen såg vi en gammal inspelning. Ett skakigt förevigande av treårige Ambros första möte med Michael Jackson. Döskallemusik, enligt hans definition. Ett drygt år senare började han på dansskola och blir upplärd av inspirerande lärare, bl a en tidigare Let´s Dance-stjärna. Jag tror minsann att vi ska fortsätta på danstemat och välja fyran ikväll fastän vår teve hittar bäst till SVT.

Ligger i soffan efter att ha hällt upp ännu en kopp te. Jag är trött. Ruskigt trött på att vara trött och sjuk. Samtidigt tacksam över att i grunden vara frisk. För detta segdragna och diffusa virus kommer sannolikt kommer att gå över så småningom även om det för tillfället verkar ha tagit fel väg. Tänk att alltid känna sig så här slut på fysisk ork. Jag tänker på bloggvänner och andra som har sjukdom som ständigt sällskap. Psykisk utmattning har jag erfarenhet av, men den fysiska hälsan brukar vara stabil och det är jag så oändligt tacksam över.

När man ligger hela dagarna får man se annat av världen. Böcker, som jag tidigare nämnt. Andras böcker eftersom den egna kreativiteten bara räcker till att (extremt långsamt) skriva bloggtext. Men också radio och teve. På radio har jag hört Meny och förstått att den nya programledaren Fia Gulliksson är drottningen bakom ett av mina favoritteer. Brunkullan. På teve har idag TV4 varit på framför soffan. I Nyhetsmorgon fick jag höra härliga Amanda Carlshamre bala taklänges, och upptäcka hur snabbt korset på hennes halsband gav samhörighet. Där talades också om kvällens Uppdrag granskning, som jag inte kommer se eftersom jag har svårt att stå ut med förenklingarna i de där programmen. Det nämnda temat på kvällens program fick mig att sörja över att människors krampartade strävan efter att hitta den skyldige tycks hindra dem från att Leva. Därför var det gott att redaktionen i samband med detta bjudit in Sanna Nova Emilia som gav exempel på att man ur den mörkaste smärta kan hitta ljus och hopp (mitt favorittema).

Efter tio med Malou von Sivers kom sedan. Det programmet har många talat om, och fler än en har sagt mig att Väntrum skulle passa där. Nu handlade det om en annan bok, om Åsa Larssons nya roman Till offer åt Molok. Jag har älskat Åsa Larssons tidigare böcker. Fantastiskt att få höra henne tala om skrivandet. Sjukdomsvinst. Jag funderar en del över om vad Åsa tycker om filmatiseringen av hennes Solstorm. Jag tyckte inte alls att den gav del av bokens själ, och kopplar de tankarna till dagdrömmen om att min Väntrum ska filmatiseras.

När jag var barn brukade min pappa köpa mig en tidning varje gång jag var sjuk. Kanske blev jag frisk fortare av det. Jag tror jag ska beställa Åsa Larssons bok till mig själv från pappa. Vid vars grav jag stod på hans födelsedag (efter en alvedondopad arbetsdag). Jag stod där vid ljusen, under stjärnhimlen, och tackade och sörjde.

Skonkost finns inte längre kvar som specialkostbenämning eftersom man har insett att det är individuellt vad sköra magar inte tål. Här är det inte magen som är skör, utan orken – pga den envist höga temperaturen. Idag fick jag lov att ta mitt förnuft tillfånga och stanna hemma från jobbet. Soffläge förutom när barn skulle lämnas och hämtas. Med make på annan ort fick det bli skonkost till middag. När dottern hämtades satt jag kvar i bilen medan barnen gick in på affären med peng och fri vilja.

En ugnsstund, ett kålhuvud, en osthyvel och en dressing senare:

Mängder av vitlök i salladen. Vore bra om det hjälpte mot virus och inte bara mot bakterier, vampyrer och tråkmånsar.

Det var då värst så segdragna virus som härjar den här vårvintern. Inte bara hos mig har jag förstått. Febern kommer tillbaka hela tiden som om den hade egen nyckel. Det är läge för låsbyte. Eller uppgradering. Hur hittar man senaste versionen av antivirusprogrammet?

Nu ligger jag här och läser. Eftersom jag är frisk nog att jobba är det väl bäst att försöka vila sig frisk på helgen. Nån kom nyss hem från femårskalas och lämnade sin påse här på sängen. Kanske borde jag länsa den bara för att kolla om det är det som fattas mig. Godis. Kanske är det inte nyttigt att avstå saker under fastan 😉

Men nä, det får vara till påsk.
Fast om det hade varit änglar på påsen (och svarta döskallar i) så kanske jag hade behövt testa…

Nytt på fredagsmysfronten: att se en film om hur man gör hammare.

Jag har varit flickmamma i 13 år och aldrig fått frågan hur man tillverkar verktyg. Pojkmamma har jag varit i tre år och de senaste dagarna har jag flera gånger fått frågan hur man gör t ex hammare.
”Kalla mig googlingsköng” sa jag till gossen. Så här går det till:

Före filmen var det fråga om ett mer vanligt fredagsmys. Mat.