Kategoriarkiv: Föräldraskap

En resa av vikt

Vi är på väg hem efter en lång och viktig dagsresa. Trots att jag ännu är kvar i febertoppen så gav vi oss iväg. Viljan fick segra över hälsan, som vunnit alltför många slag ändå. Bilsätet bakåtlutat, barnen i baksätet, maken vid ratten och medicin i kroppen.

Det slog mig att vi inte har varit på någon Stockholmssemester sen vi blev fyra i familjen. Nu fick vi en hel timme 😉

20120828-204607.jpg

Vi parkerade oss vid en fin kaj i febervänligt väder. På Kungsholmen tror jag att vi var. Människor krånglade med båtar, promenerade med hundar eller barn och joggade hurtigt.

20120828-190528.jpg

Vi åt glass. Och jag föreställde mig hur mycket jag skulle springa om jag hade varit frisk. Jag som aldrig springer annars. Men gärna promenerar raskt. Idag gick det dock i snigeltakt den korta biten från glassbänken till målet för dagen. Kenyaträff på Adoptionscentrums kansli. Sverige har i veckan besök av en kenyansk delegation med jurister, domare och andra personer som arbetar med den juridiska adoptionsprocessen i Kenya. En stor glädje var det att återse vår advokat, sedermera vän som tog oss genom adoptionsprocessen 2009. Senast vi möttes var på vår semester i Kenya 2011. Vi fick också möta många andra familjer som adopterat från Kenya, kända och okända.

Det var ett viktigt möte. Det är stort att domstolens representanter kommer hit och får se att det går bra för de kenyanska barn som får familj i Sverige. Så bara att vara där kändes viktigt. Förhoppningsvis kommer det att göra gott för framtida domstolsprocesser, när ledande personer fått se den här sidan av adoption. Hela familjer och välmående barn.

20120828-191951.jpg

Den här bilden på vår tokiga katt med kenyanska bordsflaggan har jag på Facebook. Jag skrev till vår advokatvän att det nog var tur att adoptionskommittén i Kenya inte fått se katten skända flaggan. Hon tyckte snarare att kissen kramade flaggan, och berättade idag om den bilden för en av ledamöterna i adoptionskommittén 😀

En bieberbön

Som förälder får man saker till skänks genom barnens intressen. Musik till exempel. Michael Jackson spelas allra mest frekvent av sexåringen, men på sistone har han – inspirerad av sin kusin – lyssnat mycket också på Justin Bieber. En ung man som både dansar och sjunger och tror på Jesus. Igår såg vi Skavlans intervju med Bieber, och för ett tag sen visade gossebarnet mig den här videon. Sexåringens egen recension kring den: ”Det känns som att jag ska gråta när jag ser den, men jag vill ändå se den.”

Just så.

Det finns många sätt att göra skillnad.

Via Svenska Kyrkan eller Föräldralösa barn eller Unicef eller Rädda Barnen, till exempel.

Det är lätt att skänka pengar numera. Ett snabbt SMS och hjälpen når fram via en seriös organisation. Kanske det är lättare än att göra en insats på ett närmare plan. Att se den som andra går förbi, att höra av sig till en släkting, vän eller avlägset bekant som behöver det.

Igår fick jag ett mejl och ett telefonsamtal som gjorde skillnad för mig. En annan dag är det jag som hör av mig, till den som har förlorat en bit av kärleken, hälsan eller hoppet.

Marchallerna slocknade i natt, men minnesljuset lyste vidare.

Personligheter

En dokumentär på Kunskapskanalen gjorde mig så berörd häromkvällen. Bortadopterad och saknad.

UR Play – Bortadopterad och saknadAtt adoptera betraktas oftast med positiva känslor, medan den som lämnar bort sitt barn ses på med mindre acceptans. Vi träffar Marie Helene och Isabelle som berättar om sina oplanerade graviditeter och hur de båda två har kämpat med beslutet att adoptera bort sina barn. Programmet finns tillgängligt t.o.m.

Embedly Powered

via Urplay

 

 

De tankar som stannade kvar var de som handlade om personlighet. En av kvinnorna berättade om hur många likheter i personliga drag som hon och hennes dotter kunde se i varandra när de möttes sexton år efter förlossningen. Kanske är det så att man ser för att man så gärna vill, men vissa band verkade nästan övernaturliga. Likheterna, och faktumet att barnen i båda exemplen hade börjat leta sina biologiska mammor i samma veva som mödrarna givit sig tillkänna via adoptionsorganisationen.

Jag tänker förstås på vår yngste personlighet, och sörjer att vi inte vet mer om hans bakgrund. Det måste ha varit en fantastisk person som barn fram honom till livet. Fantastisk men just då chanslös. Jag är henne evigt tacksam.

Glada pulkaåkare (och ännu frisk mamma) i februari 2012

Det här med personligheter är intressant. Ibland blir vi tokiga på människor som inte kan bete sig, och föreställer oss att vi själva sitter inne med måttstocken för hur man bör vara. Men måtttocken är så ofta individuell, med personliga måttenheter. Därför är det så intressant att göra personlighetstester. Det väcker förståelsen för att vi är olika och därför har olika mått och referensramar.

För tio år sedan gjorde jag ett personlighetstest enligt Myers-Briggs. Genom att svara på en mängd frågor hamnar man sedan inom en av de sexton personlighetstyperna. Visst finns det många fler personligheter än så, och individerna hamnar på olika platser på skalorna. Inga värderingar om att något är bättre än det andra, bara att vi är olika och har olika preferenser. Jag tyckte det var nästan skrämmande att läsa resultatet, mina styrkor och utvecklingsbehov stämde otroligt bra. Det intressanta, om än ledsamma, är att jag gjorde det där testet bara några dagar innan jag kraschade i min utmattningsdepression. Den svåraste och mest introverta tiden i min personlighetsresa. ÄNDÅ så stämmer resultatet fortfarande. Tio år senare. Och visar att jag är extrovert fastän jag just då ville gömma mig för världen. ENFJ heter min profil. (Jag får dubbelkolla det med min käre make varje gång eftersom jag inte minns de där detaljerna) Det kostar pengar att göra ett sånt test, men på nätet finns mindre omfattande gratisversioner. I ett sånt fick jag en bokstav ”fel”, annars stämde det. Det finns till och med böner som på ett humoristiskt sätt beskriver personlighetstyperna 😉

I andras vård

20120820-091559.jpg

Första dagen på fritids efter tre år på förskola och ett långt sommarlov. Fjärilar i magen inför det nya, men glädje att återse kompisarna och välkända vuxna. På torsdag börjar vår lille förskoleklass och vår stora i sjuan. Allt mer släppa taget. Släppa in andra att vårda om. Släppa ut barnen att upptäcka allt mer av världen. Ibland en smärtsam process för en förälder. Samtidigt en glädje.

20120820-092001.jpg

När vi hade varit hemma med vår treåring i två månader började vi skola in honom på förskolan. För tidigt för att lämna i andras vård kan man tycka. Och man kan tycka otroligt mycket om adopterade och förskola, har jag märkt. Men vi hade varit tillsammans hela familjen i åtta månader i Kenya innan vi kom hem, så vi hade haft gott om tid att knyta ihop och skapa trygghet.

Inskolningen gick smärtfritt, men efter några veckor kom det tårar. ”Jag VILL INTE till förskolan!” Det var fruktansvärt att lämna ett ledset barn, men en oerhörd tröst att se att det var precis likadant för många andra, hemmagjorda, barn. Det var ett par tuffa veckor när lämningarna gav tårar tio minuter för gossen och klump i magen flera timmar för föräldrarna. Och jag är säker på att föräldravåndan lockade fram än mer tårar hos barnet. För vi påverkar varandra. Det visste förskolepersonalen och bad oss att inte dra ut för mycket på avskeden. Det funkade, och glädjen över förskolan kom snabbt tillbaka.

20120820-093431.jpg

Själv ligger jag och vilar med iPhonens blogg-app efter att ha lämnat sonen i andras vård. Snart ska jag lämna mig själv i andras vård. Eller åtminstone borde det vara så när man går till vårdcentralen. Men det känns inte så. Det här får jag lov att klara själv nu, eftersom inga mediciner har hjälpt och ingen läkare vet vad jag har drabbats av. Det känns tungt. För idag mår jag sämre igen och vet inte om det bara är en tillfällig svacka i tillfriskningen… Jag hoppas det. För nu är jag mer än redo att lämna den här febern i andras vård.

Barn av idag

– ”Lägg ut alla bilderna på bloggen”, sa ett barn av idag. En spindelman som vill vara anonym och som vet att bloggar gör mamma från sin telefon.

Jag sitter i skuggan intill vinbärsbusken medan andra jobbar. Till exempel Spindelmannen, som smyger sig på rabattröjaren.

20120817-143623.jpg

20120817-143651.jpg

20120817-143728.jpg

Återrapport

Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.

Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.

20120812-122751.jpg

Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.

20120812-124602.jpg

Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!

Årets mam(m)or

I bloggvärlden förekommer utmärkelser nästan i samma utsträckning som i idrottsvärlden. Eftersom jag aldrig har fått någon utmärkelse törs jag säga att jag inte alltid förstår vad de betyder. Förmodligen är det främst ett bevis på att en viss läsare tycker om att läsa en viss blogg.

Sen finns det andra, mer omfattande utmärkelser. Just nu pågår ett par omröstningar hos tidningen Mama, om årets hjältemama och årets bloggmama. Jag är nyfiken på vilka kriterier som ska få avgöra vilka kvinnor som lyfts fram i en sån här tävling. Under Mamas eget paraply finns många olika sorters bloggar, liksom i hela bloggvärlden. Och det är ju så totalt beroende på tycke och smak och egna värderingar, vad en läsare fastnar för. Riktigt megapopulära bloggar som Underbara Clara eller Malin Wollin får förstås mängder av nomineringar i en sån här tävling, men vad är det som avgör om de är bättre skrivna än en blogg med några få läsare, kanske helt utan kommentarer. Om man inte mäter genomslagskraft förstås. Då är jag glad att det finns en sån som Clara. För även om jag är helt ointresserad av att fylla mitt hem med färglada vimplar så trivs jag med Claras värderingar de gånger jag tittar in där. När jag slänger ett (get)öga på andra poppisbloggar hittar jag däremot ofta något som bekräftar att jag hellre ska läsa på andra ställen. Som ovan nämnda fotbollsfru som ifrågasätter att en läsare (helt korrekt enligt min mening) påpekat att hon hängt ut manodepressiva på ett otrevligt sätt i en krönika. Då letar jag hellre upp en nästan oläst blogg som ingen har kommenterat förut.

20120806-163210.jpg
Jag är så glad över kommentarer jag får, eftersom de är vänliga och trevliga. Men just de här spammen kunde jag vara utan. Fast för tillfället står jag ut med att rensa bort dem för att på så sätt förenkla kommenterandet.

Barndomsbilder

En av dotterns favoritböcker som barn var den om dockan Marie-Charlotte i sitt dockhus (av Jac Remise). En bok jag läste själv i min barndom, och fascinerades av. Riktiga foton på en docka i ”egen” miljö.

20120806-102917.jpg

Vi läste nästan sönder den när storasyster var liten, men med lillebror har jag inte alls fått läsa den så ofta som jag har försökt.

20120806-103105.jpg

Men eftersom list ingår i mammautrustningen så fick jag läsa den igår. En gosse som har plockat körsbär och gillar att baka. En bok som innehåller en bild på en körsbärskaka. Resultatet: en god lässtund och en god kaka.

20120806-103455.jpg

​Kompletterar med hittepåreceptet (på begäran).

Körsbärspaj
Smuldeg: rumstempererat smör, nån näve strösocker
​, lite rörsocker (strö), en dutt bakpulver och lagom med vetemjöl. Trycks ut i form och gräddas. Låt svalna.

Vispa grädde och smaksätt den med vaniljsocker och en gnutta socker. Bred grädden på botten och täck med bär. Förmodligen blir det ännu godare om man breder lime curd på pajbotten innan man lägger på grädden. Det testar vi nästa gång. Marie-Charlotte hade tjock vaniljkräm i sin paj.

Rasism som kryper nära

Oro över rasism finns nog på ett eller annat sätt hos alla oss som adopterar. Vi förbereder oss på att våra barn någon gång ska uppleva utanförskap och hoppas kunna rusta dem med självkänsla och trygghet som hjälper dem att hantera det. Den där diffusa rasismen ser jag skymten av ibland, och har egen erfarenhet av att det finns vanliga människor som väljer bort kontakt med familjer med mörkhyade barn. Men aldrig har jag kunnat föreställa mig att adoptivfamiljer skulle kunna få hem rasistiska hatbrev. Katrineholmskuriren berättar om rasism som kommer nära, ända in i det egna hemmet.

20120725-095529.jpg
Vår Emil gömmer sig i tehuvan. Katthult?

Jag beundrar föräldrarna i Vingåker som vågade vara öppna med den här händelsen. Om vi blir skrämda och gömmer oss och våra barn så har rasisterna vunnit. Nu hoppas jag att Vingåkerborna visar att det är en annan människosyn som ska få råda.

Födelsedag!

Idag är det födelsedag. Inte bara kronprinsessan fyller år, kompisars barn och två älskade syskonbarn/gudbarn har sin speciella dag idag. Alldeles nyss fick jag veta att den 14 juli är födelsedag för ett alldeles nytt litet efterlängtat liv. EVL:s dotter.

Min passerade och EVL:s dåvarande barnalängtan var det som gjorde att vi lärde känna varandra genom bloggandet. En vänskap som har betytt så mycket för min roman Väntrum.

Jag är så innerligt glad över den lilla tös son har sett världens ljus idag. Äntligen!

20120714-110444.jpg
Fyrverkeri för en nyfödd prinsessa! Och GRATTIS till de längtande föräldrarna!