Lediga och inte särskilt effektiva dagar. Efter ett par kilo (försenade jul)köttbullar lagade och några travar kläder ordnade fick det räcka med nödvändigheter. Jag släpade med mig en ovillig gosse ut i tio härliga minusgrader. Frisk luft och lek i en dryg timme fick räcka för att leva upp till ”det-är-ju-så-vackert-väder-då-ska-man-vara-ute-idén”. Nu sitter vi och dricker te och ser Astrids jul på en rasslig gammal VHS. Mellandagslyx.

Igår liksom idag gick vi isbanan vid skolan (lite för kort promenad enligt mitt tycke, men vi var två om saken). Igår var det plusgrader och ett tunt lager snö på isen. Genom att rita ett gigantiskt hus med fötterna, och fylla i linjerna flera gånger om, fick jag mig lite lekmotion. Ambros kompletterade med en familj i huset och en katt på taket.

Och precis när vi kände oss klara och en stor isig sol lyste över huset så kom suddigummit. Spännande med traktor, men lite vemodigt för konstnärerna.

Idag bet det i kinderna och det var skrovlig is på banan.

När jag letade efter Väntrum på bibliotek i Göteborgstrakten (för att svara på Emilie och Anders fråga i kommentar till förra inlägget) råkade jag på andra googlingsträffar. T ex en blogg jag inte sett förut. Uttrycksord. Jag ögnar igenom inläggen och tycker att det är som att läsa tankar från min huvudperson Bea. Starkt och berörande. Att Beas känslor inte alls är fiktiva, utan verkliga här och nu för så många.

GOD JUL kära, kära bloggläsare!

Familjen har bjudits på lussebullsfrukost på säng och sen sett sista avsnittet av årets fina julkalender. Orden vi fick med oss på slutet handlade om att Charlie äntligen fått en egen familj att fira jul med. De berörde särskilt, liksom tanken på att också föräldrarna äntligen fått familj. Och att de barn och vuxna som saknade familj fick ett sammanhang att höra till.

Idag är det julafton. Jag minns julen för 13 år sedan då vårt första längtansbarn snart skulle födas, och julen i Nairobi för tre år sen då vi nyss hade träffat vårt andra efterlängtade barn. Då fanns den här krubban med.

Också nu står figurerna som en kenyansk massaj har pysslat ihop framför fönstret som skymtar en snöig gård. Och den påminner både om lyckan över de barn vi har fått och det som hände när ett barn föddes och Gud blev människa.

Ett tips på ett för dagen ihopknåpat julgodis som passar i en familj där alla tycker om ädelost:

Riven gräddig ädelost blandas med naturell färskost av philadelphiatyp….

…och till en härligt krämig röra…

…som läggs på pepparkaka i skum belysning.

Muggen är inköpt på Java i Nairobi. Därifrån kom en hälsning igår. Goda vänner som adoptionstiden gav oss är tillbaka i Kenya på semester. Våra pojkar växte upp i sängarna bredvid varandra på barnhemmet. Fick mat och kramar, fick fira födelsedagar och jul. Det får mig än en gång så tacksam. På bildspelet som visas längst upp på New Life Home Trusts hemsida gör den femte bilden mig varm och gråtmild. Den bilden var en av de två första bilder vi fick på vår son. En strålande liten pojke som står och håller en frukt i handen. Nu har han nyss ätit clementin och lussebulle härhemma tillsammans med sin storasyster och tre kompisar som också väntade på honom innan han kom.

Dagens skrivardag har ägnats åt en predikan. Jag pratar ofta i kyrkan, men kallar det inte för predikan. Men på juldagens eftermiddag får det heta så. Texten är så gott som klar, ute är det snö och ett tiotal minusgrader och snart fylls huset av barn. Jag tindrar. För jag mår bra och julen är här:

Den här sången sjöng vår skönsjungande dotter solo häromveckan. Också då tindrade jag. Min pappa påstod ibland (på skämt får jag nog tillägga för tydlighetens skull) att han brukade säga till mig och min syster om jularna ”Tindra nu, ungjävel!” Det var inte sant. Visserligen brukade han ofta svära, men så sa han inte till oss. Efter hans hjärnskada var alla ord – också svordomar – som kom ur hans mun till glädje eftersom de berättade att det fanns spår av vår verkliga pappa därinne i den sargade kroppen.

Jag tindrar också för att det kommer goda vänner på besök ikväll och för att jag inte ska gå i några affärer varken idag eller imorgon. Städningen sparar jag också in på, tar bara det mest angelägna och låter nytvättade lakan, stearinljus, pepparkakor och hyacinter stå för väldoften.

Till julaftons godaste gottor hör Karl-Bertil. Tage Danielssons sköna saga och röst och Per Åhlins illustrationer, tillsammans med Gunnar Svenssons feelgood-musik.

Den här fuskinspelningen försökte jag se när vi firade jul i Kenya för tre år sen. Det gick inte så värst bra. Men i år firar Karl-Bertil med oss efter julevangeliet och maten, och före Stilla natt.

Fruktsamma julklappstips om fantastisk musik till dig som längtar barn, har barn, känner barn eller har varit barn.

Vår kompis Dan Bornemark har gjort en nyutgåva av sin och mamma Gullans fantastiska platta Fruktsallad. Vi älskar den och har flera exemplar för säkerhets skull. En CD som vi bokstavligt talat nött sönder är deras Jorden runt. Helt otrolig musik för stora och små. Vi spelade den rätt omgående efter att ha mött Ambros i Kenya, och han fick snabbt en favoritlåt som han ville höra hela tiden. Enligt honom heter den Eoeo, men titeln är egentligen Kilimanjaro. Fantastiskt att den (då) kenyanske 2,5-åringen fick just den som omedelbar favorit.

Här kommer en soft, gammal julhälsning från Dan.
Hälsa honom God Jul tillbaka när du beställer i hans webbshop, vettja.

Jag har nyss sett Tjuvarnas jul med morgontrött och lättskrämd femåring i knä. Mysigt!
För flera år sedan upptäckte vi en annan julkalender som hela familjen (då tre personer stor) tyckte mycket om. Den danska Jesus och Josefine. Vi missade en hel del avsnitt, men jag hittade den till försäljning och gladde tösen med en uppskattad ”städa-rummet-inför-jul-present”. Jag har sett och hört klagomål på Jesus och Josefine från både kristna och okristna håll. Olika typer av klagomål förstås, men själv tycker jag enormt mycket om seriens experimenterande med tanken på vad som kunde ha hänt om inte Jesus hade kunnat fullfölja planen att besegra ondskan.

Oavsett vad man tror om det så är en sak säker, utan Jesus skulle det ha varit tämligen julfritt just nu. Och vi hade kanske ägnat oss åt midvinterblot istället för lussefiranden och tusen juleljus.

Under adventstiden 2008 såg vi Jesus och Josefine som julkalender i Nairobi.

Fikapaus under en utbildning i att publicera på gemensam hemsida. Jag får förutom verktyg också med mig mycket bra om livet på webben. Härligt när det man lär sig kan ha genomslag på flera av livets arenor.

Och webben är verkligen en arena där möten kan ske. Den här veckan har jag fått flera hälsningar från sköna personer jag på olika sätt mött på webben. De har bjudit mig på bekräftelse om att det jag skriver har gjort skillnad för dem.
Att få göra skillnad. Vilken lycka. Och livsmening.
Tacksam

Igår kom ett mejl om att jag inte vann en iPad som jag hade försökt rimma mig till. Det gjorde inget. Jag vann annat istället. Till exempel att Tomas Sjödin blir en av årets Vintervärdar i P1. Just som jag önskat, och röstat. För Tomas hör till mina uppbyggligheter. Det som bygger upp och stärker mig.

Jag tror på att omge sig med det som gör gott till kropp, själ och ande. Och att avstå det som inte bygger upp. Ibland är det svårt att avgöra vad som är vad, men jag får lita på mina signaler i det och får påminna mig själv om att lyssna in dem.
Ibland är det andliga signaler, som när något styr åt en religiös riktning som inte är min. Och det är en hel del av det som andra inte betraktar som religion utan som livsstil eller filosofi som triggar igång mina andliga signaler och får mig att backa till det som jag vet att jag stärks av.

Det jag hör, ser och läser vill jag också stärkas och byggas upp av. Därför lyssnar jag på P1s prat och P2s musik och avstår från musik och programledare som har ett tempo och tilltal som jag blir stressad av. Därför skippar jag för det mesta bloggar och tidningar som handlar om sånt som inte för mig inåt. Jag vill däremot gärna läsa deckare och se katastroffilmer som kanske andra betraktar som ouppbyggligt.

Det är lätt att landa i att göra svart-vita bedömningar om att det som är bra för mig också ska vara bra för alla andra. Det gäller att minnas att mina måttstockar är just mina, medan andra har sina. Men när det gäller min kristna tro är jag, trots att jag kan kallas liberal i många sakfrågor, just så svart-vit som jag vill vara för att verkligen kunna kalla mig själv för kristen.

Och här är en trosbekännelse och livsbekännelse som bygger upp mig:

Jag ser att du är trött
Eg ser – Bjørn Eidsvåg

Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen åt dej
Du måste gå dom själv
Men jag vill gå dom med dej
jag vill gå dom med dej.

Jag ser du har det svårt
Men jag kan inte gråta alla tårarna åt dej
Du måste gråta dom själv
Men jag vill gråta med dej
Jag vill gråta med dej

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet åt dej
Du måste leva det själv
Men jag vill leva med dej
Jag vill leva med dej

Jag ser att du är rädd
Men jag kan inte gå i döden åt dej
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dej
Jag gör död till liv för dej