När familjen är bortrest, det halvårslånga glutenstoppet avslutat och karaktären har tagit långsemester kan en frukost se ut så här.
Kategoriarkiv: Gott
Sommarprat att växa av
Det är en större utmaning för mig att lyssna på Sommar i P1 som sjuk. Inte bara beroende på feberhuvudet utan på grund av horisontalläget. Det kan tyckas motsägelsefullt i fråga om ett program som symboliseras av hängmattor och nakna strandfötter. Men i och med att jag helst lyssnar när jag promenerar så kan jag numera, när promenadernas tid är på mångårig paus, ibland glömma att lyssna på sommarpratarna. Jag behöver hitta nya sätt att vara jag, och det tar tid. Men en del har det blivit, varav några som fått mig att växa och djupna. Det är därför jag älskar Sommar i P1!
Här är mina favoriter så långt. De som gjort skillnad i mig.
Jason Diakité
…som berörde och stärkte mig i både min oro och min kamp kring vad vårt svarta barn kan möta i Sverige. Jag önskar en nedkortad Youtubeversion av Timbuktus budskap, helst anpassat för åttaåringar
Antje Jackelén
…som gav mig en bild av min nya ärkebiskop och speglingar i min tro och livsresa.
Fredrik Wikingsson
…som visade respekt och ömhet med de generationer som gått före och berett vägen i så mycket.
Edda Magnason
…som berättade om sitt liv och sin väg till sin otroliga gestaltning av Monica Z på ett varmt och nära sätt.
Sofia Helin
…som öppnade upp för något som jag vill att fler ska våga tala om; mörkret och smärtan inom oss. Om hur den ser ut och vart den kan föra oss.
Baker Karim
…som på ett tilltalande sätt bekräftade och satte ord på strukturer som jag visste fanns men sörjer att de finns. Och visade att strukturerna är så starka att också en svart person kan vara del i rasismen.
Christian Falk
…som talade från andra sidan livet om svårigheter och glädjeämnen och om det svåraste; att uppleva sitt barns död och möta sin egen.
Åsa Larsson
…som talade om just det som är centralt i det som är jag, bortsett från människorna omkring mig. Skrivandet, läsandet, kampen och tron. Programmet avslutades dessutom med en psalm som betyder mycket.
Po Tidholm
…som lärde mig mer om landhalva jag bor i, Sveriges koloni: Norrland, och fick mig att reflektera över vad min närvaro på sociala medier gör med mig.
Se där ja. Det har blivit en del ändå.
En dikt som kom till efter Christian Falks starka sommarprat.
Födelsedag
Tack för alla fina hälsningar!
Idag firar vi födelsedag. Vår yngste och sistfådde blir åtta år, och cyklar lyckligt omkring på en ny cykel som fanns vid repets slut. Den första alldeles nya och obegagnade cykeln. Stor glädje. På sig har han kläderna som låg i storasysters paket. Helt rätt för den lille modegurun, som gärna vill stajla om föräldrarna (som sjavar omkring i en hel del kläder från förra århundradet) men som tycker att storasyster har koll på vad som är snyggt.
Födelsedagarna ger alltid extra skjuts åt den tacksamhet som redan tapetserar hjärtat. Tänk att vi fick de här barnen. På dotterns födelsedag, och kvällen före, tänker jag alltid på hur det var när hon föddes. Vad vi tänkte och hur det kändes. När sonen fyller år tänker jag på en kvinna som jag inte vet något om, och som bar fram detta barn till världen och till oss.
Och så pratar vi om vad vi andra tre gjorde den dag lillebror föddes, ca 2,5 år innan vi alla möttes första gången. Vi fyra som var ämnade för varandra. Den här dagen för åtta år sen var vi hemma hos skånevänner och gjorde många minnesvärda saker. Samma vänner gav oss en liten honungsros när vi nyss hade flyttat in i det här huset. Nu är rosenbusken enorm, och just imorse slog den första rosen ut. Lagom till att pryda födelsedagsfrukosten för den fjärde rosen i vår familjebukett.
Utflykt med utgifter och inkomster
Kära vännerna som bor allra närmast bjöd spontant på middag och jag blev för första gången rullad runt kvarteret.
Så härligt att få komma nära lupindiken och vänner som gör hela familjen gott, både på tallrik och i hjärta. Jag rullades dit och hem och halvlåg i solstol och soffa hela den sköna kvällen. Ändå protesterar kroppen, och har gjort så sen i vargtimmen. Överansträngningssymptom av både gammal och ny karaktär. Värk i leder och delar av huvudet som förr inte gjort ont. Just detta är det grymmaste med denna sjukdom. Att det som fyller själen med lycka får kroppen att sparka bakut…
Att ha och vara mor. Och att ha påverkansmöjligheter.
Kropp och själ och livslust tröttas av förkylningen som gör det ännu svårare att vara sjuk. Jag är emellanåt dyster och less på sänglivet, och samtidigt tacksam över fina saker som föräldraskap och rösträtt. Idag är tid att glädjas både över att ha och vara en mor.
Idag är också tid att markera vilken värld vi vill leva i. Tack och lov röstade jag en av de där stunderna då jag mådde mindre dåligt. Trots att det finns situationer och förhållanden som vi inte kan ändra på, så finns det sånt vi kan påverka. Vem som ska bestämma i Europa till exempel.
Godhet
Livet har övervunnit döden! Godheten regerar över ondskan! Mörkret kommer aldrig segra över ljuset!
Uppståndelsen och sjukdomsdippen kom ungefär samtidigt. Skollov och långhelger som jag tycker så mycket om är problematiska när sjukdomen försämras så av intensiv samvaro och njutningsfull matlagning. Elaka sjukdom som missunnar oss det goda.
Men när sjukdomen är elak så finns oerhört mycket godhet på annat håll. Mannen som tar barnen med sig så att jag kan vila i tysthet i flera timmar. Och ja, det hjälper. När jag boostar vilan med nyupptäckta turbon (meditation) så går det att hejda försämringen. Phu.
Och mer godhet dök upp i form av en oväntad gåva från en förbipasserande bloggvän. Tack Tolmia, för delikatesserna du förmedlade till mig! Gott på alla sätt!
Ljusskygg och tacksam
Det finns vissa sätt att handskas med den här sjukdomen som förmodligen kan uppfattas som en smula galet om man inte vet orsaken.
Som att promenera så sakta att ett luciatåg skulle uppfattas som en sprintfinal.
Som att lägga sig ner på de mest oväntade ställen.
Som att bära solglasögon inomhus.
Det gör jag idag. Ljuskänslighet är en av alla märkliga symptom som förvärras om kroppen inte ligger ner mest hela tiden, utan kanske åker några mil i bil, sitter upp mer än vanligt, umgås med goda vänner, sjunger, skrattar, pratar och lyssnar. Det har varit en härlig helg. Värd både känsliga ögon och värre huvudvärk. Visst vore det roligare om sjukdomen överraskade nån gång och inte alls brydde sig om att kroppen utsatts för mer rörelse och intryck. Men ändå är jag glad över ett dygn då vi fick fira vänner som fyller jämnt och förgyller livet.
Samtidigt hade barnen det toppen på varsina håll och vi fick umgås på det där helvuxna sättet som jag drömde om redan som femåring, när mamma åkte med två väninnor till London, och jag förstod att det var något alldeles extra. Det är alldeles extra att vara del i så många nära och kära relationer, och trots att sjukdomen är begränsande så är det ibland möjligt att satsa kraft på att hålla relationerna levande. Det är jag så tacksam för.
Tröstesoppa
Det tycks, om jag ska tro böcker och filmer, som att det är betydligt vanligare i USA att vänner kommer med mat till den som har det tungt. Det är fint. En gryta i händerna på besökaren gör att vardagen blir smidigare för mottagaren och att behovet av ord inte blir lika stort. Vi har några vänner (inkl mamma) som kommer med såna goda gåvor ibland. Precis idag har en vän varit hit med en väldoftande gryta. Så välkommet! Så svårt att be om när det verkligen behövs, så omöjligt att nämna när någon säger de svåra orden ”säg till om jag kan göra något”, men så väldigt välkommet när det kommer som en gåva.
Matlagning har länge varit en gåva och glädje i mitt liv, att laga med omsorg och bjuda familjen och andra på middag. Nu händer det nästan aldrig att vi har matgäster, eftersom både matlagning och besök är tungt för den som är sjuk. Inte heller har jag kunnat förgylla någon annans dagar med en comfortsoup på väldigt länge. Det finns en vän som sliter år efter år med sjukdom och ofattbart tuffa behandlingar, som jag gärna skulle ha gått med den soppan till. Eftersom jag beroende på avståndet och min egen ohälsa inte kunde det, hittade jag en annan lösning. En vän till en annan vän på samma ort visade sig villig att hjälpa till, så till henne skickade jag en inköpslista och en slant, och när maten var inköpt skickade jag iväg ett mejl med några recept till matkassen. Härligt att få hjälp att hjälpa, men så ledsamt att kyl och frys gick sönder i det hemmet just när maten var levererad. Men jag hoppas att det åtminstone går att åstadkomma en comfortsoup av ingredienserna som klarade sig.
Här får också du ett recept på en tröstesoppa. Det här receptet hittade jag på häromveckan från min febersoffa. Laga mat i teorin kostar mindre kraft. Sen lagade en styrelsekamrat fyrtio portioner av den till Adoptionscentrums föreläsningsdag. Jag fick resterna, och det var en comfort att receptet smakade så gott också i praktiken.
KRÄMIG ROTSAKSSOPPA
8-10 portioner
purjolök, 0,5 st
vitlök, 4 klyftor
morötter, 4-5 st
potatis (mjölig), 7 st
hönsbuljong, 5 tärningar
vatten, ca 2,5 liter
grädde, 1 dl
färskost naturell, 100 g
rapsolja
citronsaft
vitlökspeppar
Servera till:
crème fraiche/turkisk yoghurt
strimlad gräslök
bröd
Anvisningar
1. Skölj purjolök väl och strimla den. Skala morot och potatis och skär i bitar. Fräs lätt i olja tillsammans med skivad vitlök i en vid kastrull. Krydda med vitlökspeppar.
2. Häll över buljongen och koka tills morötterna och potatisen är mjuka, cirka 20 minuter.
3. Smaka av med grädde, färskost och citron och mixa med mixerstav till en slät soppa.
4. Garnera soppan med crème fraiche/turkisk yoghurt och finklippt gräslök eller strimlor av purjolök.
Lycka…
…är att ha en vän som bubblar av glädje vid varje möte. Lika mycket som det bubblar i en själv. Lika mycket som det bubblar ur sugrören i det gemensamma läskglaset.
En vän som delar ens historia och har funnits där från första början. Innan föräldrar hittat fram. Innan landsgränser korsats och familjepussel blivit lagda.
Lycka att få bevittna, beröras och smittas av en sån vänskapsglädje.
Mat och nitrat
Eftersom jag hör till dem som gillar matbilder så blir dagens inlägg ett sånt. Ett sätt att spara på den kognitiva energin eftersom jag har använt för mycket av den fysiska. (Jag har duschat för första gången på nästan en vecka, en extremt dyr energipost).
Frukostarna består fortfarande av bär och turkisk yoghurt. Friskt och gott och lättsippat.
Till lunch idag en lika lättäten rätt. Buljong, blomkål, vitlök och spenat.
Till lunch häromdagen en lite krångligare rätt men inte så våldsamt. Och våldsamt god. Jag råkade tappa en äggkartong så alla ägg gick sönder. De (höll sig hyfsat inuti skalen och) fick bli en omelett med sällskap av spenat (nitrat, nitrat, nitrat) och riven ost. Lyx i sjukstugan. Det är mig väl unt. För oj så jag längtar ut. Tänk att få luncha på stan mitt under en frisk arbetsdag….
