Igår kväll tog jag mig ut på en efterlängtad träff med två vänner på den enda restaurang som jag nånsin längtar till. Fantastisk italiensk mat och värme som når in i hjärtat. Sån där värme som får ögonen att vattnas. Som när mitt påbörjade tillfrisknande firades av både vänner och värd.

Vi har delat de senaste åren de här vännerna och jag. Glatts och sörjt med varandra. Häpnat över både glädje och sorg som drabbat både oss och dem vi har nära. Vänner som det går att visa sina dystraste sidor för utan att vara rädd att de ska gå. De står kvar, och samvaron berikar och stärker.

När det gäller vänner är jag oerhört lyckligt lottad. Men jag tror egentligen inte det är något lotteri. Fantastiska människor har kommit i min väg utan att jag själv har kunnat påverka det, men att det har blivit djup vänskap kan jag tacka alla parter för, också mig själv. För att jag och vi vågat gå under ytan. Vågat öppna upp och blotta våra smärtor. Jag är övertygad om att det är det som bygger de riktigt nära relationerna. Förmågan att dela både yta och djup. Somliga stunder är vi helt ensamma med våra mörkaste tankar, och så måste det kanske få vara ibland, men om vi aldrig vågar öppna oss för andra så tror jag vi blir allt mer ensamma. Hur många vi än har omkring oss.

Äntligen, äntligen var det så dags för sommarprat med Sarah Dawn Finer. Just innan det efterlängtade programmet började blev lille energiknippet till son inbjuden att leka hos en vän, så jag och dottern kunde slå oss ner och tyst lyssna på en favoritröst tillsammans. Vår tös är uppvuxen med Sommar i P1 precis som jag, med skillnaden att det sändes i P3 när jag var barn och då enbart i radioapparat.

Sarah Dawn Finer öppnade dörren till mitt hjärta (och mina tårkanaler) när hon började sjunga på svenska, och jag är så otroligt glad över att jag och min fjortonåring, sångerskan i vardande, kunde höra den helt otroliga konserten i slutet av april. Sommarpratet var nära på samma sätt och tårkanalerna har fått jobba också idag.

Plattan ”Sanningen kommer om natten” kom ut i höstas, när jag redan varit sjuk ett halvår, och låtarna har betytt oändligt mycket för mig. I mitt hjärta och på författarsidan samlar jag på egna och andras ”hoppdroppar”. Små ord som ger hopp att orka vidare när det är motigt. Sarahs låtar i Mauro Scoccos formuleringar är fulla av såna fraser. Så Sarah fortsätter, trots att vi inte känner varandra, vara en betydelsefull vän under min – alltjämt sjuka – livsvandring. Jag är tacksam över att hon finns och vad hon får betyda, och önskar henne innerligt allt gott.

Ut några dagar till havet med barnen. Gossen och jag först, och kraftsamlingen med att packa och handla lönar sig när vi kommer fram och sätter oss vid altanen mot havet med en snabbstekt färsbiff i omtyckta kläder.

Det behövs inga avancerade kakor för att kaffet ska smaka lyx med den här utsikten.

Först vila på en madrass i gräset och nu sitter jag en stund vid vattenbrynet och skriver ett par ord i minuten medan en pratglad junior gör försiktig badpremiär intill mig. På egen strand. Stenig och dann, men egen. Eller åtminstone mammas. 😉

Både igår och idag har jag fått gåvor som varit välriktade, med innehåll som visar att den som givit gåvan ansträngt sig för att träffa rätt. Och rätt blev det. Tröstegodispåsen som en granne och vän la i postlådan igår innehöll exakt mitt favoritgodis. Blå salmiakfiskar och halvmjuk saltlakrits.

Och idag ett första möte AFK (away from keybord) med ännu en bloggvän. Hon kom med både sig själv och delar av sin familj, och en annan godispåse, fylld med exakt de tesorter jag tycker om.

Omsorg med finess. Oj så det uppskattas! För även om presenter inte är en nödvändighet så är presenter som införskaffats med omsorg om mottagaren något alldeles särskilt att få.

Nu är tid för goda frukostar. Det är det väl alltid förstås, men just på sommaren blir jag alltid sugen på godare morgnar efter en vinter av tråkfrukostar. Extra tråkigt har det varit nu när jag tar en handfull tabletter om morgnarna. Det är som att jag har slarvat bort frukostarna till att bli en trist banan eller ett glas fil bara för att få medicinintaget avklarat. Så denna vecka har jag beställt hem goda grejor med maken från affären, och gjort guldkantsfrukostar.

En hasselnötsvecka kan man konstatera. 😉 Och en hemtjänstvecka. Just nu är min mamma här och testar den nya dammsugaren. Det finns mycket att fylla den med. Mamma jobbar och jag ligger på soffan och sliter ut en generation i taget.