Jag lånar ut en bit av detta utrymme till en bokrecension. Läsaren (och skribenten, diakonen, socionomen) Inga-Lena Dahl Larsson har skrivit följande om relationsromanen Snart dansar du åter. Boken finns som ljudbok samt hos nätbokhandel och på många bibliotek.
Recension av Snart dansar du åter
”Snart dansar du åter” av Cecilia Ekhem är en roman som kom ut 2017. Boken handlar om några personers vardagsliv och vad som händer dem när tillvaron slås i spillror. När – i synnerhet i den ena händelsen – det som absolut inte får hända ändå händer.
Cecilia förmår sätta ord på det allra svåraste. Hon vågar se smärtan och sorgen i vitögat utan att väja undan. Jag tycker om bokens karaktärer som alla känns trovärdiga och äkta i sina uttryck för Cecilia har en säregen förmåga att gestalta just känslor. Det är lätt att följa med och ta in hur de olika personerna tänker och känner. Ibland tyckte jag nästan att jag var med fysiskt i vissa situationer som beskrevs.
Trots bokens ”svåra tema” förmedlar den mycket av både ljus, hopp, vänskap och kärlek. Jag skulle säga att ”snart dansar du åter” är en mycket läsvärd roman, därtill lättläst.
Jag kan varmt rekommendera boken till alla som är intresserade av mänskliga relationer och om livets både mörka och ljusa sidor.
Jag har tidigare läst Cecilia Ekhems bok ”Vapenlös”, vilken jag sträckläste. Jag ser fram emot att läsa också Cecilias andra böcker.
Eftersom den här bloggen varit vilande långa tider saknas en aktuell beskrivning av mitt författande. Här kommer ett sånt inlägg, med texter från olika tider och platser. Här finns boktips för dig som tycker om att läsa om relationer och livsfrågor eller som saknar böcker och dikter om barnlöshet, sjukdom och anhörigskap. Eller du som helt enkelt uppskattar en berättelse om något du inte själv upplevt.
Vapenlös
Boken och utsikten
Den senaste romanen Vapenlös är en spännande men stillsam berättelse med något så unikt som både en författare och en huvudkaraktär med funktionsnedsättning. Den kan trots det beskrivas som både feelgood och spänningsroman.
Monica Wiksten Gideonsson skrev i BTJ-omdömet: ”Ekhem lyckas med konststycket att berätta en spännande historia mestadels inifrån ett sovrum. Det är insiktsfullt gestaltat om livet med ME, kärlek, vänskap och social utsatthet.”
Här finns några läsaromdömen och mer om boken går att läsa i förlagets pressmeddelande. Där finns också information till den som händelsevis vill intervjua en sjukstugeförfattare.
Läsarna om Vapenlös
⭐ ⭐ ⭐ ⭐ ⭐
”En bok som ger förståelse för hur det är att leva med sjukdomen ME. Huvudpersonen Marion gestaltas med en sådan värme och jag kommer alla karaktärer i boken så nära att de känns som mina vänner.”
⭐ ⭐ ⭐ ⭐ ⭐
”Som läsare drabbas jag av beskrivningarna av sjukdomens verkningar så det nästintill känns i kroppen, men jag drabbas också av Marions obändiga livskraft, glöd och kamp.”
⭐ ⭐ ⭐ ⭐ ⭐
”En spännande bok, en berättelse från ett ovanligt perspektiv. Tyckte verkligen mycket om den.”
Du kan köpa Vapenlös här eller fråga efter den på ditt bibliotek.
Väntrum
Debutromanen Väntrum som kom 2008 handlar om utanförskap och sorg i barnlöshetens spår, men boken är också en berättelse om att hitta mening när livet inte blir som vi önskar.
Barnlängtansromanen
När det efterlängtade barnet inte kommer och alla strävanden verkar förgäves, drar sig Bea allt längre bort från sina sociala sammanhang. Inte ens den älskade som skulle bli barnets far får plats i hennes ensamma väntrum. Så möter hon, mitt i sin smärta, någon som ser och berör, och hittar början på sin väg tillbaka. Boken beskriver så väl vänskapens utmaningar och psykisk ohälsa som längtans kraft.
Läsarna om Väntrum
”En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”
”Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden.”
”Sträckläste den.”
Du kan köpa Väntrum här eller fråga efter den på ditt bibliotek.
Snart dansar du åter
Snart dansar du åter
Den fristående fortsättningen på Väntrum kom pga författarens ohälsa ut först 2017. Då som pappersbok och 2020 (oväntat) som ljudbok. Snart dansar du åter. Det är en roman om hur ett enda ögonblick kan förändra våra liv. Om att vara drabbad anhörig och samtidigt försöka finna sin egen plats i en förändrad verklighet.
Maggis dagar som småbarnsförälder fylls av odramatiska vardagsbestyr. Hon tycker sig leva det perfekta familjelivet. Men allt förändras snabbt när en person i hennes närhet dör och en annan skadas allvarligt. Den stillsamma vardagen byts mot en vandring på katastrofens rand. Ingenting går längre att ta för givet. Inte heller kärleken.
Vad händer med oss själva och de nära relationerna när det som inte får ske slår omkull oss? Hur finner vi fast mark igen?
Som ljudbok finns romanen hos bibliotek och via Storytel, Bookbeat och Nextory. Berätta gärna det för andra som tycker om boktips. Alla tre romanerna finns också som talböcker.
Läsarna om Snart dansar du åter
”Jag var helt uppslukad av boken och kunde knappt lägga den ifrån mig.”
”Något av det bästa jag läst på mycket länge.”
”En bok om sorg, förlust men också om gemenskap och hur viktigt det är att vårda varandra, samtala och leva i nuet.”
Du kan köpa Snart dansar du åter här eller söka efter den på ditt bibliotek eller i din ljudbokstjänst.
Tills ljuset kommer
Ord till tröst
Diktsamlingen Tills ljuset kommer är en samling både friskskrivna och sjukskrivna dikter som nedtecknats i olika faser av livet, numera i viloläge. Under de tidiga åren som kroniskt sjuk i ME/CFS odlade jag det friska i mig genom att skriva dikter, sjukstugepoesi. Dikterna publiceras under namnet Ekhemmanet på sociala medier och de mest uppskattade av dem finns här i samlad form. Ord att vila i tills ljuset kommer, eller när det redan är här. Läsarbreven berättar att dikterna används vid dop och andra gudstjänster samt i dödsannonser och för att ge stöd till exempelvis sörjande eller frivilligarbetare.
⭐ ⭐ ⭐ ⭐ ⭐
”Att läsa Cecilias poesi får mig att tänka på Karin Boye och Astrid Lindgren. Ändå har hon en alldeles egen röst som diktare. Med allvar och lekfullhet tråcklar hon samman sådant man efteråt förstår att man behövde läsa.”
För nästan ett år sen skrev jag någonstans att jag befarade många fler ME-sjuka framöver. Samtidigt väcktes ett hopp att kunskapen skulle öka och kanske att min långsamskrivna bok skulle komma helt rätt i tiden. Men ME har sällan kommit på tal i nyhetsflödet. Frustrerande många gånger har media nämnt långtidscovid utan att notera uppenbara likheter med ME.
Idag finns dock goda exempel. Hos Malou efter tio idag var Björn gäst. Vi känner varandra, är från samma stad och har skrivit varsin bok på samma tema. Den sjukdom vi delat. Imperfekt. För Björn är så gott som frisk. Det har varit fantastiskt att följa hans resa. Besöket hos Malou ser du här.
Boken Från sängbunden till maraton rekommenderar jag varmt. Den bär på en personlig berättelse men är också sprängfull med fakta som behöver komma ut.
I programmet medverkade också Agnes Arpi, som under lång tid lyft frågan om ME-drabbades utsatthet i vård och sjukförsäkring. Hon har skrivit en oerhört viktig krönika om just ME och långtidscovid. Jag tackar. Och blundar nu. Fick visst ett adrenalinpåslag av dagens positiva input. Och adrenalin är en perfekt drog för att trycka undan ME-symptomen en stund. Tyvärr kommer det surt efter som symptomökning ett snäpp värre än vanligt. Jag ska bromsa för jag känner hur den börjar komma nu. Men ville få detta på pränt för egen del. Och kanske någon annans. Om någon annan läst får du gärna kommentera.
Malou efter tio tog också upp kopplingen mellan långtidscovid och ME. Du kan se det här:
När boken är slut lämnar den ett tomrum i mig. Som om en vän har givit sig iväg på obestämd tid. Det kan låta drastiskt att tala så om en roman, men när Sara Lövestam är författaren räcker inte orden till. Och orden tar slut alltför fort eftersom jag inte kan låta bli att sluka. Jag försöker lägga den nya boken åt sidan för att spara på glädjen, men de är som magneter de olästa Lövestam-romanerna.
Hela serien om Kouplan.
Luften är fri heter den senaste boken om den nu hemlöse Kouplan som löser andra människors gåtor i väntan på att dagarna ska gå tills dess att han ska kunna söka asyl igen. En väntan som är kamp. Som är tunga steg på skör is. Sara Lövestam ger mig perspektiv på egen väntan, som tycks vara ett huvudspår i det egna livet. Många är de väntrum som livet har placerat mig i. Emellanåt har de verkat outhärdliga, men i Kouplans närhet tycks de tryggare och mildare än jag annars sett dem.
Porträttet av Kouplan är varmt och färgstarkt målat, och ger mig inträde till världar jag inte har känt till men gärna vill förstå. Och när jag skriver det tänker jag på Kouplans mor och vill leva efter hennes devis i mötet med andra människor. Vilken devisen är? Läs böckerna så vet du. Sanning med modifikation, Önska kostar ingenting och Luften är fri. Utgivna av Piratförlaget, och prydnader för bokhyllan.
Förresten: vilka otroliga filmer de skulle kunna bli de här böckerna!
Viskskrik av Kristina Emanuelsson har varit mitt sällskap den senaste veckan. En debutroman som ger mersmak. Språket är genuint. En personlig ton och formuleringar som får mig att haja till. Som får mig att dra på munnen eller dra fram minnen. Som filmflirten ”jag är verkligen ingen kaninkokerska” eller huvudpersonens önskan att bara få ligga och vara skivad rostbiff. Djupt allvar med glimtar av humor. Ett rop. En viskning.
Jag har fått följa Alice som barn och som vuxen, och fascineras av Kristina Emanuelssons förmåga att skriva ur det växande barnets perspektiv. Nu när jag givit mig på barnboksförfattandet är barnets blick mer närvarande, liksom tankarna kring hur den blicken bäst förmedlas. Det lyckas Kristina med. Avsnitten med den unga Alice och oron över faserna i hennes mor sjukdom är skrivna med driv och nerv. Jag blir stressad av att läsa dem. Men precis på det sätt som jag vill bli berörd av en bok. Jag vill slukas. Vill bli ett med den jag läser om. Och just det händer när jag läser Viskskrik.
Berättelsen tätnar ju mer jag läser och när jag närmade mig slutet kunde jag inte sluta läsa förrän jag nått sista bladet. Och då dök den där lilla sorgen upp, som bara riktigt bra böcker ger mig. Sorgen över att behöva släppa karaktärerna. Men jag släpper dem inte helt. De stannar kvar i mig och när jag hällde upp mitt morgonte kom jag på mig med att fundera över hur det sedan gick för Alice.
Boken är utgiven på Calidris förlag. Ett förlag som intresserar mig också som författare. Jag läser allt mindre från de största förlagen numera. Inte för att mina manus har refuserats av dem utan för att jag hittar så mycket kvalitetslitteratur på mindre förlag och bland egenutgivarna. Just det ger hopp och balans åt skevheten som refuseringsbreven orsakar inom mig som outgiven (men en gång egenutgiven) författare.
Viskskrik är en pärla som jag hoppas ska nå många. Omslaget ropar också. Det märktes när mitt äldsta barn hajade till över den vackra bilden. Den ropar och ber läsaren komma. För att lyssna på ett viskskrik som stannar kvar.
Det är som att tacksamheten över att bo nära naturen ökar med åren som sjuk. Så viktigt det är för mig att kunna se träd och vatten. När sjukdomen förvärras av varje utflykt tillbringas de flesta dagarna hemma, och då är det extra skönt att ha ett hemma att tycka om.
Mer än själva insidan av huset tycker jag om trädgården och utsikten över havsviken. Ögonen kan inte se sig mätta på just vattnet. ”Du tröttnar tydligen aldrig på den här utsikten!” sa vårt yngsta barn till mig en gång när jag återigen hisnade över hur vackert det är. Jag tröttnar verkligen på att vara hemma och sjuk hela tiden, men på utsikten tröttnar jag aldrig. Det stämmer.
Köksfönstervy en tidig septembermorgon, och gårdagens lässtund några meter från ytterdörren. Skrivarstugan syns bakom guldet, och boken heter ”Öppnas i händelse av min död”. Jag tyckte om den boken. Jag tycker om att orka läsa. Varken det eller att kunna vara utomhus är någon självklarhet. Många är de dagar då det inte fungerat. Så nu säger jag tack.
Det är få saker jag uppskattar så mycket som varsamhet med orden. Respekt för dess värde och fingertoppskänsla för dess nyanser. Allt detta har jag sett hos Linnea Regnlund sen jag mötte hennes böner på sociala medier. Detta är en av Linneas augustiböner. Jag kan be den om och om igen.
Gud.
Bara var här nu,
hjälp mig att
våga tro, våga
vara öppen, våga
tillit.
Amen
Nu släpps en bok med andra slags ord av Linnea Regnlund. Punkter av ljus. Jag har fått den stora förmånen att läsa den i förväg, och hisnar där jag ligger över formuleringar som går rakt in i mig. Ibland sånt jag aldrig tänkt. Ibland sånt jag borde ha tänkt. Som detta.
Kanske just så.
Punkter av ljus finns att köpa via Etsy och är en perfekt gåva till vem som helst som tycker om att reflektera över livet, söka punkter av ljus och som uppskattar just denna varsamhet med orden.
En grön liten pärla är detta, mättad av både mörker och ljus. För att det är just så livet är. Och detta är texter som handlar om livet. Korta och kärnfulla stycken som passar både sjukdomspåverkade eller livstempodrabbade läsare med önskan om djup. Jag tänder ett ljus och läser vidare. Läser om. Vandrar framåt. Vandrar åter. Söker punkter av ljus.
Jag använder aldrig uttrycket ”vila i frid” i samband med någons död.
Än mindre nu när vila i frid är den medicin som lindrar min sjukdom.
Just i detta nu är det Tomas Tranströmer som jag önskar annat än stillsam vila på andra sidan livet. Jag önskar honom dans i glädje och högljudd sång, och sänder med dessa gamla ord och denna bild en tacksam tanke för poesi som berört både mig och Nobelkommittén.
För den som är drabbad av min eller någon annan begränsande sjukdom eller livssituation är det livsviktigt, och så svårt, att lära sig att hushålla med de hårt begränsade krafterna. Att välja vilan först, snarare än att bli färdig med saker. Kanske fler behöver öva sig i det för att hålla längre. Jag påminner mig och dig med hjälp av Tranströmers ord, som får tala om både disken och detta att vara människa.
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Så skönt att fastna i en bok som gör det lätt att ligga stilla timme efter timme, just på det sätt som kroppen behöver. Och just med det slags språk som flyter in i mig utan motstånd. Jag tror en ME-vänlig bok är en sån som stämmer överens med läsaren så pass att själva ansträngningen att läsa dämpas av lättnaden i det som ges.
Fjärilseffekten av Karin Alvtegen.
Insikter, bekräftelse, lärdomar och självbetraktande fick jag av den här boken. Och till på köpet en otroligt stark historia.
På en av sidorna dök det upp en berättelse som jag redan visste fanns i just den här boken. En kärnfull liten text som delades friskt på nätet för ett tag sen. Gott så långt, men det faktum att författarens namn inte fanns angivet gör den här feberförfattaren extra het. Denna gång var det en Facebooksida som heter Mindfulnessguiden som stod för odygden att inte uppge textens ursprung och författare. Andra sidor som krossa Jante och hans moster gör detsamma. För att inte tala om alla bilder och texter som privatpersoner delar utan att ange ursprung. Det brukar sällan vara svårt att hitta upphovet till en text. Jag testgooglade på en rad ur texten om äldreboendet och hittade direkt att det var Karin Alvtegens ord. Jag önskar att fler som sprider ord och text skulle anstränga sig aningen mer för att låta gillningarna och godorden spilla över rätt person.
Lär er det namnet.
Ngugi wa Thiong’o.
Förhoppningsvis är det namnet på årets nobelpristagare i litteratur. En författare jag inte kände till, men fick höra talas om när det rapporterades vilka författare som tippas som möjliga kandidater. Ngugi wa Thiong’o, en kenyansk författare som står överst på spelbolagens listor över troliga vinnare. Jag bad en bibliotekarievän plocka fram en bok och fick den hemlevererad häromveckan. Den förra låntagarens kvitto fanns kvar i boken. Det är nästan tjugo år sen den lånades förra gången!
Jag läser sakta och hisnar över otroliga och viktiga formuleringar. Den koloniala historien har jag inte läst ur det här, ickevita, perspektivet förut. Det behövs i en tid när människor startar namninsamlingar för att deras barn ska få höra och se rasistiska uttryck i barnfilmer…
Vi har ramsat Ngugi wa Thiong’os namn jag och min kenyagosse, för att riktigt lära oss det. Jag har fått läsa långa miljöbeskrivningar ur boken för honom, och själv har sonen rappat om hur gärna han vill att Ngugi ska vinna. Samtidigt har tempot i åttaåringens egen läsning ökat markant, och han tycker för första gången att det är riktigt roligt att läsa. Så roligt att läsläxan gjordes sent på lördagkvällen. Härligt tycker modern vars hela liv varit kantat av böcker, läsning och skrivande. Och extra roligt är det att en av huvudpersonerna i sonens läsebok heter samma sak som huvudpersonen i romanen jag skrev medan vi längtade efter honom.
