Jag vet inte om jag har så många läsare kvar i den här insomnade bloggen, men till er som tittar in trots tystnaden vill jag skriva något. Till exempel lite tips på sommarläsning.

Just nu läser jag Änglavakter av Kristina Ohlsson, vars kriminalromaner hör till mina favoriter. Dessförinnan hade jag försökt mig på att läsa nästan tusensidiga Shantaram av en författare jag glömt namnet på. Så många har berättat hur uppslukade de blivit av Shantaram, och jag skulle gärna läsa berättelsen på ett annat språk. Inte på hindi eller engelska, utan en mer avskalad svenska. Jag hade lovat mig att ge Shantaram hundra sidor, men gav upp efter 97. Då fanns Kristina Ohlsson där och gav en helt annan läsupplevelse.

Tidigare läste jag Sophies historia av Jojo Moyes. Precis som av hennes Livet utan dig blev jag härligt uppslukad av denna historiska berättelse med kopplingar till nutid.

Med sonen har vi läst Häxan och lejonet av CS Lewis, och det var en fröjd att få återse Aslan och Narnia. Så pass att boken behövde citeras häromdagen.

Och så tycker jag förstås att alla som inte har läst min bok (dvs 99,999998 % av alla läskunniga svenskar 😉 ) ska läsa Väntrum i sommar. Den finns i webbshopen här på bloggen och t ex på Adlibris och Bokus.

Boken jag läste ut för några dagar sedan har stannat kvar i mig. Jag saknar huvudpersonerna, det som skedde och det som inte hände. Livet efter dig av Jojo Moyes.

En ung kvinna som bor hemma hos sina föräldrar, lever i ett oengagerat förhållande och oväntat blir arbetslös. En förlamad man som har tappat livsgnistan efter att ha förlorat det aktiva och framgångsrika liv han hade innan olyckan drabbade. De två möts, och i mötet sker något som stannar kvar. Också i mig. En prisbelönt och berörande bok, som gav nästa bok i högen rejäl motvind. Det är svårt för En man som heter Owe att mäta sig med detta.

Om kvällarna läser vi Mio, min Mio för sjuåringen. Tidigare i sommar har han hört Astrid Lindgren själv läsa hela boken, och jag är glad att han vill höra den igen. Denna bok är en outforskad skatt. Suneböckerna som jag tidigare blivit ombedd att läsa är som toalettpapper jämfört med detta. Jag anar att jag låter kultursnobbig, men tar risken. Mio, min Mio är ett stort stycke lyrik. Som en filial till Höga visan.

När vi var på väg till Astrid Lindgrens Värld utbrast sonen ”Jag tycker så mycket om Astrid Lindgren!” Jag med! Så det var en lycka att orka avsluta ALV med ett besök i Astrids barndomshem Näs i Vimmerby. Jag gick där euforisk och feberrosig bland rosorna. Rörde vid träd och väggar och tänkte att här har hon också hållit sin hand. Här har hon lekt och format sin värld. Astrid.

Häromdagen såg sonen och jag Pippifilm tillsammans med en vän på besök. Pippi på de sju haven. Det gladde mig att filmen, som kom ut 1970, inte levde upp till min oro. Där fanns inga Blackfacesminkade vita som skulle föreställa kurrekurredutter. Ingen orgie i n-ordet.
I den allra första filmen från 1949 anar jag att det var annorlunda. Filmen hittar jag inte, men väl filmens titelspår som bekräftar det.

Pippi skrevs i en tid när kolonialismen var vardag, och när man gärna exotiserade andra kulturer. En tid som pågått länge, men som jag hoppas börjar gå över. Fast när Berns salonger nyligen brunmålade en vit kvinna istället för att anlita en svart statist så kändes det rätt hopplöst. Och när jag såg bilden från Pride där ett vitt par gick paraden mörkmålade i ansiktet och klädda i nakendräkter föreställande en svart och vit kvinna med gigantiska ”private parts”. Alltför nyligen i historien målade sig vita människor svarta som om de klädde ut sig till djur. Karikatyrer med gigantiska läppar och utan respekt. Vi måste bort från detta. Bort från associationer till en tid då vita ställde sig över svarta. Det som sker än idag. Oreflekterat och naivt också idag, men alltjämt förkastligt.

Hela familjen hade utbyte av den fina utställningen vid Astrids Näs, och lärde oss massor om vår Astrid. Hennes böcker har översatts till så många språk. Bland annat swahili, tigrinja och zulu. En här bilden inledde utställningen.

SVT:s Öppet arkiv bjuder på en familjekväll med Lennart Hyland som sändes när just Pippi på de sju haven skulle ha premiär. Inger Nilsson och Astrid Lindgren är med i samtalet, och Tommy och Annika är nog mest med som rekvisita. Det här programmet sändes när jag var ett litet frö i min mammas mage. Och Astrid kommer vara med mig i hela mitt liv.

En tegelstenspocket hänger med mig i sommar. Blå koral, som är den andra delen i Louise Boije af Gennäs samtidstrilogi. Jag försöker lista ut varför jag tycker om den här boken så mycket om de här böckerna. Berättelsen är långsam och språket mer detaljerat än jag egentligen uppskattar. Massor av rader skulle ha kunnat strykas i den 674 sidor tjocka boken. Rader som inte tillför utan bara fyller ut. Ändå läser jag vidare med glädje. Det är något med karaktärerna och igenkänningen i deras ålder, vänskapsband och livsfunderingar. Något som får mig att fastna. Så den blå koralen sjungs vidare. En riktig sommarbok.