Deklarationen är äntligen postad. Flera månaders tankevånda och några febriga timmars jobb lades på lådan idag. Postlådan som (ännu) finns bara två hus bort passerades på väg till skolan med junior. Den lilla långsamma promenaden i det välsignade regnet och sen hem till soffan igen. Efter att ha postat deklarationen kände jag mig lättad och tänkte precis som ifjol ”nu ska jag bara koncentrera mig på att bli frisk!” Och sen kallade jag mig själv idiot. Ett så galet uttryck. Det går inte att bli frisk genom ansträngning eller tankevilja, och just nu går det inte att veta om det är på väg åt rätt håll. Den senaste veckan har inte på något vis antytt det.
Så jag läser Gardells uppslukande roman om Sjukdomen och ser på gamla avsnitt av The Big C. Sjukdom finns i mångas liv. Just nu också i mitt, i vårt. Så är det. Sjukdomen går inte att lägga på lådan och skicka till Skatteverket. Det är bara att rida ut den. Fastän ritten är sorgligt enahanda. Men just nu ringde en gammal god vän och bjöd in sig på fika. En välkommen paus på ridturen.
För övrigt är jag rädd för hästar.
Tänk att jag gick med att tränsa och joxa i hästmunnar den korta tid dottern testade ridning. Hjälteföräldrapoäng.
Det är svårt att formulera första orden på ett inlägg som blivit mer läst än något annat inlägg jag skrivit. Tagen på sängen känns som ett passande uttryck, särskilt när skribenten är långtidssjuk. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så många delningar. Det är roligt förstås eftersom det handlar om ett ämne jag brinner för, men samtidigt lite obehagligt. Mina vanliga läsare känner jag (även om det är en liten andel av de dagliga läsarna som kommenterar) och känner mig trygg med. Plötsligt rusar statistikstapeln i höjden och jag blir läst av personer som känner mig bara genom detta enda inlägg. Omtumlande.
Så idag var det extra välkommet med ett oväntat möte öga mot öga. När jag sakta vandrade hemåt min hundrafemtiometerspromenad efter att ha lämnat sonen stannade en bil vid min sida. En gammal kär vän. Vi har längtat efter att ses. Nu gjorde vi det. Och kunde ligga i varsin halva av hörnsoffan och prata några timmar. Båda sjuka och rufsiga i håret. Ett sånt där osminkat möte som ger själen solbränna. Och hopp.
Författarsidan Ekhemmanet har blivit något av en badring (eller frälsarkrans…) i min ovissa tillvaro, ett sätt att behålla författaridentiten och en känsla av att fortsätta skapa och att göra något trots att kraften inte finns för det vanliga arbetet eller romanskrivandet. Sidan har nu fått en del nya ord i form av ”hoppdroppar”. Små ord av hopp, egna eller andras, som ger mig hopp och kanske andra. Många sånger har givit mig stöd och hopp det senaste året, och det finns många fraser som kan få bli hoppdroppar.
Norska droppar på 17 maj. Kjerstin Aunes ord ur den helt fantastiska sången På gløtt.
På Världsbokdagen ligger jag och läser en gammal, god bok och lyssnar på god musik därtill. Det kan tyckas härligt, men det finns så mycket annat jag hellre skulle ha gjort. Arbetat exempelvis. Tänk att den som arbetar sig trött längtar så frenetiskt efter vila, medan den som är tvingad till vila kan längta lika frenetiskt efter en vanlig dag på jobbet.
Mitt yrkesverksamma liv inleddes med arbete på fritidshem, och hjälpte mig inse att det inte var med barn och pedagogisk verksamhet som just jag ska arbeta. Efter det blev det universitet och utbildning till kostekonom. Mitt nuvarande arbete (om jag får lov att kalla det arbetsliv som ligger drygt ett år bakom mig och okänd tid framför mig, för nu) handlar inte längre om måltidsplanering även om jag är kvar i en sån organisation. Jag trivs med arbetet och med att ha kunnat arbeta deltid för att förverkliga skrivardrömmen åtminstone bitvis. Men nu är både yrket och skrivandet långt borta, och det är en utmaning att hitta hopp i att det ska komma en vanlig vardag också för mig framöver.
Hur hamnade jag här? Jag skulle lägga in några bilder och ord om boken jag läser idag, och hade tänkt att både ni och jag skulle slippa läsa om min sjukdom nu. Men detta är mitt nu.
När den här boken, Kajsas kokbok, gavs ut första gången 1935 var det ett helt annat nu. Det var en lärobok i lanthushållsskolor och i den första upplagan fanns det, enligt förordet, med betydligt fler ”kristtidsbetonade” maträtter än i denna senare upplaga som gavs ut 1943. Innan andra världskriget var slut gavs denna bok ut. Ändå innehåller den tips och maträtter som är mycket lika dem vi lagar idag. Kryddsättning och tillbehör har ändrats, men det är ändå imponerande att se hur många av recepten som liknar dem som vi lagar idag. Plättar, parfait och krämig potatissoppa är några exempel.
Det är inte Cajsa Wargs kokbok, men jag anar att namnet syftar lite till henne. Ni vet väl att Cajsa, som föddes redan i början av 1700-talet, aldrig någonsin skrev ”man tager vad man haver”? Det skulle inte vara särskilt föredömligt att skriva recept så. Varken idag eller för trehundra år sedan. Nej, hon sa ”man tager om man haver”. Det är skillnad det. Vår nya mästerkock Jennie Walldén använde förresten uttrycket att hon tager vad hon haver när hon lagar mat. Men jag anar att hon inte tar vad som helst, utan det som finns hemma och som passar i den aktuella rätten. Jag är så sugen att smaka koreansk mat efter att ha läst Gul utanpå och sett Sveriges Mästerkock och Jennies blogg. Om jag vore bättre på att läsa recept istället för att taga det jag haver så kanske det finns chans att jag får smaka något koreanskt här framöver. Jag anar nämligen att den maten innehåller den syra jag saknar i många av Kajsas recept från 1935. Jag gör nästan exakt sån potatissoppa, men aldrig, aldrig utan syrlighet. Och aldrig med vitpeppar och kryddpeppar.
Ett recept för kristider finns i alla fall kvar i boken. Kanske jag ska koka mig en kopp rågkaffe.
En ny bok kommit i vår ägo. En som jag hört så mycket om och trott att det var svårt att få tag på. Det var inte alls svårt. Det räckte att leta rätt på författarens hemsida och skriva ett mejl så var beställningen gjord. Och förra veckan kom den. Hjärtat mitt.
Dan Höjer har skrivit och Lotta Höjer har illustrerat denna fantastiska berättelse som får rösten att skälva och barnet att säga ”läs den igen”. Hjärtat mitt. Poesi i barnboksformat, och en berättelse som alla borde läsa för sina barn. Särskilt föräldrarna till de barn som frågar ”var är dina riktiga föräldrar då?”. Vi är riktiga föräldrar till båda våra barn, även fast det ena har blivit till i min livmoder och tillbringat alla åren i vår omsorg och det andra blivit till i en annan livmoder och vårdats av andra famnar de första åren. Det är glesare med barnböcker om resan att bli familj genom adoption. Därför gör det mig alldeles lycklig att den här boken är helt perfekt. Den har allt. Hjärtat mitt beställs via Dan Höjers hemsida. Nu ska jag skriva och tacka för en bok som har fått vår adoptionsberättelse att nämnas flera gånger extra den här veckan. Och den sena lördagkvällen när sexåringen bad mig läsa boken igen, gjorde jag inte det. Men släckte lampan och viskade honom in i sömnen med en annan berättelse om ett telefonsamtal, ett par bilder, en resa och ett möte med hjärtat mitt.
Idag släpps en bok som jag tror kommer att läsas av många med stor behållning. Jag har redan fått förmånen att läsa stora delar av den, eftersom författaren Sara Olsson är en av mina författarvänner som kursen i kreativt skrivande gav mig för tio år sedan. En kurs som också gav glöd åt min penna och fick romanen Väntrum att börja växa fram.
Boken som kommer ut idag heter Vägen tillbaka, och är skidskytten Helena Ekholms berättelse om karriären. Om kamp och strävan, misslyckanden och segrar, frustration och prestation. Hon tog sig tillbaka till världstoppen med hjälp av de verktyg som hennes mentala tränare, Stig Wiklund, gav henne. Boken är upplagd på ett sånt sätt att också läsaren kan få ta del av verktygen och få hjälp att sträva mot sina egna mål. Idrottstävlingar intresserar mig pinsamt lite, men efter att ha läst om Helena har jag upptäckt mig spetsa öronen när det talas om skidskytte.
Jag hade nyss familjens enda genuint sportintresserade hemma en timme innan han skulle åka och bada med mormor och kusin. Vi såg reprisen av Mästarnas mästare där Helena Ekholm är med. Jag gillade hela programmet, och poolen, tävlingen och inslaget om Magdalena Forsbergs karriär intresserade oss båda. I helgen åkte sexåringen skidor varje dag. Fredag långtur med skolan, lördag med pappa och söndag med febrig mamma som publik hemma på gården. På lördagen fastnade lilleman framför Världscupen i längd från Holmenkollen, och han konstaterade att det inte var en enda brun skidåkare. Det finns kanske flera anledningar att satsa på skidträning nästa säsong. Då när mamman är på vägen tillbaka.
När jag letade efter en bra bok igår dök det upp en riktig bladvändare. Fortsättningen på den bok jag läste för ett tag sedan. Min egen dagbok, skriven av en nittonåring full av känslor och långt hemifrån. Jag blev påmind om min första tid i Afrika, om ett liv långt ute på den zimbabwiska landsbygden, om syskon med annan hudfärg, om min längtan efter kärlek och min rädsla för att aldrig få bli älskad.
Jag minns dig. Nittonåringen med alla dessa känslor, och jag vet hur det kommer att gå. Har läst boken redan. Om bara några månader kommer du att träffa den älskade. Den du ska få dela ditt liv med. Exakt 23 år senare kommer du läsa dina egna ord sent om kvällen. I rummet intill sover din älskade, snart vuxna förstfödda, och bredvid dig ligger ditt yngsta barn, också han frukten av längtan och kärlek och av ytterligare en lång vistelse i Afrika. På andra sidan om honom sover mannen som, när du skrev de här orden, inte trodde att du skulle få möta. Och mötte strax därefter.
Idag läser jag vidare, och förgyller simpel juice med kenyansk passion. Teet dricker jag i en favoritmugg från Nairobi och minns att det är två år sedan vi lämnade vårt Kenya efter vår första återresa. Den som ska följas av många fler. Idag berättar statistiken att någon har hittat min blogg via Vings sida om Nairobi. Mitt myckna bloggande och drömmande om Disneyland Paris gör att mina länkar till Vings hemsidor ibland får någon att hitta mig, och nu fick det mig att hitta tillbaka till researrangörens lockande sidor. Minnen och drömmar. Safari och Mombasakusten, och så en plats som jag så ofta drömmer om. Zanzibar. När vi bodde i Nairobi vann jag två hotellnätter på ett paradis. Breezes. Ett ställe dit man knappast åker bara över helgen, men det gjorde vi. Min mor, min dotter och jag. Min pappa hade nyss dött hastigt hemma i Sverige, långt ifrån oss, och eftersom vi inte kunde förändra något där vi befann oss gjorde vi helgresan till detta paradis. Mindes, sörjde, gladdes och drömde.
Jag drömmer om att resa dit igen, med hela familjen. Det är precis så vackert som researrangörernas bilder berättar. Titta bara! Det första kollaget är gjort med Vings bilder (tack för lånet) och det andra med mina egna.
Under ett år när jag läst fler böcker än någonsin har jag först dessa dagar ägnat mig åt en riktig bladvändare. Gul utanpå av Patrik Lundberg. Den blev nyligen recenserad i SVT. Några faktamissar men en mycket fin recension som börjar fem minuter in i programmet. Och om man stänger av direkt sen slipper man höra programledaren kalla trilogi för triologi. 😉
Den är inte den typ av bok som jag brukar sluka, men det var just vad jag gjorde. Slukade berättelsen om att växa upp med ett utseende som avviker. Om tillhörighet och utanförskap. Om blodsband och kärleksband. Om de svåra frågorna som vi som adopterar inte alltid vågar närma oss. Eller ens erkänna att de finns. Jag vill våga. För min sons skull. Han som när jag berättade om vad boken handlar om direkt kunde ge exempel på jobbiga frågor han själv fått. Vår lille sexåring. Han kommer aldrig att behöva tvivla på kärleken i familjen, och uttrycker liksom oss övriga ofta lyckan över att vi har fått varandra. Men hur omvärlden bemöter honom kommer jag inte kunna påverka annat än på mycket lång sikt. Människor kommer fråga varifrån han kommer och vilka hans riktiga föräldrar är. Hans syster sa i samtalet häromdagen till lillebror att ”du kan alltid vara säker på att mamma och pappa är dina riktiga föräldrar”. Så är det. Och Kenya är hela familjens land. På riktigt. Men bortom de sanningarna kommer många frågor finnas. När de dyker upp vill jag finnas där. Med mod att möta.
Min mest delade dikt på Ekhemmanet. Skriven utifrån båda sorters föräldraskap. Olika ursprung. Samma kärlek.
Lektyren är varierande dessa dagar. Varierande men hänger ihop. Jag ligger i soffan och sängen och googlar mig runt bland medicinska artiklar på engelska och försöker förbereda mig för ett läkarbesök som oroar eftersom det kan ge stort hopp eller stor besvikelse. Så återvänder jag till mer välgörande läsning. Tillbaka till henne. I boken sugs jag in i parallella världar. Berättelser från olika tider och sammanhang med koppling till varandra.
På samma sätt är det med mig. Jag befinner mig i mina egna parallella världar när jag läser i pärmen mamma gav mig. Resebreven och de personliga brev som jag skrev som nittonåring boende långt ute på landsbygden i Zimbabwe.
Mitt 42-åriga jag får bli påmind om en tid som var omtumlande, fantastisk, plågsam, rik, skör, mäktig. Ja, allt på samma gång och sannolikt en tid som var avgörande för resten av mitt liv. Jag fick svarta och vita vänner som under en tid, och fortfarande i hjärtat, blev som syskon. Fortfarande som syskon, även fast aids och döden har särat på en del av oss.
Och som om det inte var nog med parallelliteter så har författaren till den magiska boken jag läser också koppling till den här tiden. Hon fanns med, då nio år gammal. Nu läser jag hennes böcker och hissnar över språk, berättarkraft och vishet. Och det parallella fortsätter när jag i en grupp på det sociala nätverket ser kvinnor upprepa samma slags argument som jag läser om i Tillbaka till henne. Samma ton för och emot som i kvinnorättsrörelsen för hundra år sedan. Så lång tid har gått och ändå ingen alls.
Ni som har oroat er för temperaturen på mitt te kan sluta med det nu. 😉 Min mamma kom hit med sin tekannevärmare eftersom jag har skänkt bort både den jag köpt och den hon tidigare har givit mig. Otacksamma unge – som trodde att jag helt slutat dricka te ur kanna men så vann jag lyxkannan och började om.
Boken jag läser är en varm njutning. Den värmer både språkörat och hjärtat på ett betydligt mer angenämt sätt än febern. Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Jag läser sakta för att dra ut på upplevelsen, men vill helst läsa hela tiden. Den här boken kom bekvämt hem till brevlådan, men också på mataffären säljs den. Rekommenderas som lördagsgodis till dig som ska ut och handla idag.
När jag fick syn på två överblivna böcker från den första upplagan av Väntrum bestämde jag mig för att skänka bort dem. Men först när min författarsida på Facebook, Ekhemmanet, har nått 200 följare. Det kanske kan verka snålt att inte bara ge bort dem direkt, men rent krasst är det nödvändigt att försöka tänka lite strategiskt som förlagslös författare. Min bok kan bara bli upptäckt i bokhandelsskogen om någon hittar kartan där den finns utmärkt. Den här bloggen är en sån karta och Ekhemmanetsidan en annan. Och varje person som gillar eller kommenterar mina dikter eller inlägg hjälper till att göra kartan synlig för andra.
Med tanke på de fantastiska vitsord jag har fått om Väntrum så låtsas jag inte ens vara blygsam. Den boken har gjort skillnad för många som längtar, givit nya världar till dem som inte gör det och (till och med) underhållit en och annan som uppskattar en god bok. Så gilla på och sprid vidare om du vill skynda på böckernas resa från detta hem till ett annat.
