Tidningen berättar idag att det är femtio år sedan Karen Blixen dog.
Under mitt första halvår i Afrika, i Zimbabwe för 23 år sedan, läste jag hennes Breven från Afrika. Föga imponerad nittonåring. Men under nästa tid på den kontinent som är min så kände jag mig betydligt närmare Karen Blixen. Vi besökte flera gånger hennes hus i stadsdelen som är uppkallad efter henne. Karen.
På den guidade turen fick vi lära känna denna spännande kvinna som levde i Nairobi långt före oss. Hon startade kaffeodling trots att klimatet i Nairobi inte lämpar sig för det. Människorna som arbetade på farmen fick sjukvård och annan omsorg tack vare Karen Blixen. Just sånt som dagens rättvisemärkning garanterar arbetarna. Vi brukar alltid ha rättvisemärkt kaffe här hemma. Men just nu dricker vi annat. Äkta kenyanskt. Överlämnat av den kenyanska vännen häromveckan.
Kaffemaskinen vid Karen Blixens hus användes senast vid inspelningen av filmen Mitt Afrika.
En av dotterns favoritböcker som barn var den om dockan Marie-Charlotte i sitt dockhus (av Jac Remise). En bok jag läste själv i min barndom, och fascinerades av. Riktiga foton på en docka i ”egen” miljö.
Vi läste nästan sönder den när storasyster var liten, men med lillebror har jag inte alls fått läsa den så ofta som jag har försökt.
Men eftersom list ingår i mammautrustningen så fick jag läsa den igår. En gosse som har plockat körsbär och gillar att baka. En bok som innehåller en bild på en körsbärskaka. Resultatet: en god lässtund och en god kaka.
Kompletterar med hittepåreceptet (på begäran).
Körsbärspaj
Smuldeg: rumstempererat smör, nån näve strösocker, lite rörsocker (strö), en dutt bakpulver och lagom med vetemjöl. Trycks ut i form och gräddas. Låt svalna.
Vispa grädde och smaksätt den med vaniljsocker och en gnutta socker. Bred grädden på botten och täck med bär. Förmodligen blir det ännu godare om man breder lime curd på pajbotten innan man lägger på grädden. Det testar vi nästa gång. Marie-Charlotte hade tjock vaniljkräm i sin paj.
Den första romanen av vännerna Hjort/Rosenfeldt läste jag i våras. Det fördolda. Den var spännande och engagerande, men jag irriterade mig på slutet som verkade onödigt. Nu har jag läst uppföljaren, Lärjungen, som helt och hållet bygger på det där slutet. Och Lärjungen slutar på samma vis, med en irriterande detalj, som denna gång får mig att se fram emot nästa deckare i serien. För den här boken var otrolig. En rafflande berättelse, ett språk som verkligen har tagit sig (eller så har jag bara blivit mer förtjust i författarna) och en spänning som känns i magen.
Jag undrar hur de bär sig åt när de skriver Michael och Hans. Det är förmodligen inte alls så att de sitter sena höstkvällar vid en brasa i en enslig stuga och bygger intriger, relationer och personligheter över ett glas rött. Men det verkar också lockande. Är det nån annan skribent som bjuder upp till deckardans så kanske jag hakar på…
Ett till boktips kommer här, men jag vet tyvärr inte hur man får tag på boken. Den är slut på förlag, enligt Bokus och verkar bara finnas på några enstaka bibliotek.
Boken hette ”Härlig är jorden” första gången jag kom i kontakt med den, 1991 jag var med om att bygga upp ett kyrkligt fritidshem från grunden (innan jag insåg att man kanske inte ska jobba med barn bara för att man gillar att prata med dem ibland 😉 ).
Numera heter denna bok ”Härliga jorden” och det var en lycka när den kom i nytryck när vår dotter var liten. Idag hittade jag den ovanpå ett skåp i stugan och fick en mysig lässtund med andra barnet. Lycka både det ena och det andra. Och det ena och det andra.
Härliga jorden. Libris förlag 2001.Mittuppslaget är fantastiskt spännande!Och sidan som handlar om det bästa Gud gjorde
Jag har också skrivit en barnbok. Tillsammans med vän som jag nyss fick ett skönt pappersbrev av. Vår bok ska jag göra mer reklam för när vi närmar oss advent. Men den som är nyfiken redan nu kan nog hitta den ändå 🙂
Dagens boktips….
Ja, nu kommer ännu ett – eftersom jag gläds åt att de efterfrågats av kära bloggläsare. Läsandet är som sagt den aktivitet jag ägnar mig mest åt nu. Förutom sängliggande ajfåneri, dvs bloggande, smurfande, fejjande och ruzzlande (eftersom Rumble numera heter Ruzzle (TM)! Kanske de som gjorde sällskapsspelet Rumble har protesterat…)
”Äppelblom och ruiner” av Marianne Ahrne har jag både läst tidigare och nämnt tidigare. För en dryg månad sedan. Jag blir lite ledsen av att läsa det, eftersom jag inser att jag inte är friskare nu än då…
Nu har jag läst om boken. Äppelblom och ruiner är skriven av Marianne Ahrne 1980 (vilket märks på vissa benämningar av människor med olika hudfärg…), en självbiografisk roman som jag köpte och läste första gången 1992. Sen läste jag den flera gånger där i 20-årsåldern. Det märks på den sönderfallande boken. Nu förvånas jag över att jag slukade den så pass. Den innehåller många tunglästa passager om den psykotiske Runes föreställningsvärld. Jag snabbläste en del av dem nu, men boken fascinerar ännu. På ett annat sätt nu. För under de år som har gått sen jag var 22 år har jag lärt mig att psykisk sjukdom inte handlar om geniun galenskap, utan kan drabba vem som helst. Nu undrar jag hur det gick för Marianne och för Rune, den psykotiske man som inte rörde vid en enda människa när de först möttes, men senare blev hennes älskare. Och älskade vän.
Under de år som jag har ägnat mig åt skrivande har det varit sämre med läsandet. Tills nu. En synnerligen envis feber har sedan i mars hindrat ideellt skrivande och inkomstbringande jobbarbete, men givit mer tid till bokläsning än någonsin det här årtusendet.
Otaliga böcker har jag läst. Lånade i bokhyllor här och var, eller undanlagda i någon egen dammig hög. Några skimrande guldkorn, men skrämmande mycket skräp. Haltande historier och grammatiska grodor.
Efter att ha avslutat ännu en dussindeckare i bilen klev jag in på en bensinmack och såg ett namn jag kände igen på pockethyllan. Sara Lövestam. Jag mötte henne när hon var åtta år och jag arton, och tog del i ett äventyr som formade mig mer än jag då kunde ana. Den roman jag snart ska återuppta, Väntrums syskon, bär många scener som har sitt ursprung i just det året.
Men nu är nu, och Sara är den av oss som är erfaren författare. Själv är jag snart 42 år, just så gammal som debuterande författare i snitt är. Detta enligt författarintervjun med Sara i pocketboken. (Ett trevligt sammanträffande mer än ett tecken.)
”I havet finns så många stora fiskar” stod där och väntade på mig. Ett stycke litteratur bland veckotidningsalster. Jag visste det inte då, utan köpte den för att jag kände igen Saras namn och gladdes åt att hon skrev. Det var igår. Idag har jag läst ut boken. Uppslukad. Jag har inte ens hunnit sucka över att jag är sängliggande när andra badar, besöker gårdsbutiker och åker båt. Har ätit mina jordgubbar och längtat tillbaka till boken.
Det är en skrämmande, fångande och äkta berättelse som Sara bjuder på. Andra böcker som ska föreställa spännande får mig ofta att tänka att ”ja,ja…jag läser väl vidare då så jag får veta hur det går”. Men här vände bladen sig själva. Ögonen ville brådska över orden för att komma fram, men ändå krypa långsamt för att behålla läsupplevelsen länge. För språket är allt jag kan önska mig. Kompetent och korrekt så att aktningen för författaren stiger för varje sida (Oj, oj så många s.k. författare som står med byxorna nere efter fem sidor…), och samtidigt personligt och nyskapande så att berättelsen får liv. Läs den du också!
Efter månader av feber, och drösvis med slarvskrivna deckare hittar jag äntligen en författare värd sin titel. Mons Kallentoft. Spännande och kompetent språk OCH en berättelse som suger tag och känns relevant efter alla gamla stenhuggare. Jag är evinnerligt trött på dåligt språk kombinerat med parallellhistorier från trettiotalet där någon har blivit kränkt och hämndbegäret föds. Här får jag något helt annat. Här smakar det Nesser, även om språket är ett helt annat. Men också detta ett språk som tilltalar mig. Mycket.
Snart är jag frisk och kan orka skriva själv.
Längtan.
När jag var ung trodde både jag och en god vän att jag hade ett osedvanligt bra minne. Det visade sig senare att det nog mest var i jämförelse med henne, för sen mötte jag min man och fick en ny skala att jämföra med 😉
Jag är istället en som glömmer. Människor som jag varit ytligt bekant med minns jag ofta varken namn eller ansikte på, till och med gamla klasskompisar kan passera utan att jag förstår att vi borde heja på varandra. (Ja, jag förstår att jag kan tyckas riktigt otrevlig, men jag minns bara inte). Och böcker som jag har tyckt om kan jag glömma att jag läst och läsa om med en bara en känsla av vag igenkänning. Det är en bra glömska. Eftersom jag nu är så kinkig med språk kan jag skippa mer tveksamma skribenter och läsa om bra deckare utan att ha en aning om hur den ska sluta. Den Anne Holt jag läser nu är en sån. Jag känner igen och vet att jag läst den förut, men har ingen aning hur det ska gå. Utmärkt!
Den här söndagen hämtar jag näring ur ord sagda och skrivna av en poet och förebild. En vis kvinna. Just dessa dikter av Margareta Melin har jag läst många gånger.
Utan smärta inget liv
Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.
Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår:
Ingen fullhet
utan saknad sen –
sol som går i moln.
Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.
Låt oss ta det bittra
med det ljuva –
äppelblom
och vinterns nakna gren
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Det mittersta rummet
Det mittersta rummet i själens hus
är mitt eget ljuvliga rum.
Där är min rymd och mina rötter
min okränkbara frihet
och kärlekens källa, outsinlig.
Där kan min nästa inte bo
ingen enda av de mina.
Deras rum i huset som är mitt
ligger runt omkring mitt centrum
utan trängsel, utan sammanblandning.
Har jag tillgång till min ensamhet
och livets friska brunn i mitt fördolda
då är jag fri att rikta mig åt alla håll
att glömma mig och dela andras villkor
utan att binda någon eller själv bli bunden.
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Margareta Melin har givit ord till växt i Sveriges Radios morgonandakter den senaste tiden. Jag är sällan vaken 05:45 numera. Trött av medicin, feber, värme och kanske av själva vilan. Jag tar tacksamt emot sömnen. Och podradion.
För ett tag sen skrev författarkollegan Halvbonden om vilka skrämmande dåliga böcker som ges ut. Jag håller verkligen med. Det går inte att förstå hur etablerade förlag kan ge ut böcker med så enormt dåligt språk. Det är som att det skulle sändas sångtävlingar där människor inte sjunger rent, eller att någon seriös handlare skulle sälja majonnäs som varken innehåller ägg eller olja. (Jaha, finns det? Aj då…) Jag förstår att inte alla läsare störs av det, eller ens märker, men om man nu, av någon anledning, vill ge ut böcker av författare som inte kan skriva så borde det finnas lektörer som rättar syftningsfel och tipsar om grundreglerna. T ex att det är ett lågvattenmärke att låta saker ske ”plötsligt” flera gånger på samma sida. Eller att det är onödigt att tre gånger i samma bok grundligt beskriva varför en person har fått ett visst smeknamn. Och som min svenskalärare sa: när man visar att man behärskar reglerna är det OK att bryta mot dem, genom att kanske börja meningar med ”eller” och/eller ”och”. 😉
Jag påbörjade nyss en bok som kvalade in i grenen, ”bok – men långt ifrån litteratur”. Det gick inte, Jag fastnade på alla banala fel och stod inte ut med att läsa vidare. Förvisso är den utgiven på eget förlag, men så vitt jag vet är den skriven av en ganska välläst författare.
Istället köpte jag ett säkert kort. Förutom att språket är korrekt och historierna magnifika, så bjuder Nesser mig på ett språk som ger mig läsglädje utöver det vanliga. Och det är jag värd.
Nej där skojade jag allt! För jag får inte allergiska utbrott bara av böcker som är långt ifrån litteratur. Uttryck som ”det är jag värd”, funkar inte med min syn på människors lika värde och min tro att det goda i livet, det som inte handlar om betyg eller ackordslöner, inte ges oss beroende på hur bra vi gör ifrån oss. Det finns faktiskt inget av livets goda som jag är värd mer än nån annan. Och jag behöver inte prestera eller lida för att ha rätt att ta del det. Jag får ta emot det när det kommer till mig. Och du med.
Nu ska jag läsa mer av Håkan Nesser och ta en kopp kaffe. För det vill jag – och har glädjen att kunna.
Hemmagjord lyxkaffe. Stora delar av världens befolkning har inte råd eller möjlighet att tänka på sånt. Vi har det, men behöver varken förtjäna eller ha dåligt samvete för kaffet vi dricker. Särskilt inte det rättvisemärkta.
