I gårdagens Radiopsykologen nämndes vikten av att dela livet och de svåra livsfrågorna med andra. Det är en av de frågor som berör mig allra mest – och jag är kanske ibland för benägen att tala om det som är svårt. Det är inte alla som vill ha ett ärligt svar när de frågar hur man mår. Det verkar också vara mycket lättare att öppet tala om det svåra efter att man har tagit sig igenom det. Jag tycker det är synd att det är så, för jag tror man missar en massa stöd från andra genom att inte antyda att livet är tungt när det faktiskt är det. Förvisso slipper man därmed oönskade kommentarer – men jag tror på paradoxen att många människor skulle må bättre om de vågade tala om att de mår dåligt.
På Bokmässan var jag på seminarium med Linda Olsson som kommit med sin tredje (av mig enormt efterlängtade) bok. En bok som direkt blev en bestseller i Nya Zealand. Då med titeln The kindness of your nature.
Linda berättade under seminariet att hennes rollfigur hade klarat sig igenom det tunga mycket bättre än Linda själv – och jag uppskattade SÅ den ärligheten. Den är ovanlig. Jag önskar naturligtvis att också Linda Olsson ska ta sig hela vägen igenom – men jag är övertygad om att andra blir hjälpta av ett sånt tydligt erkännande av att livet inte är alltigenom milda sånger. Apropå titeln på hennes första bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Den boken värmde mig rakt igenom.
Tjänstledighetsdag – och jag har just avslutat en text och sammanställt den novellsamling jag pysslat med ett tag men inte vet vad det ska bli av. Den är lite speciell och skulle kunna funka utmärkt som julklapp nåt år framöver – så om ni känner en glad förläggare så får ni gärna lägga ett ord för mig.
Mellan varven tänker jag på saknade pappor. Min egen, som jag förlorade två gånger och besökte vid graven på promenaden som fick inleda den här skrivdagen. Nej, jag besökte honom inte vid graven. Jag besökte graven. Pappa själv har jag med mig där jag är. Och jag tänker särskilt mycket på honom efter gårdagen. Då klev jag in i ett hem där sorgen just drabbat när en älskad pappa och man ryckts bort. Andras sorg kan verkligen kännas i den egna kroppen. Ibland är det så oerhört svårt att förstå att det är också detta som är livet. Att det tar slut.
Det kom ett SMS från en annan vän som berättade att hennes pappa också somnat in, och det kom tårar när hon beskrev att en ängel jag givit henne långt tidigare fått hänga vid sjukhussängen tillsammans med en bild på familjen. Ängeln var av den sort som jag beskrivit tidigare, och som också hos oss – på ett övernaturligt sätt – fått gestalta kärleken mellan generationer.
Häromdagen rördes jag till tårar vid lunchbordet på (det inkomstbringande) jobbet. Jag läste en dödsruna över en älskad far, och kände igen så mycket. Den sörjande dottern i det fallet är Åsa Vilbäck, och jag vet att hennes ord har berört så många. För sorg berör.
Somliga dagar innehåller ett stort register av känslor. Denna dag har varit sån. Det tar på krafterna, och inte allt behöver omskrivas. Men det som handlar om skrivandet får omskrivas. På morgonen postade jag en Väntrum med destination norra Sverige och en med destination södra Sverige.
Två beställningar trillade in igår och jag fick packa böcker i gröna, sköna kuvert. Såna stunder känns inte författandet som en lek, men som verklig glädje.
Så ikväll, efter att jag röjt en del i köket för att förbereda rummet för morgondagens skrivartid, hittade jag ett brev som kom med posten idag.
Suck.
Kanske är det dagens alla samlade känslor som gör att det tar så hårt med ännu en refusering. Återigen en känsla av att lura mig själv att jag gör något meningsfullt när jag fortsätter skriva. Romaner. Noveller. Blogg. Och så det skrivande som har med de ideella engagemangen att göra. Och så tankar om de sysslornas vara eller inte vara rullar i huvudet. Tillsammans med känslor dem i min närhet som har drabbats av den verkliga sorgen. Tillsammans med tankar på Afrikas horn efter ett samtal från Svenska kyrkan. Och här sitter jag och är ledsen över ett litet brev.
Många dagar passerar som snoriga vardagar utan tydligt mål. Men vissa dagar blir det uppenbart att det finns röda trådar i det jag pysslar med. Det blev det idag. Och att jag både på väg till jobbet och nu på väg hem, lyssnar på Eva Svedberg-Engströms fantastiska skiva Vandra Varsamt blir en talande signaturmelodi för den här röda tråden. Tråden som handlar om att jag är en psykologisk nörd. På arbetet och än mer på fritiden är det stödet till människor i sorg eller annan kris som upptar min tanke. Hur det stödet kan förbättras på IVF-klinikerna. Vilket slags skyddsnät som kan behövas för familjer som bor länge utomlands under adoptionsprocessen. I Kenya förstås – men andra ”långa” länder kommer. Jag dras till (alternativt lockar fram) samtal om det som gör ont, och ägnar mycket tid åt att tänka på människor som drabbats av det svåra i livet.
Och jag lyssnar på Radiopsykologen. När jag läser kommentarerna till senaste programmet blir det tydligt att man kan se väldigt olika på saker. Och höra saker olika. Jag hörde en kvinna berätta att mannen hon är tillsammans med inte kan använda orden ”Jag älskar dig” fastän hans agerande visar på just kärlek, och kvinnans oro bottnar i annat. Just det som dök upp under samtalet. Andra hörde ett program om en kvinna vars man kontrollerade henne och tyckte att psykologens hjälp gjorde illa. Så totalt olika. Kanske beror det på att vi har så olika röda trådar i våra liv?
Busshållplatsbloggning en kylig morgon hann bli påbussenbloggning innan punkten var satt.
Måndag morgon och jag är gräsligt trött. Och gräsligt omogen som inte kan lägga mig i tid. För jag föreställer mig att en vuxen människa planerar sin tillvaro så att hon får den sömn kroppen behöver. Och tar hand om sitt hus, sin trädgård, sin vikt, sitt hår, sin hud och sina tänder.
Jag är omogen på alla plan.
Men jag har i alla fall flossat några kvällar den senaste veckan. Det brukar jag inte. Men imorrn ska jag till tandis. Då brukar en veckas förvägsflossning räcka.
Moget?!
