För ett år sen satt vi på ett flygplan. På väg på semester, men inte vilken semester som helst. En återresa till landet som gav oss vårt andra barn och tog plats i hela familjens hjärtan. Ett till hemma.

För två år sedan bloggade jag inte vilket innebär att det är mycket svårare att minnas vad som hände då.

För tre år sedan bodde vi i Nairobi och hade kalas för två adoptivpappor som fyller år det här datumet. Det datum som numera är flaggdag. En prinsessa är född i Sverige idag. Och hennes mamma besökte våra marker i Kenya en tid efter att vi kommit hem från vår långa vistelse där. Jag läser vidare i vår gamla blogg och hittar för morgondagens datum 2009 just de ord jag försökt formulera också denna vecka. Jag lyckades bättre att formulera mig kort då, så jag låter orden eka vidare från Nairobi och hit:

Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.

 

Det är alltför lätt att ha åsikter om hur andra bör agera, men de åsikterna kommer oftast utifrån mina egna referensramar och inte den andres.
Förmodligen finns det t ex en och annan som tycker att jag, och andra, borde använda smarta telefonen mindre. Förslagsvis under fastan.

Det planerar jag inte.
För den hjälper mig att fånga dagen.

Jag, och även bloggarkollegan Väv av drömmar, har flera gånger skrivit om det armband som kallas Frälsarkransen. Det som är ett modernt radband signerat Martin Lönnebo. Pärlor med betydelse, till eftertanke och/eller bön.

Verbum äger rätten till Frälsarkransen och har mycket spännande böcker och annat material kopplat till kransen. En CD saknas, den som är inspirerad av kransen i text och ton och men musikaliskt står helt för sig själv. Min sångarvän och jag har jobbat fram idén, jag har skrivit texterna och en utmärkt tonsättare ger dem musikalisk skrud. Sångerna är redan delvis inspelade, men tyvärr så har varken Verbum eller juryn för Svenska kyrkans kulturstipendier nappat. En idé vi tidigt har förmedlat är att ha en app kopplad till Frälsarkransen, så att man kan bära med sig pärlor, ord och ton i sin telefon. Nu finns det en app till Frälsarkransen. Jag köpte den nyss för 7 kronor. Den är fin, men har inte alls det djup som den hade i min ett år gamla tanke. Den tanke som tillsammans med CD-idén inte fallit i god jord ännu. Men vi ska inte ge upp. Sångerna är fantastiska (säger jag helt jantefritt eftersom jag tror att gåvorna vi olika personer har bidragit med är gudagivna) och om inte Verbum ändrar sig så får vi låta dem leva ett liv utan Frälsarkransen. Det vore synd. Synd betyder för övrigt ”att missa målet”.

Eftersom jag nu önskar mer av Frälsarkrans-app:en så tar jag det som en utmaning. Under fastan, den del av Kyrkoåret som börjar på onsdag, kommer jag här på bloggen reflektera över pärlorna och dess betydelse. Fastepärlor.

Dagen fick börja med en sång som vi har hört mycket den senaste tiden på trettonåringens Spotifylista:

Den största kärleken. Att älska sig själv.
Jag har inte sett videon på många, många år, och idag var det starkt att se den efter beskedet om att Whitney Houston hittats död. Jag hoppas hon trots vad som verkar ha varit en trasigt liv, också mot slutet av det för korta livet kunde se på sig själv med kärlek och stolthet.

Det följer många bonusglädjor med att vara förälder. En är att ta del av barnens musik, både den de själva frambringar och den de lyssnar på. För ett knappt år sen fick vi skavsår i öronen av Eric Saades Popular, som var det enda sonen ville höra. Det ville inte vi riktigt lika gärna, så det var en glädje när det gick att föra över intresset till Michael Jackson. Jag lyssnade inte särskilt mycket varken på honom eller på Whitney under mina tonår, men tyckte om det jag hörde. Men det senaste året har jag hört desto mer på dem båda. Tack vare barnen. Som jag inget hellre önskar än att de ska hitta självtilliten och kärleken till sig själva. The greatest love of all?

Men nog är det sorgligt att den artist som var (i princip) så här söt som liten hade valt ett helt annat utseende när han dog lika tragiskt och tidigt som den stjärna som sörjs idag.

Att älska sig själv….

Det går så där med mina föresatser om ett hälsosammare leverne. Helgerna förlängs lätt, stavarna är ofta rastlösa, appen fylls bara i sporadiskt och nedåtkurvan har stått still länge nu. Och idag blev det saftig efterrätt på en tisdag.

Men nu är tid för dylika bullar. Jag kan förmodligen i övrigt betraktas som en liberal kristen, men vissa saker håller jag hår på: inga semlor under fastan. Enligt wikipedia äts semlan ”traditionellt från fettisdagen och under hela fastan fram till påsk.” Men HALLÅ?! Vad är det för en tradition. Fettisdagen ska ju vara sista frossarfesten före fastan, varför skulle man då moffa i sig godsakerna under hela fastan? Men lite längre in i artikeln skriver de om såna som jag: ”Enligt en alternativ historik åts semlan från början enbart på fettisdagen före påskfastan i större delen av landet. I Skåne åts dock fastlagsbullen enligt traditionen enbart på fastlagssöndagen, senare även veckorna före.När svenskarnas intresse för fastan minskade, blev det tradition att äta den varje tisdag under fastans sju veckor.”

Och det är väl ingen underdrift att svenskarnas intresse för fastan är litet, medan frosseriet är desto mer utbrett. Också hos mig. Därför vill jag följa kyrkoåret och göra något särskilt under fastan. Då handlar det för mig inte om att avstå fast föda, utan egentligen vad som helst som tar tid, pengar, kraft eller uppmärksamhet från sånt som är mer uppbyggligt.

Här är i alla fall wikipedia på min sida:
”Bland annat inom romersk-katolska och de lutherska kyrkorna har man under senare tid betonat att fastetiden är en tid då man kan kämpa mot sina ovanor och erbjuder att fasta i grupp och därmed uppmuntra varandra under fastetiden. Man väljer då själv något man vill avstå ifrån, till exempel: TV-tittande, godis, alkohol och kött, tidningar eller något annat. Meningen är att avstå från något för att vinna något annat. Att vinna tid för sin familj, att få pengar över att ge till de fattiga och så vidare.”

Men än är det två veckor kvar. Så dagens semla satt fint. Det var årets första, och fler lär det bli. Men från och med askonsdagen är det färdigsemlat i det här hemmet. Och fler försakelser ska det bli. Min privata Facebook t ex ska få gå under jord under 40 dagar.

PS. Och för säkerhets skull vill jag poängtera att särskrivningen i rubriken var avsiktlig.

Den här dagen fick ett tema. Den första frälsarkransen på lunchrasten följdes av fler. Och detta samtidigt som vänner från olika håll signalerade att orken börjat ta slut. Att vardagshavet stormar så hårt att det är svårt att hålla huvudet över vattenytan.

Symboliken känns viktig. Det finns livbojar att ta tag i, om man vågar stanna upp och se sig omkring fastän havet och viljan säger åt en att kämpa vidare. Men när kraften håller på att sina gäller det att se vad det är jag behöver, och vad jag ska avvara. Att räcka ut handen och famlande hitta något eller någon som gör att det bär. Ett litet simtag till. Och ett litet till. Jag önskar det för vännerna idag och för mig själv den dag det är min ork som tryter.

För tredje gången hör jag Tomas Sjödins Vinter på en vintrig lunchpromenad. De tankar som fått fäste i mig de senaste dagarna är det Tomas säger om att räcka till. ”Vem är det som har kommit på tanken att vi ska räcka till?” Han fortsätter sina reflektioner och kommer fram till att vi inte ska räcka till. Att meningen är att det är tillsammans det ska göras.

Det jag ser längs ån får mig att tänka på att räddar liv gör vi tillsammans. Och jag tänker på sångtexterna som Frälsarkransen fött i mig. Som tonsatts och sjungits men inte kunnat spridas. Ännu. Och jag önskar att de nån gång ska få väcka toner och tankar om liv hos någon annan.

Det har varit en helg av varm samvaro och sång. Vi har samlats många som inte mötts så ofta de senaste åren, och har genom goda måltider och soffhäng med gitarrer och allsång kunnat glädjas åt att en svår tid gått över i framtidshopp.

I bilen lyssnar vi nu på dotterns nya julskiva. Där finns en sång som jag hörde första gången förra julen. Då med stor kör och solister. Nu med Jöback. Viskar en bön.
Orden är skrivna av Mauro Scocco och talar till mig om tillvarons skörhet, att vem som helst kan drabbas av sånt som får dem att gå in i natten utan att hitta tillbaka. För alla som väntar och längtar och har tappat sitt hopp viskar jag också en bön.

Viskar en bön
Mauro Scocco

allting gnistrar
allt är tyst
över vita gator
som snön har kysst
barnen leker
på bakgården
allt andas förväntan
i vinternatten

och stjärnorna glittrar
på himlens rund
och hela livet ryms
i just denna stund

jag viskar en bön inatt
för dom som inget har
för dom som gick in i natten
utan att hitta tillbaks
jag viskar en bön inatt
för alla dom som väntar
för dom som har tappat hopp
för alla därute som längtar

alla sover nu
alla utom jag
jag hör änglars steg
på vårat tak
vi har haft sån tur
så många goda år
så många chanser
som en människa kan få

och mitt hjärta fylls
av stillhet och frid
något tändes inatt
som räcker ett liv

jag viskar en bön inatt
för dom som inget har
för dom som gick in i natten
utan att hitta tillbaks
jag viskar en bön inatt
för alla dom som väntar
för dom som har tappat hopp
för alla därute som längtar

Utsövd och igångkickad tidigt imorse av Orättvisans fantastiska inlägg startade måndagen i stor glädje. På lunchen hittade jag Danielas fina inlägg och harmoni och tacksamheten växte av det och av andras sköna bekräftelser om att mina ord berör.
Det är högsta önskan med skrivandet, förmodligen med allt kreativt skapande och kanske med all mänsklig samvaro: Att få beröra någon annan på djupet.

Så kom ett litet mejl, inte många ord men de räckte för att jag skulle trilla ner från lyckopidestalen för ett tag.
Vad är det som gör att en hel dag kan vända bara genom några ord eller ibland bara några tankar eller kanske någons sekundsnabba blick?
Vad är det som gör att känslor dras igång och får en att vackla?

Känslor är budbärare säger ”min” Radiopsykolog Malin.
De mörkare känslorna visar mig att mina behov inte är tillfredsställda säger NVC.
De här kunskaperna, som jag har fått till mig bara under det senaste året hjälper mig praktiskt:

– Vad vad var det som hände?
– Vad var det jag kände?
– Vad säger de här känslorna mig; vilka av mina behov är inte tillfredsställda som gör att det inte känns harmoni och frid inombords?

I morse sjöng jag högt och enormt vackert 🙂 i bilen på väg till jobbet. Jag sjöng Jul, jul strålande jul och fastnade för orden eviga längtan till ljus och frid. Jag har sjungit och hört dem hundratals gånger men aldrig riktigt tänkt på dem.
Just så är det ju. Min stora längtan handlar om ljus och frid.

Jul, jul strålande jul
Edvard Evers

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!

Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!

Hämtakraftdag.

En dag då nån slags skrivande ska få ske och många ljus ska tändas. Dagen började med en promenad med senaste Radiopsykologen. Den som ringde in var Marika som talade om sina tunga känslor inför att få barn och amma än en gång, och den bundenhet det innebär. Jag tänkte tidigt, att det här kommer att reta upp många barnlösa och tyvärr fick jag rätt. De har tydligen fått radera en del kommentarer för att det var rena påhopp. Så ledsen jag blir över att vi är så omogna i fråga om känslor att vi tror att vi har rätten att värdera andras känslor och upplevelser. Samma dömande från barnlöshetshåll som från hållet där mantrat lyder ”jag gör minsann ALLT för mitt barn och uppoffrar mig så gärna”.

Jag har också varit en barnlängtande som haft svårt att förstå mig på alla ”normalfertila jävlar som kan få barn och ändå klagar”. Jag kan förstå att de känslorna kommer och de är också tillåtna, men jag skulle önska att vi i högre grad förstår att alla har sitt. Den som har fått sitt barn har kanske en depression, en svår sorg, rädslor eller relationsproblem som kostar dem lika mycket kraft som barnlösheten gör för den som lider av det. Vi tycker för mycket om vad andra borde känna och göra och pratar för lite om våra egna känslor. Därför är jag så glad för Drömmen om ett barn som nu har avslutats. Igår grät jag med Emilie och Anders och med Anna och Anders som under det år som programmet pågick inte nådde den dröm de levt så länge med. Jag sörjer med dem, känner igen mig ofantligt mycket och hoppas så med dem. Och så gläds jag över deras mod att visa sina känslor också när det är tungt.

Vi behöver berätta för varann om att det ibland är tufft att vara människa.
Till och med när man har fått det man drömde så om.