Idag har varit en sån där dag. Då det känns som om det är för mycket som ska ordnas och hållas koll på, och alldeles för lite ork. Då det är lätt att inbilla sig att jag är den enda som ansvarar för att jorden alls fortsätter snurra, och lätt att tro att jag är den enda som musten går ur emellanåt.
Då är det en tröst att höra en sån här sång.
Att någon har formulerat de här orden måste betyda att världen inte är full av supermänniskor, utan att det finns fler som tappar ork och lust ibland. Just denna sång är gjord av Kjerstin Aune, som jag fått höra talas om tack vare hennes kusin, och jag är så tacksam för att denna sång är skriven och för att jag får höra den.
Den påminner mig också om att jag för flera veckor sedan har lovat skriva en sångtext. Sånt brukar trigga igång mig direkt, men denna gång har jag nästan glömt det.
Men imorgon är en annan dag.
Jag jobbar på sjätte våningen i kommunhuset. Igår när jag kom in till vårt kontorsrum efter ett möte var hela världen vit. Tyvärr inte av snö. Åh vad jag saknar den. En gråvit dimma var allt som syntes. Tills jag satte mig ner och tittade ovanför grådiset. Där var himlen helt blå.
Så kan det vara många gånger utan att jag vet om det. Kanske just nu. Att tillvaron tycks grå och hopplös från den position jag ser på den. Men någonstans bortom dis och moln finns en blå och hoppfull himmel.
Bortom molnen kanske det finns fler möjliga läsare.
Du vet väl att du som har läst mina böcker och tycker om dem gärna får hjälpa mig att göra reklam för dem? Till exempel genom att gilla min skrivarsida på Facebook eller tipsa om hemsidan där böckerna presenterar och säljer böckerna. Relationsromanen Väntrum med temat barnlöshet och barnboken Vänta Lydia!
En favoritskribent som jag har talat om tidigare har skrivit en bok som heter Reservkraft. Som allt det som Tomas Sjödin skriver, berör den alla de frågor som är viktiga för mig – och just nu är titeln också så talande. Kraften tycks sina ibland. Kroppen gör det den ska på jobbet och (nästan) i hemmet, men det saknas driv, gnista och motivation. Det senaste året har det blivit så här när jag dras med en förkylning, och det är ibland svårt att avgöra om det är fysisk kraftlöshet eller annan.
Det är som att det skulle behövas en vitamininjektion. Ett antaget manus eller ett brev från en okänd läsare hade varit perfekt, men är inte så lättbeställt. En rask promenad eller svettig afrogympa drömmer jag om, men det skulle förvärra förkylningen. Tröstäta massor av lakrits verkar också lockande, men det gör staplarna på appen för höga.
Så det får bli te med honung, skön musik och läsning.
Jag läser en skrivarväns starka manus (och ropar JA å förlagens vägnar) varvat med Tranströmer som jag äntligen köpte igår. Som medicin tillsammans med fyra hekto favoritte. Och eukalyptusdoft som barndomsvännen rekommenderade bland kommentarerna till förra inlägget. Tack för alla de sköna orden.
Nu lite mer musik som ger mig kraft av den stillsammare sorten. Kanske reservkraft.
Ibland är den frågan berättigad.
Jag har aldrig löst ett enda suduko och har sannolikt alldeles för dåligt tålamod för att göra det. Ändå så bläddrade jag i en Sudukobok häromdagen. Och häpnade över hur Aller Media väljer att illustrera svårighetsgraderna.
Till skillnad från den gamla bilden på Kinapuffarna (som har 50 år på nacken) är det här ett modernt (?) val av illustration....
Jag undrar hur man kom på den idén. ”Ja, vi ritar jätteglada och småtokiga asiater. Det blir toppenbra och riktigt modernt”. Eller hur tänker man? Jag har skrivit och frågat.
Det har varit tydligt i debatten om kinapuffar tidigare i år (som började med en krönika av Patrik Lundberg – som egentligen inte handlade om smågodis utan om personliga möten med rasism), och i en vedervärdig Facebookgrupp (under namnet ”Det HETER faktiskt n-bollar” eller nåt liknande), att många människor tycker det är helt OK att illustrera andra nationaliteter på det här sättet. Jag tycker INTE att det är OK, utan ett förlegat kolonialistiskt översitteri att göra komiska tecknade figurer av andras utseende. Japp, här staplar jag adjektiven på varandra.
Men nu ska jag gå och hämta min svarte son på förskolan. Svart är han. Fastän många verkar tro att det är ett fult ord och att man måste säga ”färgad”. Redan tidigare har jag bloggat om att n-ordet inte ska användas. Läs gärna det blogginlägget eller gå direkt till Nyamko Sabunis tänkvärda text.
En sommardag har vi kvar, och befinner oss långt ifrån ljuständning på gravar. Men minnas kan vi göra oavsett var vi befinner oss. Med den här gryniga bilden minns jag förra årets allhelgonahelg vid min pappas och morföräldrarnas grav. Sorgen efter min pappa har jag skrivit om tidigare, morfars hundraårsdag passerades i förrgår och min mormor saknar jag fortfarande fastän det halva mitt liv gått sen hon dog. Jag skriver dog och inte ”gick bort”. Omskrivningar för döden är något som jag undviker, eftersom jag tycker att döden liksom andra svåra frågor ska talas om och inte undvikas som om det vore något farligt eller fult att nämna.
Astrid Lindgren sa någon gång att hon och hennes syster -eller var det vännen Madicken? på gamla dagar brukade hälsa varandra med ”Döden, döden!”, bara för att ha avhandlat den frågan. Jag gillar den filosofin. Om vi inte kan låta bli att tänka på något så är det läkande att kunna prata om det – åtminstone med någon.
Madicken är för övrigt en favorit och har alltid varit. Här skräms hon av spöken långt innan Halloween uppfanns. Den traditionen tar jag smått fanatiskt avstånd ifrån, eftersom jag inte alls kan hitta kopplingen mellan spöken, vampyrer och monster och allhelgonahelgens stillsamma vördnad för de saknade och livet de levde. I måndags, när det var den verkliga aftonen före Alla helgons dag, var vi på en restaurang där de flesta av gästerna var utklädda och servitörerna blev allt mer skrämmande och blodiga ju längre kvällen gick. Kopplingen förstår jag som sagt inte, men de hade förmodligen kul.
En bild fick mig att fundera. Den är tagen från bilfönstret på eftermiddagens tur bland ändlösa fält av oliver, mandel, citroner, clementiner och apelsiner.
Ibland snurrar tillvaron så fort att skärpan tycks förlorad. Inget får sina rätta proportioner och det svårt att tolka både tillvaron och människorna i omgivningen. Men så dyker det upp något mitt i vimlet. Något eller någon. Att fästa blicken vid. Och hitta ro.
Ro har vi i överflöd just nu. Och jag samlar på mig till ruschiga dagar utan skärpa.
PS. Jag har skrivit det på Om Ceciliasidan – men lägger till det även här (eftersom jag blev löjligt nöjd med just den här telefontagna bilden):
Det är tillåtet att låna bilder från min blogg, men då ska mitt namn anges med en länkning tillbaka till den här adressen.
Tack för alla kommentarerna på förra inlägget. De är tankeväckande och det finns mycket att resonera vidare kring. Men telefonbloggandet är så bökigt att jag inte gör det just nu. Vill bara understryka att det handlade om mina egna gränser och inte om att nedvärdera dem som har andra gränser än jag. Som FC säger finns alltid skrämmande exempel, och precis som att gränserna varierar mellan olika människor tror jag att vi ser på exemplen med olika ögon. Förmodligen har jag också skygglappar ibland. Och inte sällan består de av mina principer.
Nu har hus och katt och bil lämnats över till svägerskan och själv sitter jag med min familj på ett tåg. Snart är vi framme på Arlanda. Det är nästan tre år sen vi – i största Obamatider – var på väg dit för att resa till vår fjärde familjemedlem. För honom fanns inga möjligheter att växa upp i familj i hans första land. Och när han blev vår förändrades världen för långt mer än fyra personer.
Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation. Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.
Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.
En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.
Vår pojke återser sitt barnhem. Ett barn var kvar på barnhemmet efter två år för att utredningen om han skulle kunna adopteras på annat sätt fortfarande pågick.... När jag sa att "jag hoppas att du också får en mamma snart" tittade han upp och smekte hastigt min kind.
Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.
Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:
Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.
Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.
Det regnar och jag ska ta tag i konststycket att försöka skriva några rader om min roman Väntrum. Det är inte lätt, så hjälp mig gärna du som har läst den. Vad handlar boken om egentligen?
Jag lyssnar på en skön sång jag hörde live på min födelsedag. Du har förmodligen hört den förr i annan tappning, men detta är originalet.
André de Lang sjöng den själv på stödkonserten för Afrikas horn som min vän och favoritsångerska Helén arrangerade just på min födelsedag. Jag bloggade om det då, och här kommer låten igen.
Jag läser att också på Afrikas horn kommer regnen, vilket förstås är en glädje – men sannolikt också problematiskt med risk för översvämning när jorden är hård och inte kan ta emot det saknade vattnet. Nu hittade jag en artikel från Unicef, där man talar om just det och om risken för att vattenburna sjukdomar sprids. Jag läser om hur svälten drabbar också i vårt Kenya, och ser en vacker bild på en ful verklighet. Att det finns omständigheter som gör att det är vanligt att en tvåårig pojke väger 8 kilo. Det är oundviligt att tänka på att vi för tre år sedan gjorde oss redo för resan till vår tvåårige pojke. Som vägde 13 kilo och hade fått både näring och kärlek redan innan vi möttes. Det räcker inte att leva på kärlek. Och inte heller utan.
Det behövs fortfarande hjälp till Afrikas horn, och många seriösa organisationer som kan vara verktyg för den hjälpen. Svenska kyrkan. Unicef. Rädda barnen. Det är några av dem.
Myggnät (och därmed malariaskydd) till tio barn kostar mindre än en biobiljett.
En påse lyxruccola motsvarar mat för en person i flyktingläger på Afrikas horn i en dryg vecka.
En familj på sju personer skulle ha mat i nästan två veckor för pengen som jag beställt en salamikorv för (visserligen ett sätt att stödja en idrottsförening, men jag är mer intresserad av salami än av idrott, så jämförelsen kändes ändå relevant)
Nu går jag nästan aldrig på bio, men kanske skulle det vara lättare att äta sunt och klimatsmart om jag satte såna lappar på det allt onödigt jag pular i mig. Och som vanligt fastnade jag i annat skrivande än planerat. Samma gamla visa. Så nu lyssnar jag på Same ol´story igen och försöker ta tag i skriva-fixa-röja-packa-greja.
Och på fönsterbrädan där det igår stod en kristallvas med kärleksört finns nu nåt annat. En skola i att känna in och göra plats för sin önskan.
I alla tider har människan drabbats av smärta och sorg. Ändå känner vi så ofta oss alldeles ensamma i vår egen sorg. De här orden är minst 2300 år gamla:
…i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: ”De ger mig ingen glädje”;
ja, innan de förmörkas, solen och ljuset, månen och stjärnorna, och innan molnen vänder åter efter regnet; då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker; då malerskorna har upphört att mala, eftersom de har blivit så få och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas; då man vaknar av fågelsång och sångens alla döttrar sänker rösten;
då man är rädd för var backe och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft; då människan går till sin eviga boning och gråtarna går omkring på gatan; innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter…
Poetiska formuleringar med utgångspunkt från ”ungdomen”, en tid innan smärtan har drabbat. Orden kommer från Predikaren i Gamla Testamentet och inleds med orden ”Tänk på din Skapare”. Oavsett om man tror på någon skapare eller inte så tror jag att det går att känna igen sig i en del av liknelserna. Och oavsett tro så anar jag att man kan ta sig igenom också den mörkaste sorg om man tillåter sig att känna det man känner och försöker ta en sekund i taget, ett andetag i taget tills det lättar.
En dag. Ett ögonblick i sänder.
Den här psalmen sjöng vi i kyrkan idag. Den är också gammal, men ”bara” omkring 150 år. Här sjunger Carola originaltexten som beskriver Guds kärlek som en moders hjärta. Frasen ”som din dag så ska din kraft och vara” är ord jag gärna återvänder till. Jag tror det är så, fastän jag ofta har svårt att se Gud när livet gör riktigt ont. Det är oftare i efterhand jag ser på vilka sätt hjälpen har kommit. Men jag tror verkligen på att om vi står ut och blir kvar också i den smärta som verkar outhärdlig så kommer kraften att räcka precis. Kanske inte så att det blir över, men just så att den precis räcker för de dagarna. Tills det kommer andra dagar. För det gör det.
