När någon har varit förkyld i en vecka är det hyfsat lätt att bedöma när det börjar bli bättre. Att tillfriskning pågår. För en som varit långvarigt sjuk är det betydligt svårare. Vissa dagar, de flesta dagarna, är det svårt att våga tro att det är på väg åt rätt håll. Andra dagar, som idag, vågar jag se att jag är på bättringsväg. Sakta och ostadigt går det, men ändå framåt. Det syns om blicken famnar några månader istället för några dagar.
Varje litet tecken på att tillfriskning pågår sparar jag i min hoppets kruka, och i ångorna av den krukan vaknar drömmar och fantasier om motion, resor, arbete och skrivande. Orealistiska drömmar, men jag låter dem vara. För när de dunstar droppar hoppet tillbaka ner i krukan.
Häromkvällen började jag läsa en favoritbok från min barndom. Katitzi. Det är en glädje att läsa Katarina Taikon för en intresserad sjuåring. Hon var en utmärkt författare, men det är ändå en sorg med i kvällsläsningen eftersom den här boken påminner så mycket om hur nedsättande människor talar och tänker om andra. Av bara farten. Utan eftertanke. Språket har till viss del förändrats men synsättet finns kvar. Vi och dom. Vi som tillhör. Dom som är främlingar.
Jag hör tack och lov aldrig någon som säger n-ordet om min svarte son, tror de flesta har förstått att samer är rätt benämning, men fortfarande kallas romerna zigenare på rasistiska nyhets- och skvallersidor på nätet och alltför ofta av gemene man. Flera gånger om året hör jag dessutom det ovärdiga uttrycket som handlar om att benämna sig själv eller andra som ”familjen Taikon”. Jag hör det för ofta, kanske är det en dialektal fulåkomma, men jag har inte förrän nyligen noterat hur starkt jag reagerar inombords när någon använder detta familjenamn för att beskriva något stökigt, oordnat, dåligt. Och det sägs helt oreflekterat av människor som jag är helt säker på ser sig som vänliga och fördomsfria. Men att slentrianmässigt använda någons släktnamn för att måla upp en negativ bild, vad är det om inte fientlighet mot främlingar? Ordet zigenare härstammar från ett grekiskt ord som betyder just främmande eller ”den svarta främlingen”. Vi och dom. Vi som är ljusa och välkända. Dom som är svarta och främmande, vars efternamn får användas som term för det kaosartade och dåliga.
På romska ungdomsförbundets hemsida läser jag om romernas historia att romerna ursprungligen kom från Indien och kom till Europa år 1312 då de ”landsteg de på den grekiska ön Kreta och blev benämnda de svarta främlingarna. Året var trettonhundratolv. Fortfarande år tjugohundratretton finns det åtskilliga människor som fortsätter kalla romer för svarta främlingar. Romska ungdomsförbundet berättar att ”romerna själva kallar sig för rom (uttalas rrom) vilket betyder människa.”
Bild från www.filmarkivet.se om filmen Uppbrott (Sucksdorff, 1948). Foto: Martin Bodin.
Rättstavningsprogrammet känner inte igen benämningen romer, men släpper igenom termen zigenare utan att protestera. Katarina Taikon omnämnde romerna zigenare i sina böcker om Katitzi. Kanske var det ett försök att erövra ordet, kanske var det ett sätt att försöka nå dem som betraktade människan som den svarta främlingen.
Det är som att mina ord inte räcker. Inte vill komma på pränt. Inte orkar ta sig från tanke till tangent. Inte når över kanten.
Vila. Bli gratulerad. Vila. Besök på arbetsplatsen. Vila. Sjukhustur. Vila. Tvättmaskin. Vila. Restaurangmiddag. Vila. Symptomanalys. Vila. Laga mat. Vila. Svara telefon. Vila. Skjutsa barn. Vila.
Veckans aktiviteter så långt. Och ändå. Livsglädje, tacksamhet och krackelerat hopp finns där blandat med febern, även om orden sviker. Min febertrötthet byts numera mot korta stunder av verklig ork. Huvudet är ofta lättare än det varit. Min sjukdom, fastän den binder mig, är så mycket uthärdligare än mycket annan sjukdom. Sån som bryter ner kroppar och familjer och aldrig mer ska ge plats för friskheten.
Kristian Gidlund har somnat in. Han som kunde sätta ord på just sån sjukdom är nu utan ord. Och ändå stannar orden kvar. Dem han skrivit på bloggen I kroppen min. Dem han talat i teve och radio. Han var en person som gjorde avtryck och som är saknad av många som följt honom. Det är få av oss som blir offentliga på det sättet, men jag tror att vi alla har chans att bli människor som gör avtryck i någon annans liv. Om vi vågar visa varandra vilka vi är.
För två år sedan fick jag vara med om en mäktig konsert på min födelsedag. Igår (några dagar före årsdagen) fick jag uppleva något liknande. En konsert där min vän och favoritsångerska samlat andra otroliga musiker och bjöd på andras sång och musik vid sidan av sin egen. Vid båda tillfällena har fantastiska Andre de Lang varit med och sjungit flera sånger som jag tycker så mycket om. Som denna. Hallelujah, I’m alive. Om att inte ta livet för givet, men att ändå se att livet är en givet, som gåva, trots all kamp och smärta. Trots ovisshet och oro. Halleluja. Jag lever.
Två av sångerna som sjöngs, med fullt komp, utmärkta körare och den bästa soloröst jag vet, hade jag själv skrivit texten till. Jag blev så generöst presenterad och strålkastarbelyst där jag satt, att många kom fram och tackade mig för texterna sen. De som fått höra och de som fått sjunga dem.
Berörda.
Tacksam är jag, över människors ord till mig, över gåvan att kunna nå fram med mina ord. Dessa sångtexter är skrivna av en frisk Cecilia, men fastän sjukdomen tar mycket av friheten ifrån mig så går det fortfarande att skriva textrader på det här sättet. Ett hopp om att få fortsätta beröra också om sjukdomen ska fortsätta bita sig fast.
Hallelujah, I’m alive.
Och spinner när någon klappar mig.
Inte långt från där vi bor finns ett gammalt sågverk. Det som Vibeke Olsson gestaltat i sina fina romaner om Bricken. Jag tänker ofta på Bricken. På hur livet var här för dryga hundra år sen. När också barn måste arbeta för familjens uppehälle. När den som gick med feber eller förlorade en hand måste arbeta ändå.
Strax innan jag blev sjuk blev jag fotograferad av lokaltidniningen vid en gammal lagerbyggnad. Artikeln handlade om fastan, om att bryta mönster som binder en, om att finna stillhet i vardagen.
Imorse efter att ha kört lilla barnet till skolan tog jag mig dit igen. Tillbaka. Med bilen eftersom det krävs en frisk kropp för att kunna kalla sträckan för promenadavstånd. På den gamla bilden i telefonen låg snön på marken. Februari 2012. På dagens bild lyser höstsolen på glesa grästuvor. September 2013. Tiden går framåt, fastän den ibland tycks sträva bakåt. Kanske går den runt. Som en cirkel. Som armbandet som följde med mig tillbaka och som talar om livet. Som det var, som det är, och kanske – som det ska bli.
När jag hämtade barnet från hans nya skola, min gamla, tog jag honom med på andra sidan vägen från parkeringen. Till en liten stig som mina fötter vandrade fram och tillbaka under tre barndomsår. Vi gick där och jag berättade:
”En gång i tiden gick här en flicka intill de här träden. De var mindre då, och flickan var sju år.
Nu är den flickan vuxen och går på samma stig med sitt andra barn, sin pojke. Nu är han den som är sju år och går i samma skola. Den flickan hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli mamma och gå här med sitt eget barn. Nu gör hon det.”
– ”Mamma, det där lät som Astrid Lindgren. Det lät som en saga.”
– ”Men det är alldeles sant!”
Jag undrar ibland vem du är. Du som läser här en gång eller många utan att lämna avtryck som kommentar eller mejl. Jag undrar vad du tänker och vem du är.
Det händer då och då att personer hittar den här bloggen i sin yrkesroll, genom googling eller länkning. Både Aftonbladet och Expressen har ringt, och jag har fåfängt trott att nån upptäckt min roman. Väntrum. Den som genererat fantastiska läsarbrev men har svårt att bli upptäckt i bruset. Bli hittad av en stor skara läsare. Men när kvällstidningsjournalisterna hängde i luren några gånger för ett par år sen och sa sina ärenden, fick jag skämmas över att tro att jag är nåt på författarhimlen, för det som de har velat veta har varit något litet och fånigt som de googlat fram i bloggen och inte haft med Väntrum att göra.
Igår ringde Karlavagnen i P4 och ville ha med mig som ett av de förinbokade samtalen i gårdagens program. Radio är inte min arena. Jag är bekväm med att tala inför människor, men inte i radio. Och inte nu när jag har varit sjuk och borta från stora sammanhang så länge. Men jag sa ja. För ämnet är det viktiga, det mest angelägna. Längtan efter barnen, smärtan, glädjen, tacksamheten. Inte heller public service är en arena att göra reklam för den roman jag skrivit i ämnet. ”Nämn den gärna men säg inte namnet”. Jag tror jag nämnde den. Vet inte riktigt vad jag sa mer än att hålla i fjärilarna i magen och berätta om det angelägna: kärleken till barnen, samtalen om det svåra i livet och längtan som födde en djup tacksamhet.
Det har skrivits en hel del om den tecknade barnboksfiguren Lilla Hjärtat, både på den här bloggen och på många andra som berörs av hur svarta personer avbildas. Ser ni felet i meningen?
Borde inte alla människor som tror på alla människors lika värde vara berörda av hur svarta, och alla andra avbildas? Eller är den utbredda tron på människors lika värde en saga blott? Jag blir rädd för det när jag läser intervjun med Stina Wirsén. Visst förstår jag att hon blev personligt berörd och kände sig utsatt. Det måste ha varit hemskt att få sin älskade figur sågad och sedd som något rasistiskt och ont när hon ville göra gott och verka mot rasism. Men att från det gå till att kalla kritiken för drev och därmed förminska dem som arbetar för att svarta ska avbildas med respekt får mig att tappa respekten för både ursäkten och intentionen.
Jag kan inte formulera mig om det här. Jag är för arg. För trött på att vi svenskar inbillar oss vara totalt fördomsfria, totalt orasistiska med automatik. Men Fatou kan uttrycka sig. Du som inte orkar engagera dig i den här frågan, du som inte riktigt bryr dig, det är just DU som ska läsa Fatous text.
Såna här fina, enkla bilder kan många ställa upp på. Tänk om lika många kunde engagera sig i frågan hur olika vi ser på människor med olika ursprung.
Idag inleds Prideveckan i Stockholm. Jag har aldrig deltagit, men skulle gärna göra det någon gång. Inte för att jag kan kalla mig för HBTQ-person, men för att jag gärna vill stå upp för mina övertygelser. Som den att det är gott, och varken synd eller onaturligt med kärlek mellan människor av samma kön. Som kristen (och heterosexuell och lyckligt gift sedan 21 år) tror jag mig behöva vara övertydlig med att berätta min ståndpunkt i den frågan.
Jag skulle gärna delta också i andra slags Pridefestivaler om de fanns. Som en som hyllar mångfalden och tydliggör och bidrar till att bryta ner rasistiska strukturer. Jesusfestivaler finns det också, som jag heller aldrig deltagit i. Men jag bär mitt kors runt halsen och påminner mig att träna på att tala om min tro också i sammanhang när det känns lite obekvämt. Och armbandet som de flesta dagar finns runt handleden, Frälsarkransen, talar också om vem jag tror på och att jag gärna vill tala om livsfrågorna med dem jag möter.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha handleden full med armband som berättar olika saker. Ett regnbågsband (kanske finns det såna…). Ett band som berättar att flera världsdelar och hudfärger bor i min familj och mitt hjärta. Ett band som påminner mig om att reflektera mer över genusperspektiv. Ett band som lockar mig att läsa Bibeln mer ofta. Ett band som ropar ut tacksamhet över de mörker jag tagit mig igenom. Ett band som skimrar av glädje över att få älska och bli älskad. Ett som hyllar den nära vänskapen. Ett som lyser tacksamheten över att ha blivit mor. Ett som mäter tillfrisknandet i de steg jag klarar av att gå.
Nej, det skulle bli för tungt. Och mycket av det där ryms i pärlorna i Frälsarkransen. Så jag får hålla mig till den och försöka synliggöra mina andra övertygelser på andra sätt. Ett sätt kan vara att aldrig låta kränkande skämt eller synpunkter om t ex homosexuella, svarta, funktionshindrade eller muslimer gå oemotsagda förbi. Det är inte helt lätt, men jag vill försöka. För det jag säger eller låter bli att säga visar också vem jag är.
Tvätten som var lätt fuktig igår kväll är inte precis torr idag. Ett välkommet regn efter torra, heta och molnsnåla dagar. Jag trivs med regn och mulenhet i vanliga fall (och är inte rädd för tårar och sorg heller, kanske är det ingen slump) men nu när sjukdomen gör mig extra känslig för både sol och värme är det fantastiskt med en regntung dag. En dag som gjord för att testa orken, att våga mig på en längre promenad än på väldigt länge. Den högre febern håller sig borta nu, men ännu har jag inte fått smaka på min vanliga låga temperatur och att känna mig helt frisk. Den känslan längtar jag efter, och hoppas på att få möta så småningom, men tills dess gläds jag åt nyfunnen frihet, åt en gradvis ökning av orken. Nu har jag rasat ihop i kökssoffan, rätt mör, efter att ha klarat av att gå en runda som ledde mig till det friska livets stigar. Hoppets vy som ögonen inte har sett på väldigt, väldigt länge. Det är lite som att bli given livet på nytt, trevande och försiktigt kan jag sträcka ut stegen och känna att kroppen klarar mer det som varit omöjligt så länge.
Med mig på promenaden följde Martha Ehlin, lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1. Fuktiga kinder och varmt hjärta av att få följa hennes resa, där hon bokstavligen blev given livet av den organdonator som gjorde henne frisk. Det är många år sedan jag och min make talade om organdonation och skrev på donationskort. Nu finns nya sätt att ta ställning, och kanske tid att ta upp samtalet igen. Det är tid, mitt i livet att samtala om döden, om livets villkor.
Promenaden ledde förbi många hus där det bor eller har bott människor som jag vet har drabbats av livets tuffa villkor. Sjukdom och sorg, smärta och längtan. Vi går inte fria. De flesta av oss drabbas någon eller många gånger under livet av sånt som är svårare än vi trott oss klara av. Vi klarar mer än vi tror, men vi klarar oss inte ensamma. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det är bland det viktigaste jag vill förmedla till mina barn. Att när livets svårigheter drabbar och det tycks omöjligt att hitta hoppet och ljuset igen så finns det alltid en väg tillbaka, och att för att hitta den behöver vi öppna oss och ta emot. Det är grundtonen i min kristna tro, att hjälp finns, att livet vinner över döden, att ljuset alltid kan övervinna mörkret, och att det hoppets ljus kan lysa över hela mitt liv. Och ditt.
