Om de två kända personer jag skrivit mest om i den här bloggen skulle gå på middag ihop så skulle det vara Tomas Sjödin och Sarah Dawn Finer som satt vid bordet tillsammans. Helst skulle jag ju sitta med förstås, och näst helst lyssna på dem. Exakt varför mina två kända favoritpersoner skulle träffas har jag inget bra svar på, men jag tror det skulle bli ett väldigt bra program om nån radio- eller tevemänniska vill ha ett uppslag. Om det vore radio kunde de absolut få träffas i mitt kök. (Jo, det är vårt kök förstås. Men den här kökssoffan är mitt daghem när familjen gör annat.)

Just nu träffar jag Sarah Dawn Finer här i köket, när jag ligger och lyssnar på Winterland och i natt hade vi en massa intressanta samtal, jag och Sarah. Ja, jag vet. När man börjar drömma om idoler om nätterna igen kanske den personliga utvecklingen går bakåt istället för framåt. Jag har inte drömt om favoritkändisar sen jag var Europefantast på 80-talet, men nu drömmer jag om Sarah. Men om jag som tonåring drömde om att krama Joey så drömmer jag nu om förtroliga samtal.

Tomas Sjödin har jag inte drömt om, men samtalat med i vaken tanke. Igår påminde en kär vän mig i en förtrolig SMS-växling att det var dags för hans Vinter i P1. Nog är P1-lyssnarna en klok skara människor som röstar fram Tomas Sjödin som vinterpratare igen. Hans förra hörde jag minst fem gånger. Ja, bara häromdagen formulerade jag vad jag uppskattar med honom, så jag behöver nog inte göra det igen. Men om du aldrig har hört honom tala kanske du behöver lyssna. Min eftermiddagsstund med Tomas blev en stund med tårade kinder och viktiga reflektioner. Jag ser fram emot att läsa hans senaste bok, som handlar om vilan. Jag fick den i present igår av de vänner som familjen besökte under en lång heldagsutflykt. Innan jag läser den behöver jag landa i någon slags förtröstan. Att det kan finnas mening också med en vila som är högst ofrivillig. Nu mår jag så pass dåligt igen att jag behöver ligga ner under dygnets mesta timmar. Vintern och kylan, som jag älskar, tycks göra mig så mycket sjukare. Så innan jag läser Tomas bok ska jag kanske öva mig att bli en sommarlängtare, en som gläds åt att dagarna blir längre (och vilan förhoppningsvis mindre ofrivillig). Sån har jag aldrig varit. Jag har alltid älskat mörker och kyla, och njutit så av julen. Detta år har jag njutit mindre och grubblat mer. Men Tomas Sjödins vinterprat var en njutning, fastän det gav bränsle åt ett nytt slags grubbel. Livsviktigt grubbel. Sånt som handlar om vad göra av känslorna kring av livet så som det blev.

Här ovan finns Sveriges Radios spelare med Tomas Sjödins vinterprat. Det syns på datorskärmen. Men i iPhone och iPad syns bara ett tomrum som vanligt. Teknikerna på SR verkar ha skippat att jobba med bättre ”bäddainkod” också detta år. De kanske också är sjuka…

Barnet: ”Jag fick höjt betyg!”

svaret: ”Vad duktig du är! Jag är stolt över dig!”
kan uppfattas som: ”När du presterar är jag stolt över dig.”

medan svaret: ”Grattis! Vad härligt det måste kännas!”
kan uppfattas som: ”Grattis! Vad härligt det måste kännas!”

Den ledsna: ”Jag är så ledsen för att hon sa så där till mig.”

svaret: ”Äh, tänk inte mer på det där!”
kan uppfattas som: ”Dina känslor är inte viktiga, och om du bara vill kan du bli glad..”

medan svaret: ”Jag förstår att du blev ledsen. Vad tungt…”
kan uppfattas som: ”Jag förstår att du blev ledsen. Vad tungt…”

Den längtande: ”Det är så otroligt jobbigt att längta och inte veta om det nånsin ska hända.”

svaret: ”Men tänk på allt du har istället för det du saknar.”
kan uppfattas som: ”Berätta inte om hur du har det om det inte är något positivt.”

medan svaret: ”Jag är så ledsen att det ska behöva vara så svårt.”
kan uppfattas som: ”Jag är så ledsen att det ska behöva vara så svårt.”

Jag: ”Jag funderar på att ta en paus från Facebook.”

svaret: ”Vad bra!”
kan uppfattas som: ”Vad bra, för jag ser dina inlägg hela tiden och tycker du ägnar alldeles för mycket tid där.”

medan svaret: ”Gör det om du känner att du behöver det.”
kan uppfattas som: ”Gör det om du känner att du behöver det.”

Kortkoder:
Lyssna – värdera inte.
Spegla – ge inte lösningar som inte efterfrågats.
Uttryck – formulera dig med tydlig varsamhet istället för att lägga ansvaret på den du möter att tolka dig.

En vän kom på besök med en fikakorg och omsorg i sjukstugan. En vän som kommunicerar på ett sätt som gör att jag uppfattar vad hon menar och känner mig sedd. Vi hade talat mycket om hur svårt det är att bli bemött med fel ord som sjuk eller sorgsen. Sen bytte vi boktips, och denna klockrena sida kom upp med tumgreppet.

TACK kära ni som kommunicerar genom att lämna så varma kommentarer. Jag har inte svarat på dem alla, men gläds länge!

Nelson Rolihlahla Mandela har lämnat oss. Farväl Madiba.

Mitt vuxna liv har, utan överdrift, påverkats av denne man. Kampen mot apartheid som vaknade i mig under gymnasieåren ledde till fortsatt engagemang som förde mig till Zimbabwe. Som förde mig till mötet med min man. Som följde med i längtan efter barn. Som vaggade första barnet i min mage i takt med Nkosi sikeleli. Som gjorde Afrika till den självklara kontinenten som skulle ge oss andra barnet. Som berör. Idag.

Farväl Madiba.

Den nationalsång som får mig mest berörd är denna. Symbolen för hoppet, för seger mot ondskan. Ondskan som avspeglas i listan över de människorättskämpar som dödades i sydafrikanska fängelser men påstods dö på andra sätt. Madiba överlevde 27 år i fängelse, utan att förhärdas. Utan att ge upp hoppet om det goda. Nu säger vi farväl.

I senaste avsnittet av Radiopsykologen handlade det om ältande. Om att fastna i tankebanor som tar energi. Känns det igen?

När vi möter varandra i samtal om tankar som fastnat och och stör, är det lätt att ge råd som Ole i Sällskapsresan. (”Du, ikke tänk mer på det där nu.”) Ord som går ut på att ”tänk inte mer på det så försvinner det” eller ”det där ska du inte bry dig om”, men såna råd är ganska verkningslösa eftersom de inte kommer åt problemets kärna, utan liksom vill lägga en färgglad filt över bekymren och lura dem att det är natt. Mina bekymmer brukar vara betydligt smartare än så. Och det som har tendens att jäsa försvinner inte i mörkret. Snarare tvärtom.

Skön jäsdeg från en annan november.

De tankar som hamnar i loop i mitt huvud rör oftast samma typ av frågor:
– Hur något jag sagt eller gjort landat i någon annan. (Dvs, tycker nån att jag är dålig?)
– Hur det någon annan sagt eller gjort landat i mig. (Dvs, jag upplever mig bortvald, dömd eller förminskad.)
– Hur andra kan göra val som helt strider mot mina värderingar. (T ex att uttrycka sig på sätt jag upplever som elakt, tyckas se ner på andra, förneka sina fördomar, smutsa ner någon annans glädje.)

När jag ställer mig själv frågan, ”det här som du grubblar på, vad gjorde det med dig?” så är det oftast en hjälp att komma vidare. Att ta fram känslorna i ljuset och försöka förstå mig själv. Ibland går det. Ibland kommer loopen tillbaka. Men då vet jag också att den kommer försvinna igen, och att jag eventuellt vet lite mer om mig själv när den gjort det.

Vad faller över dig idag?
Guld eller grus.
Sol eller skugga.
Jubel eller tystnad.
Leenden eller tomhet.
Gryning eller skymning.

Vissa dagar är det som att mina konturer blir till i kontrast till det som faller över mig. Fastän jag vill vara stadig i mig själv och tror mig känna mig själv allt bättre med åren så påverkas min bild av och känsla för mig själv av det som kommer i min väg. Insikten häromveckan om att någon gått omkring och tänkt starkt negativa tankar om mig, skakade om. Min självbild blev otydligare i konturerna. För jag är inte en ö. Jag påverkas av det som händer omkring mig. Och att se att det händer är en del i mognaden. Även om de flesta av frukterna fortfarande är omogna kart. Eller grenar som väntar på vår och knoppningstid.

Ingen människa är en ö, hel i sig själv.
Varje människa är en bit av kontinenten, en del av det hela.
Om en sten sköljs ut i havet går lite av Europa förlorat,
som vore det en klippa, som vore det en gård som togs från din vän eller dig själv.
När en människa dör krymper jag,
ty jag är en del av mänskligheten;
så fråga därför inte vem klockan klämtar för;
den klämtar för dig.

John Donne

Idag kommer de orden till mig på olika sätt. Var inte rädd. Allrahelst i form av psalm 256 av Ylva Eggehorn, som jag lyssnat på flera gånger. Jag ville skicka den till en vän som jag tror behöver den idag, och sökte en fin youtubeversion. Det fann jag inte, men däremot en annan sång med samma titel. Var inte rädd.

Jag tyckte mycket om texten, och kan förankra den helt i mitt kristna jag. När jag googlar på kompositören hittar jag dock annan slags andlighet än min så jag stannade vid denna sång. För när det gäller andlighet så vill jag vara om inte rädd så i alla fall varsam. Jesus är min väg till Gud, gör jag avkall på det lämnar jag mitt fundament. Glasögonen som ger mig min livsåskådning.

Var inte rädd, säger änglarna på otaliga ställen i Bibeln. Det är en märklig uppmaning eftersom den innehåller en negation. Vi är inte så bra på att höra och ta till oss det som sägs med ett ”inte”. Men jag läser änglahälsningen Var inte rädd som ”Du behöver inte vara rädd. Jag förstår att du är det, men du behöver inte vara det”. Vi är rädda, för så mycket. Både vuxna och barn. Kanske kan vi lära både oss själva och barnen att hantera rädslorna och att våga mer.

Sedan några dagar är min morgonväckning bytt till en annan låt av Sarah Dawn Finer. Kärleksvisan. Minns ni hur den börjar? Var inte rädd.

Den här sången väcker mig (som sagt) om morgnarna, och om jag redan har vaknat av mig själv eller av en jamande vän så mornar jag mig och låter morgonmedicinerna landa stillsamt i kroppen till dessa toner.

Klippet är från i november förra året. När programmet sändes låg jag i soffan, som så ofta de senaste åren. Sen skulle jag göra mig i ordning för en vecka på okänt sjukhus i en annan stad, med åtskilliga skrämmande undersökningar. Jag var ensam hemma och låg i soffan för att samla kraft inför packandet. Familjen var långt borta och jag var rädd, ledsen och febrig. Febrig sen åtta månader tillbaka. Sarah sjöng och tårarna strömmade. Ledsna tårar men tacksamma över att inte vara helt ensam, över att ha människor vid min sida på olika sätt. En familj som då var långt ifrån mig geografiskt, men nära i hjärtat. En vän som skulle följa med mig på resan och sjunga mig trygg. Hur det än blir nu är allt som det ska.

Nu har ett år gått och jag har fortfarande människor vid min sida. Och är fortfarande sjuk. Nu med känslan av att det går framåt, men så oerhört sakta att det inte alltid märks. Särskilt inte när en förkylning ställer till det. Tårar finns på lut också nu, men de är inte farliga. De är del av livet. Allt det här ovissa, febriga, trötta är också del av livet. Mitt liv. Något annat liv har jag inte. Hur det än blir nu är allt som det ska. Fastän det inte är som det skulle vara.

Igår var det Tacksägelsedagen. En av mina favoritsöndagar under året, eftersom tacksamhet är något av det som jag vill odla och tror ger näring åt sin egen planta. Gårdagens gudstjänst hade en skön klang. En ton som berättar att tacksamhet inte föds ur att livet är perfekt och fritt från bördor. Men att en tacksamhet kan bo också mitt i det mörka. En extra skön klang hade gudstjänsten eftersom vår dotter sjöng solo. Stolthetstacksamhet och beröring.

Ute bjuder naturen fortfarande på guld. Inne i mig bråkar en förkylning men inte så mycket att hoppet kvävs. Hoppet om att hälsosammare tider ska komma. Igår eftermiddag fick vi besök av en gammal vän. Samtalen var goda. Laxsoppan var god och lika gyllene som träden. Sonen hade gjort en smarrig äppelkaka som han kallade ”Super-X”. Vi hade det gott.

Så hände något oväntat. En person började på en väns Facebookinlägg där jag nämndes, skriva kommentarer (i mina ögon) fulla av avsky. Om tonen var tacksamhet fram till dess så innehöll detta mer en ton av hat, mot mitt skrivande och det som min författarsida förmedlar. Detta är en person som jag för några år sedan hade på min kontaktlista på Facebook, men tog bort i en veva när jag rensade bort omkring åttio kontakter som jag egentligen inte har en personlig relation till och därför inte vill dela mina personliga statusuppdateringar med. Jag kan nu konstatera att den magkänslan var rätt, och att ärlighet kan få konsekvenser, men jag påverkas såklart av kommentarerna. Blir ledsen. Vetskapen att någon har gått omkring och pyrt av vrede över det jag förmedlar och därmed vrede mot mig som person är ganska obehaglig. Öppenhet kostar. Människor väljer ibland att ge sig på andra istället för att brottas med det som pågår inom dem själva. Det har jag erfarit förr, men ändå fyller det mig med ledsam förvåning.

Så idag marinerar jag mig med sånt som gör gott. Jag väcktes vid sidan av livskamraten med väckarklockelåten av Sarah Dawn Finer, Med dig vid min sida och orden:
”När dom vänder mig ryggen
när människor blir små
när vägen är mörk
ska jag fortsätta gå
för med dig är jag modig
jag är den jag vill va”

Har fortsatt med tända ljus, te och Klassisk morgon i P2. Och just idag fick Cecilia Ekhem höra sin önskemusik spelas. Det tackar jag för.