Kategoriarkiv: Livsfunderingar

Livsfunderingar, Tro

Modet sviker mig

16 kommentarer

Så rinner förtröstan och hoppet plötsligt ut och försvinner bland dammhögar och ogjorda sysslor. Sjukdomen suger gnistan ur vardagsglädjen som jag ändå lyckats hålla uppe för det mesta. Tårarna bränner bakom ögonen och modet sviker.

Fastan har börjat och jag vill tänka på min tro, betrakta lidandet inte genom min egen navel och feberblick, utan med en större och djupare blick. Vill men orkar inte.

20130215-091406.jpg

Jag vill läsa alla de viktiga böcker jag har på bordet. Jag vill skriva reflekterande texter om P1:s programserie om vardagsrasism. Inspirera till eftertanke med texter om Frälsarkransen. Skriva om hur jag å ena sidan själv har mörka tankar om min samtid och å andra sidan hakar upp mig på Birros mörka ton mot människorna i sin samtid. Om det exklusiva men inkluderande med kristen tro. Om andligheten i Sverige som å ena sidan välkomnar österländsk tradition utan att se de religiösa aspekterna och samtidigt skräms av kristna uttryckssätt. Vill men orkar inte. Vill skriva klokskap om och verkligen gå in i den tid av reflektion som detta är, men saknar det jag nu valt att avstå. Alla snälla ord på Facebook, tankeflykter i Wordfeud och virtuella godisbitar, det goda vinet jag inte kommer dricka ikväll. Jag fortsätter avstå men det bär mig just idag mer till självömkan än djup. Så får det vara. Kanske det vänder, även om hoppet om att sjukdomen ska vända är helt bortblåst idag.

Nu när de avstådda aktiviteterna gör iPhonen onyttjad har jag åtminstone försökt hitta nya vanor med den. Jag lyssnade på morgonandakten i Sveriges Radios app och den talade så till mig att jag fick lyssna en gång till. Försöka lyssna mer närvarande. Försöka men brista. Andakten inleddes med några rader ur en psaltarpsalm. Det är mina ord just idag, fastän många tusen år gamla.

Herre, hör min bön, lyssna till mitt rop.
Modet sviker mig, hjärtat förlamas i bröstet.
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.
Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Ur Psaltaren 143

Mitt i detta suckande ringde en god vän och gav glädje med sin omsorg. Så jag fortsätter med glädje, den som jag skulle ha bloggat om igår kväll om inte modet börjat sippra redan då. Mitt te började ta slut och allahjärtansgåvan från maken var fyra hekto av favoritsorterna. Burkarna minner om mormor och vännen som jag firar 25-årsjubileum med. Dottern är hemma med mig och blir strax mitt frukostsällskap. Vi tänder ljus om kvällarna och sonen gjorde själv ett fotokollage med hoppfullt ljustema. Ja, det finns glädje i överflöd i mitt liv. Men ändå når hopplösheten igenom somliga dagar. Jag vill bli frisk. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

20130215-091550.jpg

20130215-091815.jpg

Fastepärlor, Livsfunderingar

Kärlighet

4 kommentarer

20130214-102709.jpg

De röda pärlorna i mitt armband glimrar till lite extra idag. En dag när namnsdagsbarnets namn betyder stark eller frisk. Valentin. Ljuvliga dröm. Hälsans välgörande pilar genom ett slitet hjärta. Slitet men så rikt på kärlighet. Den älskade förstås, han som jag inte trodde skulle komma, men som jag nu delat mer än halva livet med. Och barnen. Kärlek långt mer än jag vågat hoppas på. Men så finns det än mer kärlek. Den som gör att jag hellre skulle vilja kalla den här dagen som i Finland. Vändagen. Jag är så ofattbart rik på den slags kärlek som nära vänskap innebär. Jag har många jag kan dela de djupaste och svåraste frågorna med, och några vänner som jag känner så väl att jag ärligt kan våga säga det största: Jag älskar dig!

Ärlighet.


Ärlighet, Helén Sjöholm.

Ärlighet. Att vara varsam med ömhetsorden men att inte spara på dem. Att våga säga det som känns i hjärtat. Du gör mig glad. Jag tackar Gud för att du finns. Att du ser mig tänder ljus inom mig. Ord som är äkta känslor och en äkta vilja att komma nära.

Ibland är oärligheten svår att upptäcka. Ett stelt leende som gömmer vrede. Ett ”Ursäkta mig, men…” som inte bär på förlåt utan på självhävdelse och ointresse. Ett kärleksord av slentrian, utan innebörd. Eller en kommentar som vid första anblicken tycks äkta, men är en falsk kopia.

20130214-103635.jpg

Som spammen som svämmar över mer och mer, och blir allt mer lika äkta hälsningar. Jag älskar din blogg och din bok, och jag höll på att tro att det handlade om mig. Eller ord som klingar så exakt ton i ton med mitt språk att det tar ett tag innan jag inser att det faktiskt är mina ord. Stulna.

Idag är en dag för generositet, inte stöld. En dag när jag vill tacka dig, du min bloggläsare som delar mitt liv här. Som funderar och reflekterar. Som stöttar och gläder. In sickness and in health. Lite för mycket av det första under det senaste året. Men idag kommer Valentin. Stark och frisk och hängiven sin tro.

Fastepärlor, Livsfunderingar, Tro

Stoft och ansvar

Lämna en kommentar

Det är askonsdag. En dag som går många förbi men som har betydelse för många kristna. Fastans första dag. I många kyrkor firas askonsdagsmässa och ibland kan deltagarna få ett kors av aska tecknat på sin panna som ett tecken på att vi är av stoft och dödliga. Men askan tecknas med korset – segerns tecken över död och ondska. Fastans och påskens innebörd är grunden för min tro, men får också spegling i mitt eget liv. Jag tror att också mina – och dina – mörkaste smärtor tids nog kommer att förvandlas till ljus. Att det finns ett hopp, också när det känns som mest hopplöst.

Under fastan talar vi mycket om lidandet i världen, och samlar in pengar till ”dem som saknar vad vi äger i överflöd”. Ett sätt att visa kärlek till medmänniskan och att se bortom sig själv och sitt eget. Kyrkan har en lång historia av just detta. Mission som inte bara handlar om att sprida kristen tro, utan om att hjälpa till att ge förutsättning för liv. Det är gott. Det är vårt ansvar. Men fortfarande har vi mycket att lära om just ansvar. När vi som har ger till dem som saknar skapas så lätt en obalans. Just ett vi och ett dem. Givandet har i kyrkans och biståndets historia också handlat mycket om att ge uppifrån, både resurser och kunskap, utan förväntan att mottagarna har kompetens att forma sina liv. I väldigt många kyrkor, ända in på nittiotalet samlade söndagsskolor i olika samfund in pengar i en sparbössa med en svart docka (allmänt kallad n-dockan…) som nickade när man la i en peng. Tack du stora vita, kärleksfulla människa som ger mig, lilla, svaga, förtappade, svarta. Fastän dockorna förhoppningsvis försvunnit in i kyrkgarderoberna så finns förhållningssättet kvar i så många sammanhang. Också hos mig, och jag har all anledning att rannsaka min syn på andra. Att fortsätta ge, men att göra det med både kärlek och ansvar.

20130213-114016.jpg

Jukumu betyder ansvar på swahili. Hjärtana som pryder olika platser i vårt kök är köpta på en skola i slummen en bit utanför Nairobi. En vän till oss startade skolan, eller dagbarnhemmet, Jukumu Letu när hon fick vetskap om hur många barn som for illa för att de inte hade någon som tog hand om dem när vårdnadshavarna, inte alltid föräldrarna, var ute och arbetade eller letade jobb. Nu får barnen tre mål mat och undervisning under trygga förhållanden. För att samla in pengar till verksamheten säljer man bl a dessa hjärtan, stenskålar, stenstatyer och annat.

Vår vän är förresten svart och född och uppväxt i Kenya. Trodde du något annat, skäms inte. Men stanna en stund i den tanken och fundera på varför du trodde att det var en vit och kanske svensk vän jag talade om.

20130213-120104.jpg
En liten pojke har målat pojken på Solstickan svart. Påhejad av mamman som tycker att Nerman har en del att göra upp med.

Livsfunderingar, Tro

Kärlekens väg – och snabbväxande sly

1 kommentar

Det är Fastlagssöndagen. Kommande vecka inleds fastetiden i den lutherska kyrka jag tillhör. Fastan har en viktig plats i makens och mitt kyrkoår. Vi har genom åren pratat mycket om vad fastan ska få innebära. Och jag vill leva med i fastan. Inte så att jag avstår från att äta (även om det vore en bra idé, men inget som skulle hjälpa mig andligen) utan för att jag inför varje fasta väljer att avstå från något som tar tid och uppmärksamhet och försöka ta till mig annat som förhoppningsvis bygger upp och fördjupar. Facebook släcks ner och vinet får vila och jag försöker läsa mer bibliska texter och annat som jag tror är bra för mig. Just detta år läser jag redan Bibeln ovanligt regelbundet eftersom jag talar in vår kyrkas ”Dagens bibelord” på en telefonsvarare, inrättad i en tid då webben inte fanns och förmodligen främst avlyssnad av dem som inte huserar på Internet. Men oavsett hur få som lyssnar så är det uppbyggligt för mig som läser.

20130210-092111.jpg

Den här söndagens tema i kyrkorna är ”Kärlekens väg”. I torsdags, efter det uppmärksammade teveprogrammet om näthat lydde dagens bibelord: ”Hat vållar fejd, kärlek skyler alla fel.” Denna veckas alla fina initiativ, artiklar, blogginlägg och samtal har kunnat ge bilden av att kärlekens väg är ett nytt påfund. En ny upptäckt om hur vi ska bemöta hatet. Ändå är det en gammal väg.

Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. Ty den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.
(1 Petrusbrevet 3:9,10)

Orden från Ordspråksboken om hat som vållar fejd är närmare tre tusen år gamla, och liknande ord finns förmodligen i de flesta religioner. Gammal, självklar kunskap och ändå så oerhört svår att leva efter. Det är som att kärlekens väg växer igen av snabbväxande sly som behöver rensas bort igen och igen. Kanske genom en daglig överlåtelse till Kärlekens väg. För det är inte bara nättroll som missar Kärlekens väg. Vi gör det alla. När vi tänker illa om andra, när vi skapar gemenskap genom skitsnack, när vi ser ner på oss själva, när vi inte tar ansvar för relationer, när vi hatar, när vi dömer och värderar människor, när vi låter bli att berätta att vi älskar. Vi gör det alla. Vi behöver alla hitta den igenväxta Kärlekens väg. Min väg leder till och med Jesus, och jag vill göra vägen mer synlig under fastan. Jag tror jag börjar med Överlåtelsebönen.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

Föräldraskap, Livsfunderingar

Det vita perspektivet hos Sune

9 kommentarer

20130209-173848.jpg

Sexåringen, katten och jag lekte bokhylleleken idag och hittade en del av storasysters avlagda böcker. Så började vi läsa Sune i Grekland till bådas glädje. Tre kapitel hann vi innan mitt sällskap kom på att han behövde göra något annat. Jag läste vidare själv, barnsligt förtjust, men hann inte så långt innan det tog stopp. Inför resan Grekland vill Sunes mamma bli brun. För att beskriva det säger Olsson/Jacobsson att hon vill bli brun som en bajskorv.

Språkbruket är förstås populärt bland målgruppen, annars skulle varken Sean Banan eller Markoolio ha fått en så stor publik, och för min del får man gärna skriva om bajs. Men inte i när det handlar om hudfärg. Jag vill inte läsa för mitt barn att man jämför hans hud med avföring. Visst förstår jag att författarparet bara har velat vara roliga och inte har tänkt på att det skulle kunna uppfattas nedvärderande och stötande. Men det är det jag blir så ledsen över. Att man inte har tänkt. Att det vita perspektivet skymmer sikten så totalt. Inte bara hos författare. Jag tror många skulle ha skrattat åt det där och inte tänkt på vad bilden säger i förlängningen. Om Sunes mamma, enligt Sune, vill bli brun som en bajskorv betyder det att det är de associationerna barnbokshjälten har när han ser svarta personer. Om han ser någon. Jag vet inte om det förekommer annat än lintottar eller greker i boken. Vi får se när vi läser vidare. Om vi gör det kommer jag, precis som med Pippi, läsa något annat än det står.

20130209-175836.jpg

Livsfunderingar

Var ljus

2 kommentarer

Tanken på det utbredda anonyma hatet lämnar mig inte i fred. Det blev till en haiku.

20130206-171435.jpg

Soffan, iPadens fotoapp och tid att tänka ger allt fler såna här dikter i bildformat. Sedda av få, men ett sätt att forma de tankar som inte just nu är möjliga att formulera i långa tankekrävande texter. Jag tänker på alla de som skriver långa och viktiga texter om frågor som rör samtiden och människovärdet. De som borde få jubelkörer men får mordhot och våldtäktslöften. Tänk om alla vi som har jubel i bröstet skulle uttrycka det istället för att vara tysta. Om vi efter varenda god artikel eller bok skulle ägna ett par minuter av våra liv åt att leta rätt på journalisten eller författaren. Och höra av oss med ett tack. Jag tror vi behöver öva oss i det, att våga uttrycka utan att tro att vi måste uttrycka oss unikt som nobelpristagare. Vi behöver öva oss i att ge respons till dem som är kända så väl som okända. För när beröringen blir uttalad orkar den prövade fortsätta kampen. Så låt oss heja på.

Jag vill öva här och nu, med en mall:

Jag blev …………………….. när jag läste din text om ………………, eftersom den fick mig att ……………. Därför vill jag säga tack: TACK!

Det fungerar också i mindre skala:

Jag blev på gott humör när jag märkte att du hjälpte din lillebror, eftersom det gav mig en paus och ny ork. Därför vill jag säga tack: TACK!

Varje gång vi tar oss tiden till sån feedback är vi ljus. Och ljus behövs.

Livsfunderingar

Näthatet ute ur garderoben

3 kommentarer

Så såg jag det. Klippet som flera kvinnor länkat till på Facebook. Män som näthatar kvinnor. Det är som en ond och barnovänlig saga av Bröderna Grimm. Den rena ondskan gestaltad som om det vore påhittat.

Jag vill kunna hoppas på mänskligheten. Men denna nakna, men sakliga beskrivning lägger sig i samma hopplösa sorgebägare som vardagsrasismen, homofobin och invandrarhatet.

Något som istället ger mig hopp är att se klippet från Gaygalan där Kronprinsessan delar ut priset till Jonas Gardell. Jag törs inte tänka på hur det skulle låta om Jonas och andra kända homosexuella skulle läsa upp sina hatbrev på liknande sätt. Förmodligen ännu råare, men lika vedervärdigt. Att det finns människor som ser som sin livsuppgift att värdera vilka människor som har rätt att leva. Som själva tycks leva för att sprida hat och brutal ondska. Jag förstår det inte. Vill nästan inte tro det. Men det är verklighet. Vilka är de människorna? Jag får för mig att det är en och samma grupp som näthatar kvinnor och homosexuella och sprider rasism som om det vore deras kall. Arma människor. Jag orkar inte hata tillbaka. Jag vill orka be för dem, att Gud och människor ska drabba dem med kärlek som inte går att värja sig emot. Så att de blir Män(niskor) som älskar.

20130205-233901.jpg
Symbolerna för kärlek och godhet känns extra viktiga vissa stunder.

Livsfunderingar

Det sker det som sker

15 kommentarer

20130205-094011.jpg

Ute täcks världen med mer snö. Omsluts som i omsorg. Just så omsluten som jag såg vår trädgård när jag hade lämnat gossen, så omsluten känner jag mig själv. Jag är orolig och grubblar, men oron lättar av alla de bevis på omtanke som snöar över mig.

20130205-094244.jpg

Tända ljus och musik som fyller hjärtat hjälper till och snöar omsorg på sitt sätt. En av sångerna jag lyssnar mest på idag, liksom hela den här sjukdomstiden, är Anna Stadlings Låt allting va. Anna är en av musikerna på konserten som min sångardotter övar till. Och denna sång en verklig tröst under perioder då maktlöshet och ovisshet är svår att bära. Den här texten ger tröst som inte slätar över och därmed förminskar smärtan, vilket många försök till tröst tyvärr ofta handlar om. Låt allting va talar om att livet inte alltid är som vi önskar, och att somligt är utom vår makt. Det enda vi då kan göra är att leva med i det som sker, utan löften om hur nånting ska bli. Jag hade velat höra den när barnalängtan slet i kroppen eller vid min pappas säng på neurointensiven. Sången fanns inte då, men jag hör den nu. Igen.

Låt allting va
Text och musik: Anna Stadling

Kom följ med mig bort
Låt mig få visa dig
Lägg dig i gräset
Titta mot stjärnorna

Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig ja följ mig ut

Du, du gråter ibland
Du kämpar för att förstå
Men där i ditt land
Finns rädslan som skiljer er åt

Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig, ja följ mig ut

Du gör det du kan men det är så ibland, som nu
att någon går före och nån hamnar efter som du gör nu…

Men låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Så följ med mig, ja följ mig ut
följ med mig nu

Livsfunderingar

Det är nu som livet är mitt

3 kommentarer

20130204-113033.jpg

”Den här kan du få” sa min tös imorse när hon gjorde sig redo inför en lång dag med skola, dans och kör. Kören ska om ett par veckor sjunga i ett fantastiskt sammanhang, och redan de osjungna noterna ger rysningar.

Hon menade nog att jag kunde få slänga det notpapper som var felaktigt och inte behövdes. Men jag tog det och sjöng. Och lyssnar om och om igen på en sång som berör mig starkt.

Py Bäckman har skrivit den texten, som så många andra av de texter som berör mig och som klingar med en rytm som jag känner igen i mina egna texter. De flesta ännu inte tonsatta. Igår på dopet läste jag en text, en annan och längre än den jag bjöd på här, som jag hade velat sjunga om jag hade haft gåvan att kunna tonsätta. Men jag nöjer mig med den jag har. Att kunna skriva med ord som berör. Det är stort att få bekräftelse på det. Ger mer liv åt livet. Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden.

Igår blev livet så pulserande nära. I lyckan över min fantastiska familj, tacksamheten att Gud och pillren lät kroppen orka, gåvan att få bära ett barn till dopet och bli del av hennes familj och kristna liv, få möta en vän för första gången och ta emot hennes tårar med en famn som själv har längtat.
Det är nu som livet är mitt.

Gabriellas sång
Text: Py Bäckman
Musik: Stefan Nilsson

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Läst, Livsfunderingar

Parallella världar

6 kommentarer

20130130-135349.jpg

Lektyren är varierande dessa dagar. Varierande men hänger ihop. Jag ligger i soffan och sängen och googlar mig runt bland medicinska artiklar på engelska och försöker förbereda mig för ett läkarbesök som oroar eftersom det kan ge stort hopp eller stor besvikelse. Så återvänder jag till mer välgörande läsning. Tillbaka till henne. I boken sugs jag in i parallella världar. Berättelser från olika tider och sammanhang med koppling till varandra.

På samma sätt är det med mig. Jag befinner mig i mina egna parallella världar när jag läser i pärmen mamma gav mig. Resebreven och de personliga brev som jag skrev som nittonåring boende långt ute på landsbygden i Zimbabwe.

20130130-140200.jpg

Mitt 42-åriga jag får bli påmind om en tid som var omtumlande, fantastisk, plågsam, rik, skör, mäktig. Ja, allt på samma gång och sannolikt en tid som var avgörande för resten av mitt liv. Jag fick svarta och vita vänner som under en tid, och fortfarande i hjärtat, blev som syskon. Fortfarande som syskon, även fast aids och döden har särat på en del av oss.

Och som om det inte var nog med parallelliteter så har författaren till den magiska boken jag läser också koppling till den här tiden. Hon fanns med, då nio år gammal. Nu läser jag hennes böcker och hissnar över språk, berättarkraft och vishet. Och det parallella fortsätter när jag i en grupp på det sociala nätverket ser kvinnor upprepa samma slags argument som jag läser om i Tillbaka till henne. Samma ton för och emot som i kvinnorättsrörelsen för hundra år sedan. Så lång tid har gått och ändå ingen alls.