Igår var en dag av författarfröjd. I inspirerande författarcoachen Ann Ljungbergs veckobrev var jag veckans gästförfattare. På sin blogg berättade Miss Mary om (varför olika kategorier av människor borde läsa) min roman Väntrum. Hos Mamma Z kunde man läsa om hur mina dikter i form av hoppdroppar ger hopp just när det behövs.
Häromdagen fick jag mejl om att en av mina dikter ska användas på ett dop hos en av mina läsare idag. Ett dop av ett mycket efterlängtat barn. Så hedrande.
Jag hittade en blogg där ett alltför sorgligt inlägg bestod av ord lånade från Väntrum, och en annan blogg där skribenten läst mängder av böcker i sommar och givit full poäng åt två: Jonas Gardells prisbelönta och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar (som jag nyss läst ut) och Väntrum av Cecilia Ekhem.
Tänk. Här faller massor av fröjder över en febrig författare i en utsliten soffa. Fröjder som tillsammans med medikamenter får mig att lämna soffan idag. Och fira livet.
Hösten är min. Den årstid då jag är närmast mig själv. Njuter som mest av tidens gång. Bilden snart två år gammal, med skuggan av mitt friska jag. Det som jag längtar efter mer än hösten. Smakbitar av det friska livet har portionerats till mig i små munsbitar under sommaren. Små smulor, eller droppar, som tillsammans räcker för att ge näring åt hoppet. Precis som morgonluften idag, och det omslutande, vänliga mörkret om kvällarna. En aning av något som ska komma.
Och om det så blir högre temperatur i flera dagar så kommer hösten så småningom. Jag påminner mig om det när min egen dygnstemperatur stiger igen, och drömmer om höst.
Jag bär många tankar om blogginlägg, men kanske tar det på krafterna att försöka bli frisk för jag orkar inte riktigt plita ner dem. Eller så tar det på krafterna att låta barnen ge sig ut i vidare cirklar och stå kvar med ett längtanshål i hjärtat. Någon dikt om det har det blivit.
Så börjar många av mina dikter. Som en känsla eller en tanke som jag tror fler delar och vill förmedla. Men allra oftast börjar det med en bild som föder associationer och ger mig dikten på några minuter. Vad önskar du för tema på dikt till en sån här bild? Den väntar ännu på tankarna som ska ge mig orden.
De många orden vill inte infinna sig fastän jag bär på många tankar, så jag låter några av mina senaste dikter tala. För er som inte följer dem på Facebook
När jag först började med mina dikt- och citatfoton på Ekhemmanet på Facebook, var det främst en motreaktion på alla, i mitt tycke, märkliga ord som sprids och hyllas med tusentals tummar och kommentarer. Inte så att jag tror mig kunna hejda framfarten av de sk ordspråken, utan för att jag anar att det är bättre att visa på de slags ord jag tror på än att slå ner på dem vars livssyn jag inte delar. Fast ibland har jag svårt att låta bli. När såna här bilder får långt mycket större spridning än några av mina egna försök till visdomsord blir jag stundtals en tjurig räv som undrar varför det är så mycket mer rönnbär i den ovänliga rävens träd.
Vad hände med en andra chans? Och det faktum att vi alla kan göra både fel och bättring?
Jaha? Men då andas, lever och älskar jag väl också i nuet?
Åh, så vänligt att du berättar detta för just mig. Jag antar att du också kan berätta vilka som är pålitliga? Eller tänk om det faktiskt är så att tilliten kommer med förtroendet…
Fastän jag mår bättre har jag en bra bit till frisk, stark, arbetande och romanskrivande. Men diktskrivandet och bildknåpandet fortsätter, och jag häpnar över hur många som fastnar för mina dikter och bilder och sprider dem på sina Facebooksidor. En glädje. Rekorddikten som delades och gillades så den nådde 24.000 läsare var på en nivå för sig som jag inte förväntar mig att nå igen, men det behövs inte så stora famntag för att glädja mig. Gårdagens ihoptotade rader har delats av sju personer. Det är stort nog. Att nå fram till andras hjärtan så pass att de vill dela med sig.
Mitt författarskap vaknade efter en utmattningsdepression för över tio år sedan (efter att skrivandet sovit rätt bra sedan barndomens och tonårens alla dikter och noveller) och blev sedan både hobby och oas. Jag ägnade mig åt mina romaner och noveller på lediga dagar, och min fantastiska man gick upp i tjänst så att jag skulle kunna arbeta deltid för att få möjlighet att skriva mer. Skrivargruppen som jag lärde känna under en skrivarkurs 2003 har funnits med som morot, stöd och utvecklingshjälp under alla dessa år. Särskilt när romanen Väntrum blev till och jag gav ut den själv eftersom det inte gick att vänta på något förlag när så många skulle behöva den boken. Nu!
Det har blivit olika mycket skrivet i olika faser, men för 1,5 år sen hade jag extra mycket på gång. Färdiga texter att försöka hitta plattformer för och nya som ville hitta ut ur fingrarna. Så kom sjukdomen. Pang! En feber slog till och eftersom den aldrig gav sig av tappade jag förmågan till både skrivandet och mitt mer inkomstbringande arbete. Ett yrke jag också trivs med och saknar. Det har inte gått att hålla trådarna i romaner och novellsamling under det här dryga året med feber och värk. Men successivt dök det upp något som fungerade. Dikterna blev fler och fler, och jag upptäckte att bilder väldigt lätt födde dikter i mig – och att andra blev stärkta av att läsa dem. Och de var, till skillnad från de långa texterna, lätta att skriva liggande på telefon eller läsplatta (precis som denna text just nu i sängen). På så vis har författarsidan Ekhemmanet kunna hållas vid liv trots att själva författaren har varit ovanligt orkeslös. Inte bara hållas vid liv. Sprudlat.
Häromveckan såg jag på statistiken att det var två dikter som fått läsarantalet att öka rejält. Dikten på Ofrivilligt barnlösas dag och dikten kring Nationaldagen. Barnlöshetsdikten slog rekord och jag tyckte det var rätt otroligt att närmare 2000 personer nåtts av en och samma dikt.
Statistikkurvan före raketdikten
Dikt publicerad på Ofrivilligt barnlösas dag
Dikt vid Nationaldagen
Så kom den där dagen förra veckan, när jag fick en tanke som blev en dikt som tydligen talar rätt in i mångas verklighet. Nästan 23.000 personer har sett den, kanske inte läst men fått tillgång till den.
Ny kurva där de tidigare storvågorna blivit små krusningar.
Ofattbart, stort och glädjande. Men samtidigt så sorgligt, med alla dessa som kämpar… Alla vi som kämpar. Jag gör det också, fastän så otroligt lyckligt lottad när det gäller livet i övrigt så sliter jag vidare med denna sjukdom som ännu inte släppt sitt grepp. Vissa dagar tror jag den har lättat på greppet, och de smulorna av förbättring lägger jag i hoppets mikroskop. Tills dess ligger jag här och skriver små dikter och gläds åt er som läser och berörs. Tack!
Och just nu får jag lyssna på en alldeles ny sång, där texten är min dikt till dem som kämpar. Kära sångarvännen satte sig vid pianot och skrev en melodi till den, och nu har hon spelat in den med en annan strålande musiker och jag får lyssna och bli stärkt och full av glädje.
Jag gick ut på gården igår för att ta en bild till den dikt jag idag har lagt ut på Ekhemmanet. Då blev det trängsel just på de decimetrar av tomten jag tog i anspråk.
Idag ska jag göra längre utflykter fastän kroppen och tempen vägrar samarbeta. Det är tungt, för dessa ärenden skulle jag ha velat göra med en trängsel av hopp i kroppen. Hopp om att tillfriskningen pågår för fullt. Men just nu tycks det inte alls så. Varken på känslan i kroppen eller på termometern…
När jag kollade statistiken en morgon fanns en enda fras noterad på listan över googlade ord som lett hit. Det kändes som ett budskap.
Cecilia jag går bredvid dig.
De orden stämmer bra med tavlan som hänger på den vägg jag ser hela dagarna. Ett konstnärligt foto som min kusin fotografen har skapat. På baksidan står det ”En ängel till Cecilia”.
Jag tar med mig orden in i sömnen. Och in i nya ovissa dagar.
Som en himmelsk förtröstan mitt i vardagen. Den som speglas i tavlans glas.
Det är svårt att formulera första orden på ett inlägg som blivit mer läst än något annat inlägg jag skrivit. Tagen på sängen känns som ett passande uttryck, särskilt när skribenten är långtidssjuk. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så många delningar. Det är roligt förstås eftersom det handlar om ett ämne jag brinner för, men samtidigt lite obehagligt. Mina vanliga läsare känner jag (även om det är en liten andel av de dagliga läsarna som kommenterar) och känner mig trygg med. Plötsligt rusar statistikstapeln i höjden och jag blir läst av personer som känner mig bara genom detta enda inlägg. Omtumlande.
Så idag var det extra välkommet med ett oväntat möte öga mot öga. När jag sakta vandrade hemåt min hundrafemtiometerspromenad efter att ha lämnat sonen stannade en bil vid min sida. En gammal kär vän. Vi har längtat efter att ses. Nu gjorde vi det. Och kunde ligga i varsin halva av hörnsoffan och prata några timmar. Båda sjuka och rufsiga i håret. Ett sånt där osminkat möte som ger själen solbränna. Och hopp.
Författarsidan Ekhemmanet har blivit något av en badring (eller frälsarkrans…) i min ovissa tillvaro, ett sätt att behålla författaridentiten och en känsla av att fortsätta skapa och att göra något trots att kraften inte finns för det vanliga arbetet eller romanskrivandet. Sidan har nu fått en del nya ord i form av ”hoppdroppar”. Små ord av hopp, egna eller andras, som ger mig hopp och kanske andra. Många sånger har givit mig stöd och hopp det senaste året, och det finns många fraser som kan få bli hoppdroppar.
Norska droppar på 17 maj. Kjerstin Aunes ord ur den helt fantastiska sången På gløtt.
