Mitt författarskap vaknade efter en utmattningsdepression för över tio år sedan (efter att skrivandet sovit rätt bra sedan barndomens och tonårens alla dikter och noveller) och blev sedan både hobby och oas. Jag ägnade mig åt mina romaner och noveller på lediga dagar, och min fantastiska man gick upp i tjänst så att jag skulle kunna arbeta deltid för att få möjlighet att skriva mer. Skrivargruppen som jag lärde känna under en skrivarkurs 2003 har funnits med som morot, stöd och utvecklingshjälp under alla dessa år. Särskilt när romanen Väntrum blev till och jag gav ut den själv eftersom det inte gick att vänta på något förlag när så många skulle behöva den boken. Nu!

Det har blivit olika mycket skrivet i olika faser, men för 1,5 år sen hade jag extra mycket på gång. Färdiga texter att försöka hitta plattformer för och nya som ville hitta ut ur fingrarna. Så kom sjukdomen. Pang! En feber slog till och eftersom den aldrig gav sig av tappade jag förmågan till både skrivandet och mitt mer inkomstbringande arbete. Ett yrke jag också trivs med och saknar. Det har inte gått att hålla trådarna i romaner och novellsamling under det här dryga året med feber och värk. Men successivt dök det upp något som fungerade. Dikterna blev fler och fler, och jag upptäckte att bilder väldigt lätt födde dikter i mig – och att andra blev stärkta av att läsa dem. Och de var, till skillnad från de långa texterna, lätta att skriva liggande på telefon eller läsplatta (precis som denna text just nu i sängen). På så vis har författarsidan Ekhemmanet kunna hållas vid liv trots att själva författaren har varit ovanligt orkeslös. Inte bara hållas vid liv. Sprudlat.

Häromveckan såg jag på statistiken att det var två dikter som fått läsarantalet att öka rejält. Dikten på Ofrivilligt barnlösas dag och dikten kring Nationaldagen. Barnlöshetsdikten slog rekord och jag tyckte det var rätt otroligt att närmare 2000 personer nåtts av en och samma dikt.

20130618-085503.jpg
Statistikkurvan före raketdikten

20130618-085552.jpg
Dikt publicerad på Ofrivilligt barnlösas dag

20130618-085611.jpg
Dikt vid Nationaldagen

Så kom den där dagen förra veckan, när jag fick en tanke som blev en dikt som tydligen talar rätt in i mångas verklighet. Nästan 23.000 personer har sett den, kanske inte läst men fått tillgång till den.

20130618-085631.jpg
Ny kurva där de tidigare storvågorna blivit små krusningar.

Ofattbart, stort och glädjande. Men samtidigt så sorgligt, med alla dessa som kämpar… Alla vi som kämpar. Jag gör det också, fastän så otroligt lyckligt lottad när det gäller livet i övrigt så sliter jag vidare med denna sjukdom som ännu inte släppt sitt grepp. Vissa dagar tror jag den har lättat på greppet, och de smulorna av förbättring lägger jag i hoppets mikroskop. Tills dess ligger jag här och skriver små dikter och gläds åt er som läser och berörs. Tack!

Och just nu får jag lyssna på en alldeles ny sång, där texten är min dikt till dem som kämpar. Kära sångarvännen satte sig vid pianot och skrev en melodi till den, och nu har hon spelat in den med en annan strålande musiker och jag får lyssna och bli stärkt och full av glädje.

20130618-091745.jpg
Raketdikten

Related Posts

10 thoughts on “Hissnande läsarkurva

  1. Det är helt rätt att dikten får uppmärksamhet. Det är en gåshudsdikt… Dina andra dikter är också värda all uppmärksamhet, men egentligen är det väl författaren som ska ha den, uppmärksamheten alltså. Kanske kan bli en diktbok tillslut: “från ett annat väntrum” 🙂

    1. Tack så mycket Sofia! Kanske diktboken får läggas till önskelistan över framtida skrivprojekt…

  2. Instämmer absolut med föregående kommentator. Du är värd all uppmärksamhet och min stora förhoppning är att du snart ska vara så frisk att du dels kan börja arbeta med ditt lönearbete dels orkar och kan skriva mer igen.

  3. Men så underbart att så många fått vidröras och beröras av din dikt. Jag tänker att det var så tydligt Gud som födde orden i dig i detta gudabenådade ögonblick. Ord att få ge vidare från en som själv upplevt kampen. det är ju oftast så att det som berör mest är det man själv prövat, det som visar att man vet vad man pratar om, men oxå att man inte fastnat där och att det går att komma vidare. . Jag har många ggr tänkt att du skulle ge ut en diktbok med det du skrivit under din sjukdomtid. Då skulle du kanske kunna se en större mening med din sjukdomstid, att i det svåra kan ngt gott födas. Å vad rolgit med tonsättning oxå. LÄngtar att få höra. Varm kram från vännen med ett ilvärkande huvud

    1. Tack för alla dina fina tankar, Kristina, från ett värkande huvud! Idag hoppas jag du slipper värken. Och så ser jag fram emot nästa gång vi ses och lyssnar på sånger tillsammans.

  4. Väldigt häftigt Cecilia! Och vacker dikt. Jag vet att du är och har varit en stor tröst för många (bland annat för mig), den tanken kanske tröstar dig när du är trött. Nu åker vi snart, hoppas ni får en fantastisk sommar! Tusen kramar! Linnea och jr med familj! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *