Idag har min låtsaskompis namnsdag. Beatrice. Bea.

Så heter hon, min huvudperson i första (och enda utgivna) romanen Väntrum. Hon som började som en bild i mitt huvud, en bild av en person i ett väntrum. Skrämmande, hoppfulla dörrar. Hotfull tystnad, drömskt småprat.

Jag lärde känna Bea, hon blev till medan jag skrev, tog färg av mina tankar, känslor och erfarenheter men gick sina egna vägar. Som romanfigurer gör om man ger dem utrymme. Jag saknar henne, och skulle vilja gratulera henne på namnsdagen med en kopp te och en lussebulle.

Du som känner Bea och tyckte om Väntrum, tipsa gärna andra om boken nu i julklappstider.

Bea i Liselotte Svelanders och Peter Nykvists gestaltning. Huvudpersonen i romanen Väntrum (Cecilia Ekhem)

Den här tiden tänker jag på Lydia. En flicka som blev till när vi ännu var tre i familjen och bodde i lägenhet, granne med en vän som målar fantastiska tavlor. Mellan henne och mig föddes en idé om en barnbok. Vi pratade oss fram till en grovskiss över manuset och delade sedan upp skrivandet och målandet så att hon målade och jag skrev. Resultatet blev en adventskalender i bokform, en berättelse om Lydia, en flicka som skulle ha kunnat bo granne med oss där i höghusen.

Det var inget förlag som nappade tyvärr, så boken finns inte att köpa i bokhandel (med de där öppningsbara luckorna som vi drömde om), men i samband med min illustratörs bröllop tryckte jag upp en enkel variant av Vänta Lydia!. Inga luckor, men samma berättelse och ett uppslag för varje dag i december. De kvarvarande exemplaren ligger här hemma i en adventslängtande hög. Om någon vill köpa en bok i adventspresent så ska jag se till att få iväg den till gula postlådan två hus bort. Läs mer på Ekhemmanets (gamla) hemsida, eller på Facebook.

När det gäller diktförfattandet så smider jag nya planer när det gäller advent. Planer som kan verkställas i viloläge, och som håller författarens penna i bruk fastän kroppen som handen tillhör har en bra bit kvar till frisk.

I fråga om romanförfattandet får jag leva på gamla meriter, och kör med återbruk också när det gäller information om min utgivna roman. Jag vågar tro att det finns många, många möjliga läsare där ute som skulle tycka om Väntrum för att den säger något om deras eget liv eller ger en inblick i andras världar.

Vill du hjälpa mig att sprida min roman, Väntrum? Dela gärna med dig av den här sidan på de sätt som du kommer på:

http://cecilia.ekhemmanet.se/julstamning/

Återbruk som sagt, men ännu aktuellt. Fastän klockan går.
Om du får lust att vara oavlönad reklampelare, berätta gärna hur och var. Tack!

Tänk, det digitala och ideella poesiskrivandet från febersoffan har givit mig fyrahundra fina Ekhemmanetläsare! Hurra! 400! Ganska många är läsare av min roman Väntrum, andra är ni som uppskattar dagliga dikter i Facebookbruset och ytterligare andra är personer jag känner privat och som vet att jag uppskattar att de följer mitt författande. Tack till er alla för att ni vill uppmuntra mitt skrivande, liva upp en krasslig författare,mstötta med era tummar och komma med direkt och skön respons på det ni läser. Det betyder så mycket!

Fyrahundra ska firas, så nu startar en utlottning bland Ekhemmanetföljarna. Du kan vinna ett exemplar av Väntrum eller en liten fotobok med ett axplock av alla dikterna på Ekhemmanet. Låt oss kalla det en diktbok light.

Nybeställd fotodiktbok i fickformat.

Vill du vara med i utlottningen? Skriv det i ett meddelande på Ekhemmanet, i ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se eller i en kommentar här. Berätta, senast 6/10, om du önskar roman eller fotobok, och se till att bli en Ekhemmanetföljare om du inte redan är det. Tipsa gärna dina vänner också. På måndag 7/10 drar jag en vinnare.

PS 1. Om du som vinner bor utanför Sverige delar vi på portokostnaden.
PS 2. Du som inte är följare på Facebook kan inte vara med i utlottningen, men läsa dikterna i boxen till höger här på bloggen.

I en tid av skrivande kommunikation påminns den som är intresserad av ord om hur andra förhåller sig till ordens nyanser och värde. Och vi förhåller oss så olika. I mejl, SMS och kommentarer på sociala medier är det lätt att dra slutsatser utifrån hur människor formulerar sig. Ett exempel på två sätt att kommunicera som i båda fallen skulle göra mig osäker på avsändarens intention.

Den ena personen använder enbart versaler och upplevs därför skrika. De korta meningarna ger inte utrymme för värme eller engagemang.
Den andra personen använder fler ord, men är ändå så kortfattad att mottagaren förmodligen känner sig exkluderad och undrar vad hen gjort för fel.

Några ytterligare ord från båda håll hade kunnat undanröja osäkerhet och lämnat dem båda mer tillfreds med kommunikationen. Ett ”jaha” är ett typiskt olämpligt SMS-ord som jag ser det. Det kan lätt tolkas som ifrågasättande, oengagerat eller rent av elakt. De flesta av oss vill inte uppfattas så, men ändå är det rätt vanligt med den här typen av kortfattad och svårtolkad kommunikation.

Ord har olika värde. Ibland kan några extra bokstäver göra stor skillnad.