Det är söndag, och jag lyssnar på en massa psalmfavoriter och vilar upp mig inför kyrbesök som kommer göra mig trött men ge mig annan slags kraft. Vilodagen har sannerligen pågått länge. Jag har vilat mig sedan snön låg tung, och snart hoppas jag den kommer tillbaka och ger en skjuts åt adventsstämningen.
Och så kollar jag bokförsäljningsstatistik och ser att det inte är lättare att sälja roman fastän den nu borde vara extremt lättillgänglig, fastän den har fått så otroliga vitsord, fastän så många snälla kamrater har hjälpt mig att sprida länkarna om Väntrum – en aktuell roman och julklappstipsarsidan Julstämning på väg. Andra klickar hundra tummar upp och jag skryter ohejdat, men det hjälper föga. Uppenbarligen krävs något annat för att nå ut med en bok som inte har ett förlag eller något som hjälper den att nå fram i bruset. Det känns som en kamp som jag inte har varken muskler eller redskap att kämpa. Kanske jag får bara försöka släppa tanken om att Väntrum ska bli läst av många, och bara be för att just de som behöver läsa den når den – eller får den.
Och häromdagen, mitt under smärtsamma undersökningar på stora sjukhuset, trillade det in ännu ett refuseringsbrev. Den dag jag kramades av och lyssnade till vännen som sjunger It´s not in vain så att hela själen tror på det. Men när det gäller skrivandet så känns en hel del av kampen förgäves. Uj, nu blir jag både tårögd och tvivlande. Skrivandet är ju min livsnerv, min uppgift och det som jag har upplevt som min gudagivna gåva. Tänk om den kampen är ”in vain”. Om den inte kommer leda till att orden jag tror behöver läsas nånsin kommer läsas. Tänk om det är förgäves.
