Dröm och verklighet

Katten väckte mig mitt i en dröm. Jag drömde om människor som har stått mig nära. De tittade inte upp när jag kom in i rummet, och varken frågade eller såg efter hur jag hade det. Fastän jag visste att de visste att jag var sjuk. Mat som jag hade lagat hällde de ut och diskade bort utan att smaka.

20121204-073313.jpg

Det var bara en dröm, men känslan är kvar när jag vaknar. Den är nånstans verklig. Jo, jag är omgiven av så många som bryr sig om mig. En familj som dagligen och nattligen är hos mig. Det är verkligen inte alla förunnat. Jag har släktingar och vänner, däribland fantastiska bloggvänner, som inte slutar höra av sig, som fortsätter att måna om mig.

Ändå. Trots allt det så finns känslan från drömmen nånstans inuti mig. Nu blev den synlig. Människorna som jag har trott stod mig nära men som inte hör av sig. Som har fått mina mejl utan att svara, utan att kommentera min situation. Som har läst på den sociala anslagstavlan att jag är sjuk, och att jag ibland är så ledsen över det, men ändå aldrig bjudit mig på ett ord av omtanke. Den känslan har nog bidragit till att jag lämnat just den arenan. Den känslan tillsammans med den cyniska ”Nu får jag se vilka som verkligen bryr sig om”. Vilka som inte bara gör det när det är lätt att kommentera en ärlig status. Nu får jag se vilka som aktivt söker upp mig, som med det viktiga SMS:et igår. Vilka som tar den där extra ansträngningen att titta bort från anslagstavlan. Att inte bara titta upp och möta blicken, utan leta rätt på mig i ett annat rum.

Det är inte synd om mig. Jag är omgiven av kärlek. Jag är inte så sjuk att jag slutat orka kommunicera. Det är många som fortsätter höra av sig, en del med oväntat engagemang. Ändå finns känslan från drömmen där. Den är inte stor, men den är verklig och lär mig något som många lever med men som jag aldrig har upplevt förr. Jag förstår nu hur det är att vara drabbad av långvarig sorg eller sjukdom.
– Att det visar sig vilka som orkar BÅDE leva sitt eget, ibland bökiga, liv och ändå visa omsorg om den som är drabbad.
– Att det i början är många som hör av sig men att det tunnas ut när sjukdomen blir ett normaltillstånd i andras ögon, eller omedvetna tanke.
– Att det i början av en svår tid kan komma tre blombuketter och oväntade telefonsamtal på en vecka, men att den praktiska omtanken glesas ut eller upphör när tiden går.

Det är inte synd om mig. Jag ligger här i sängen, omgiven av kärlek. Idag kommer jag att få besök och SMS av människor som bryr sig om mig. Jag är inte ensam, och gränslöst tacksam för det. Ändå finns känslan från drömmen som en realitet. Och den lär mig något om hur andra har det. Sörjande, sjuka, separerade. Den känslan lär mig något om hur ensamt det kan vara. För så många. Hur tydliga banden blir när något förändras. Vilka band som håller, och vilka som blåser iväg med första storm. Kanske går de att hitta när stormen lagt sig. Kanske inte.

20121204-073010.jpg

14 reaktioner på ”Dröm och verklighet”

  1. Ibland är man inte så intresserad av att plocka upp de bortblåsta banden när stormen mojnat. Det kan kännas betydligt intressantare att knyta en än vackrare makramé av de band som höll……..och låta de andra banden fladdra iväg med vinden.

    Jag beklagar att människor runt dig inte orkar bry sig på det sätt man skulle önska. Det är verkligen tråkigt att så många är så upptagna av sitt eget. Jag är säkert inte bättre själv, det vet jag.

    1. Jag vet att jag också brister i detta att höra av mig med uthållighet också efter ett långt tag, så det är egentligen inget jag tycker är konstigt. Vardagen rullar på för de flesta och det är svårt att hålla famnen öppen för alla som behöver det när händerna är fulla av annat. Det som mer bekymrar är de som vet om och ändå håller sig helt osynliga. Då tänker jag på hur det är för dem som lever ensamma och drabbas av sjukdom eller förlust… Och på att det inte bara är prat utan verklighet att människor ibland går omvägar för att slippa möta den som är drabbad. Sorgligt.

      1. Ja det är verkligen sorgligt! Istället borde man ta vara på möjligheten, om man annars haft fullt upp och inte lyckats höra av sig! Säga: Åh vad bra att vi möttes, hur är det med dig, jag tänker på dig! Men visst är det så, att många vill inte se. Jag blir ledsen av hur människor är mot varandra.

        Förresten! Fick nya numret av Att adoptera idag, och såg din dikt! Så fin! Jag hade tyckt om den oavsett, men extra roligt när jag ”vet” vem som skrivit den!

        1. Tack fina Christina! Roligt att du såg det! I vår tidning var trycket knappt läsbart på mitt namn, men jag visste iofs vem jag var 🙂

  2. Alla har vi en inre femåring, den som behöver lite extra stöd/pepp/omplåstring och bekräftelse. Den är inte alltid logisk eller förnuftig, samtidigt som den andra gånger lyfter fram de där känslorna som vi kanske borde, men inte vill, kännas vid…

    Kram

    1. Så sant. Inte alltid logiskt, inte heller rimligt att alla i hela världen ska engagera sig oupphörligt. Men ändå kan det kännas…
      Kram

  3. Känner igen varenda tanke du skriver och oxå ur jag tän kte innan jag blev sjuk i cancer eftersom det alltid varit jag som varit den som hört av mig till andra uppmuntrat o burit, kommit ihåg allas födelsedagar o organiserat en massa. Jag har även varit med om att bli avvisad att man inte velat ha min omsorg och det har varit en stor sorg att inte få vata varför jag/vi inte dög när de började må bättre.
    Jag minns hur ajg täkte att undra hur det går om jag skulel bli så sjukatt jag vore den sombehövde uppmuntran om ajg skulel få det. Och i början var det jättemkt uppmuntran o omsorg och vi behövde vi det verklgen. DÅ tänkte jag undra hur länge man orkar följa mig på resan? Nu har det gått tre och ett halvt år och nu händer det inte ofta. Det som finns kvar är förbönen och utan den skull jag inte klara mig. Men tänk om den oxå upphör för att min cancer blivit kronisk? Ibland skulle ett litet kort eller ett telefonsamtal göra så mkt för ge mig geist men jag vet att folk har så mkt och nya bli sjuka som behöver omtanken.
    Sen har vi dom som du skriver som slutar höra av sig eller som vänder på klacken när de ser en. De som gör en så ledsen med detta. Förmodligen orkar de inte men kommer man få igen dem? Stefan Einhorn skriver i Konsten att vara snäll ung så här att det värsta man kan säga till ngn är att ”jag har tänkt så mkt på dig” men att det betyder inget när man inte har visat det gn en enda handling. Och det stämmer verkligen. Ngn gång när ngn sagt det har jag inte kunnat låta bli att säga ”men att du inte ringde mig för jag är i en sån situation att jag inte orkar ringa själv längre”
    Sen är det så svårt att prata om det just när man är i den situationen för då kliver man på ngns tår. När jag var friskare kunde jag ibland ta in det som ex i predikan. Oj jag går i gång på detta så nu ska jag sluta.
    Jag hoppas och ber att du ska få möta mkt praktisk omsorg nu i juletid, att ngn ska komma med lite mat, bak och sånt som lyser upp tillvaron oc h underlättar för er och tar bort lite önskade måstetankar i ditt liv. Kram

    1. Idag har omsorgen hopat sig, och jag är som sagt oerhört lyckligt lottad. Men de här erfarenheterna ger mig lärdomar som jag förstår att alltför många får lära sig på mycket svårare sätt. I verklig ensamhet. Jag har tänkt mycket på dig i detta Kristina, med din så långvariga sjukdom. Och önskat att det funnits lika många som såg era behov av omsorg just nu.
      Jag tänker på det du säger att en del inte har velat ha omsorgen. En del människor vill inte alls prata om hur svårt de har det själva. Att sjukdom eller sorg inte får nämnas. Kanske det då är svårt att förstå att andra har behov av öppenhet och respons på den.
      Tack för att du skriver!

  4. Jag läste först det du skrev om drömmen.
    Och så tänkte jag.
    Det här är en sån dröm som säkert betyder något.
    Och man behöver ju knappast vata drömtydare för att förstå.
    Du förstod, jag förstod.
    Vilken sorg det måste vara för dig att både uppleva sjukdomen men också bli isolerad.
    Jag är ledsen att jag inte har nåt uppmuntrande att säga.
    För jag tror att det är så här.
    Orkar man inte hålla sig framme så glöms man lätt bort.
    Du får mina kramar och en massa tårar som rinner från mina ögon.
    Inte bildligt talat utan på riktigt. Är helt blöt i hela ansiktet nu.

    1. Tack för tårar och tankar. Så sant det du skriver, att den som inte håller sig framme så lätt glöms bort. Och jag tänker på att jag ofta glömmer att hålla koll på hur det är med flyktiga bekanta som jag inte sett på länge. Kanske gör inte heller nån annan det… Kanske finns det ingen familj som backar upp den som har sörjt i flera år, varit sjuk eller arbetslös länge, länge.
      Hur ska vi lära oss finnas till för varandra? Hela vägen…

  5. Åh Cecilia, jag blir också tårfylld när jag läster detta. Kan känna igen en glimt av känslan hos mig själv. ”Betyder jag inte mer än så för dem?” Det är tungt att vara den som inte blir sedd, när andra inte riktigt orkar se, orkar veta eller visa. Kanske är det först när man själv blir drabbad som man förstår att det minsta lilla tecknet på omsorg betyder något.
    Fick några vykort när jag var sjuk. Har väl aldrig lagt så mycket vikt vid vykort förut som då!
    Känner att jag varit dålig på att visa de tankar jag faktiskt har på dig, nu på slutet. Tänk om vi hade bott närmare varandra. Jag hade så gärna kommit hem och pratat med dig mellan varven. Kram!

    1. Ja, oj så jag hade velat ha dig sittandes i mitt kök 🙂 Inte bara som sjuk. Jag har känt på din omsorg under den här tiden att du har erfarenheten jag hittills saknat. Och jag minns med sorg det du berättat om hur övergiven du kände dig när sjukdomen var som mest kritisk. Det får mig tårögd…

      1. Ja tänk vad insikten från insidan av en verklighet vi hamnar i, får oss att se med förnyade nya ögon.
        Både om oss själva om våra medmänniskor.
        jag delar, är berörd, berörs av dig Cecilia o dina vänners respons. Känner igen.
        tänkt o funderat.

        1. Tack Lena för dina ord här, och för tummar som ofta bekräftar mitt skrivande. Lärdomen vill jag inte vara utan, den hjälper mig förhoppningsvis att bli en mer eftertänksam medmänniska. Men det gör mig sorgsen att tänka på att min dröm är en verklighet för så många, utan att omgivningen ser det…
          En bön för dig!

Lämna ett svar till Christina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *