Somliga dagar tycks hoppets bägare helt tömd. Framtiden oviss och nuet så tungt och ensamt att bära. De dagarna finns, förmodligen hos många, men ändå är det inte så ofta jag hör någon (annan) tala om dem. Någon enstaka gör det på Facebook, desto fler på anonyma bloggar och i personliga samtal och mejl, men sällan i det öppna. Det är sorgligt. För jag tror att vi skulle få så mycket mer förståelse för varandra och mer träning i att möta smärta om fler vågade öppna sig. Nu är det så vanligt att smärta möts med tystnad, medan ytlighet möts med mängder av röster. Ibland i form av stiliserade tummar.

20130412-104951.jpg

Idag har droppar av hopp börjat fylla bägarens botten igen. En vän som hörde av sig och snart kommer på besök. Flera hekto favoritte från nyss hemkommen man. Min chef som ringde och visar att jag är saknad och hågkommen fastän det inte finns kraft att komma dit och hälsa på som jag planerat. Modet att försöka kontakta en av de få i Sverige som kan min sjukdom. En skrynklig duk på bordet för att få en känsla av nystädat. Helg med familjen. Snart te tillsammans med nån som jag inte mött på länge. Droppar av hopp.

20130412-105332.jpg

Related Posts

12 thoughts on “Droppar av hopp

  1. Åååå. Jag hoppas det fåt droppa mycket hopp till dig. Och att vi alla ska våga berätta hur vi mår.
    Jag gjorde det när jag mådde som sämst och många blev förvånade att jag vågade. Men det är inte farligt att berätta hur man mår och att man har behov av sina vänner på ett starkare sätt vissa dagar.
    Jag hoppas få vara en sån vän.
    Kramar om

    1. Det tror jag du är. Nej, det vet jag att du är. Du vågar möta mörkret både i ditt eget och i andras liv. Det är stort.

  2. Å blev så glad på fb när jag såg att du skulle få besök. Droppar av hopp, måtte det regna droppar över dig.
    Här är det ökentorrt i dag. Ju längre man är sjuk dess mindre kontakt, det är som att alla blir vana vid att man är dålig, det blir ett naturtillsånd.
    Tack för din kommentar i natt til mig
    Kramar

    1. Tack för medglädje och önskan om välsignelseregn över din ökentorra dag. Jag hoppas du mötte en oas av något slag.

  3. Låter bra med lite hopp, hoppas dom där dropparna blir till en flodvåg snart.
    Jag tror överlag att det skulle vara bättre om folk var mer öppna om allt möjligt, mig själv inklusive, men märker att jag har spärrar för att göra det på nätet. Ansikte mot ansikte, inga problem, men nätet minns för mycket för att jag helt skall kunna släppa mina spärrar. Vilket kanske är dumt och bidrar till problemet, eller så är det helt enkelt så att vi som mänskor helst inte vill tänka på jobbiga saker som påminner oss om det som är jobbigt i våra egna liv? Roade mej igår med att kolla vilka länkar det är som folk klickar på min blogg, och nr 1 var vad jag kallar för skvallerlänkar, dvs om jag länkar till nån specifik person och folk är nyfikna och vill läsa mera om den. Nr 2 som folk mest klickar på är lycka, dvs länkar om hur man blir en lyckligare person eller får ett bättre äktenskap. (nr 3 på min lista är pyssellänkar, inte så konstigt när jag har en pysselblogg, men det kommer först på 3. plats!)
    Folk läser nog utifrån sig själva, och om nåt väcker jobbiga känslor så hoppar man gärna över det. Mig själv inklusive, har väldigt svårt med bloggar som handlar om cancer och barn som dör och sånt.

    Det blev en lång kommentar, men hursomhelst – hoppas ni får ett skönt veckoslut och att det där hoppet snart kan bre ut sig lite mer med många positiva saker!

    1. Fast å andra sidan är de flesta bloggar som människor skriver i livets slutskede otroligt populära. Som om katastrofen och dödens närhet väcker något. Rädsla, engagemang, en vilja att delta?

      Tack för dina funderingar och din önskan om hoppets våg <3

      1. jamen det har du ju rätt i! jag tänkte inte alls på dom bloggarna, men det har du ju alldeles rätt i – just såna bloggar med katastrof och döden är minsann välbesökta (fast inte av mej). Kanske det är mittemellanbloggarna som får mindre uppmärksamhet?
        skulle vara intressant att forska i vilken skillnad det är på folks intresse att läsa/kommentera olika bloggar och hur folk engagerar sig IRL. Tröskeln är ju lägre på internet för en massa saker,. Plus: var är folk mer äkta och sig själva? Själv är jag knappast representativ för majoriteten! har svårt att hålla klaffen både IRL och på nätet märker jag, på gott och ont! 🙂
        Det där med livets slutskede, har själv ibland blivit uppslukad av en del såna bloggar och blivit så himla berörd, men just nu är jag i ett sånt skede att jag undviker det märker jag. Lite intressant nog att såna bloggar skall väcka sån uppmärksamhet, om man kollar i tidningskioskerna så är det inte precis det ämnet som dom flesta tidningar omhandlar. Däremot en massa skvaller och triviella grejer, men sånt som skär rakt in i en och går till ens kärna – sånt dräller det inte precis av i tidningshyllorna.

        Du hör – jag är jätteintresserad av sånt här, så om du hittar nån bra artikel eller länkar om hur folk läser/kommenterar på nätet vs irl, så säg gärna till! 🙂

        1. Det vore mycket intressant! Jag har en massa ämnen på sociologiska studier som jag tycker att andra borde göra. Undrar om man kan skicka en lista till nåt universitet och be att få återkoppling om ett år. 😉

  4. Själv drar jag mig gärna undan när jag är ledsen och orolig. Jag har svårt för att öppna mig, mycket beroende på att många är så dåliga på att lyssna. Och att få något klämkäckt kastat i ansiktet när man inte orkar är bara bedrövligt. (Just nu, tex)
    Men jag gläds åt att du fått besök av en god vän, och att du har en fin familj och en bra chef som finns runt dig. Sådant är så viktigt.
    Förlåt att jag inte kommenterar så mycket numera. Jag känner mig ganska tom och ledsen och har inte så mycket att ge känner jag.

    1. Jag tänker så mycket på dig, och önskar jag kunde följa med i tankarna – även när de handlar om sånt som inte är som det borde… Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *