Igår fick jag det här leendet genom fönstret när jag lämnade på förskolan. Det är en outsäglig lycka att ha barn – och en glittrande bonuslycka att ha barn som mår gott.

(Sundsvalls kommuns fastigheter har stora behov...)

Jag mår också gott, men mår fortfarande inte bra fysiskt. Promenaden på några hundra meter till förskolan känns vissa gånger som en långpromenad i uppförsbacke. Det tar uppenbarligen på krafterna att ha fel temperatur under lång tid (snart två månader). Även fast tempen “bara” håller sig mellan 37,3 och 38,3 så är det så. Särskilt när man normalt har en mycket lägre temp. Jag har (förstås) googlat mycket på feber och läst artiklar som gör tydligt att definitionen på vad som är feber börjar luckras upp, med insikten om att människors normaltemperatur varierar så pass. Jag skriver lite detaljerat om det för att trösta andra febersjuka googlare som kanske möter läkare som anser att allt under 38 är normaltemp. 😉 Kommentaren till artikeln i Läkartidningen får mig förresten att reflektera över att vi fd (och varande) barnlängtande kvinnor är förmodligen de som allra bäst har koll på vår normaltemperatur.

Eftersom alla prover är så bra så kan jag i alla fall glädja mig åt att vara väldigt frisk fastän jag är märkligt sjuk. Läkarvännerna har omsorgsfullt ringt och förhört sig och jag har fått exempel på att ibland är det bara så här envist och till sist blir man frisk utan att veta vad som har varit fel. Men visst skulle jag önska ett mirakeltillfrisknande, för tanken på att missa helgens kära återträff ger tårar i ögonen.

Men tårar torkar. Och feber går över. Så småningom.

Dagens frukost. På farmorsbrickan.

Jag muntrade upp morgonen med att duka upp frukosten fint. Penicillinet hjälper inte, men passar fint på blomman på farmors gamla bricka. Hon fick den som 20-åring år 1935 av en familj som hon arbetade hos. Jag minns när jag själv var 20-åring och min dåvarande pojkvän (och nuvarande man 😀 ) och jag gick med farmor vid Kukkolaforsen. Då kom där ett par, en svart man och en vit kvinna. En ovanlig syn i Tornedalen på den tiden. Då viskade farmor till mig: “Jag tycker inte att det passar sig att blanda så där.” Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppas att de orden berodde på ovana ögon och inget annat.

 

Related Posts

One thought on “Farmorsbrickan

  1. Ja kära farmor hade nog andra tankar än vi, men jag tror också att det var ovana. Det fanns nästan bara tornedalingar där. Hade hon fått träffa Ambros är jag övertygad om att hon lärt sig tänka om.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *