Den här dagen skulle ha sett helt annorlunda ut, och trots inställda viktigheter är jag glad att den blev just som den blev. För nu kom ljuset som lyste upp förkylningsdunklet och gav hopp och glädje.

Först en blöt förmiddag då vi firade Adoptionernas dag med närmare ett 60-tal andra. Badglada barn, och jag själv kurandes i en varm fleecebadrock. Sen hem en vända innan vi och tusentals andra sundsvallsbor firade lyslördag, när alla stenstadens adventsljus tänds på samma gång. Vi har eldsjälar som Kate Almroth som lyckas samla folket till härliga, hoppfulla evenemang. Lyslördag är ett av dem. Den första hölls för tre år sedan. Då bodde vi i ett varmt Nairobi under adoptionsprocessen, och såg det hela på knastrig webbteve. Men de övriga åren har vi varit på plats på Stora torget när ljusen har tänts under sången Stad i ljus. Jag erkänner, fastän det är smått pinsamt, att jag blir tårögd varje gång. I år sjöngs sången av Göran Rudbo, kompad på trumpet av sin andra hälft i Triple & Touch, Ken Wennerholm. Ända sen jag första gången mötte Göran, på ett fjällhotell i samma lag i TP (ett sällskapsspel, kära barn, som man spelade mycket 1987. Då när internet och WordFeud inte fanns), har jag blivit glad av att se honom. Nu känner vi inte varandra, men jag minns många konsertglädjor från 90-talet. Fantastisk sångare och otrolig energi. Nu använder han och Ken sina gåvor till något stort, och det gör mig än mer glad. Med sin musik och sitt engagemang bidrar de, genom Star for life, till att ungdomar i Sydafrika hittar hopp och en väg bort från HIV och aids.

Efter att ljusen, lite långsammare än planerat, hade tänts gick jag och älskad dotter med i fackeltåg till konserten “Marching for life”. Den sydafrikanska gruppen, triplarna, ett par kändisröster och en gigantisk sundsvallskör fyllde Sporthallen och ljuset fortsatte. Ända in. Och nu hände något annat. Mina tonår med kampen mot apartheid och alla sångerna på zulu kom tillbaka, liksom tiden i Zimbabwe (där ett av språken, ndebele, är i princip samma som zulu). När jag var där släpptes Nelson Mandela ur fängelset och en ny tid tog sin start. Den som så många kämpat för. Jag tänker för sällan på den kampen. 48 miljoner invånare. Där majoriteten under lång, lång tid var förtryckt av en minoritet.

Nu är apartheid ett minne, men orättvisorna finns kvar i hela vår värld. Ikväll blev jag inspirerad att återuppta mitt tredje romanmanus som handlar om just den kontinent och den problematik som berörde mig ikväll. Och nåt annat som berörde är tanken på hur livet har blivit. Den tonåring som sjöng och brann för södra Afrika har nu den kontinenten i min egen familj. I mitt eget blod.

Masai Mara, maj 2009. En månad innan vi juridiskt blev familj.

Related Posts

9 thoughts on “Fylld av ljus

  1. Det är så härligt att dina ideal fortfarande lever. Jag minns hur engagerad du var under den tiden och fortsätter att vara det nu. Allt skulle handlas efter en mudimumslista och när far fick ett samtal från en representant för Shell ville du nästan inte kännas vid honom.
    Härligt som sagt att du fortfarande tänker så mycket på dina medmänniskor och tack för att du lärt mig så mycket om vår stora kontinent i söder. Och mest av allt tack för det barnbarn jag fått därifrån.
    Jag är stolt över att vara din mamma!!!

  2. Vad glad jag är att dagen blev sååå bra trots inställdt evenemang. Jag hade så klart velat vara på evenemanget i sin ursprungliga form, men, men. Å så vad fint din mamma har kommenterat. Kram på dig!

  3. Så fint. Och så fint att se att livet liksom vävs samman till slut. På ett känslosätt reagerar jag på uttrycket “i mitt eget blod”. Lite oformulerat. Lite igenkännande. Att blod är att höra samman, vara besjälade, vara familj. Och att blodet blandas fast DNA inte upptäcker det. Vetenskapen kan inte alltid spegla verkligheten. Att vi bär de våra innanför huden fast vi helt uppenbart står sida vid sida (haha nu låter jag som att jag är full – men jag lovar, jag är på jobbet och inte det minsta berusad)

  4. Så härligt att din dag blev så bra ändå och så fint du skriver och vilken fin kommentar av din mamma.Att behålla engagemanget genom åren är stort det är inte alla som fixar det. Så fortsätt och brinn men bränn dig inte i båda ändarna. Allt gott kram Kristina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *