Gårdagen är förbi.
Jag är glad för det. Den var så tung. Undersökning som gick fel flera gånger och gjorde så vansinnigt ont. Prover som talar emot varandra så att den förväntade diagnosen inte kan fastställas än. Hemlängtan, självömkan och tårar.
Och samtidigt fantastisk omsorg från när och fjärran. Även från Gud, som jag förvisso önskade kunde visa guldskrift på väggen för doktorerna, men tackar stort över miraklet: en god vän “råkar” vara här just nu och kan ta sig tiden att köra mig och bilen hem! Som jag har oroat mig för att köra flera timmar så här sliten och febrig. Och så kommer hjälpen, som från ovan.

Gårdagen är förbi, men finns i minnet. Också den här dagen för fyra år sedan. Då vår älskade son och lillebror skulle sova sin sista natt på barnhemmet. Den dagen kunde Sundsvalls Tidnings läsare se en första glimt av vår resa. Reseberättelsens första del finns inte kvar på webben, så jag publicerar den här.

20121116-100149.jpg
Nairobi National Park

Reseberättelse från Kenya publicerad i Sundsvalls Tidning,16 november 2008.

“Som en månlandning. För i och med nästa steg skulle tillvaron komma att förändras. Inte för en hel värld, men för vår familj. Livet förändrades ofrånkomligt när vi klev ut på kenyansk mark. Oavsett hur resan blir så kommer det här att bli ett land som hör ihop med oss. Landet där vi ska få möta vår son och lillebror.
Vår ankomst var förberedd. En chaufför med stor bil väntade på oss och tog oss till lägenheten där vi ska bo. Och där frukostvarorna redan fanns i kök och kylskåp. Det här är ett boende som egentligen kostar mer än vi har råd med, kanske till stor del beroende på dygnetruntbevakning och dubbla låsta grindar. Det är märkligt att jämföra detta med den förra Afrikaresan för 14 år sedan. Då reste vi enbart med lokala bussar och kombibilar med omkring ett dussin passagerare. Då bodde vi hos vänner i hyddor på landsbygden och i enkla hus i de fattigaste förorterna. Det här blir en helt annan resa. Landet är ett annat, men ansiktsdrag och tonfall känns ändå välbekanta. Liksom dofterna. Och så förhållningen till tiden.
Efter en helg med både vila och äventyr, ösregn och solsken, var det så dags. Mötet. Det som vi längtat efter men inte kunnat föreställa oss. Sju år av längtan efter ett till barn, ett syskon, en pusselbit. Vi trodde länge att vi visste hur pusslet skulle se ut, och kunde aldrig ana att det skulle bli mycket mer fantastiskt än vi kunnat föreställa oss.

Först ett informationsmöte hos adoptionsorganisationen och en snabb lunch innan vi kördes till barnhemmet där mötet skulle äga rum. När vi hade klivit innanför dörren till barnhemsavdelningen kom genast en skara ivriga barn fram till oss. Vi kunde först inte upptäcka vår pojke. Han höll sig på avstånd och tittade allvarligt ner när han placerades med oss i en soffa. Var vi verkligen de personer han hade sett på bild de senaste veckorna? Efter lite tittut släppte det och vår fina pojke klev spontant in i pappas famn. Ett fantastiskt ögonblick! Sedan följde tre timmar av lära-känna-lek varvat med ordinarie barnhemsrutiner. När vi gick ut på gården kollade han oss genom att efter en stunds lek springa iväg från oss som för att se om vi skulle följa. Åh, lille gosse om du bara visste! Vi kommer alltid följa dig. Från denna stund och framåt. Både mamma och storasyster fick också njuta av många nära stunder, för han valde våra famnar om och om igen den här eftermiddagen. Och när mat och bad hade avklarats fick vi säga god natt och lämna honom i sängen med orden ”See you tomorrow”. I våra hjärtan skar det, men vad tänkte vår pojke? Vårt barn som aldrig förr har haft en familj. Vågar han tro att vi kommer tillbaka?”
(Cecilia Ekhem, 2008)

20121116-100446.jpg
Våren 2012. Ny närhet i gammal kofta

Vi kom tillbaka. Och hör för alltid ihop. Vi fyra.

Related Posts

9 thoughts on “Gårdagar

  1. Så glad att du fick skjuts hem.
    Så värdefull med vänner som finns där när man behöver.
    Och vilken fin bild när du nyss blivit förälder.
    Kram och önskan att du ska få svar på dina prover som ger resultat att din sjukdom kan behandlas till att du får bli frisk.
    Jag är med och ber och hoppas.
    Kram

  2. Jag blir lika rörd varje gång jag läser hur ni fick Ambros. Tårarna trillrar av glädje o tacksamhet även i mitt hjärta. Hoppas gårdagens smärta skall sjunka långt tillbaka, att något nytt och gott skall komma ur det, förstår din stress över att inte få en klar diagnos. Men vi fortsätter o ber. Ber även för resan hem o den goda vännens hjälp. Kramar

  3. Ajaj, håller tummarna för att det trots allt ska komma något bra ur din undersökning. Helt ok med självömkan i stunder som denna, nånstans måste ju frustrationen ju pysa ut.

  4. Så vackert skrivet och så vacker bild! Du är med i mina tankar här hemma, hoppas du snart får några resultat så du slipper leva i ovisshet. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *