Det kom ett brev. Ett glädjande brev som fick mig att gråta av sorg. Den gamla sorgen från det egna livet. Andras sorg just nu. Och nu.

I brevet låg kortfilmen Liv, lust & längtan. Manus och regi: Lisa James Larsson. Producent: Andreas Emanuelsson. Jag bloggade om kortfilmen när den gick första gången och filmens skapare hittade hit. En stor glädje både det och att de vill läsa min roman. Jag skickade förstås en Väntrum och fick själv ett eget exemplar av denna otroliga film! Lyckorus!

20120831-222152.jpg

Tårarna kom så fort jag satte igång filmen ikväll. Den är magisk, också när jag ser den igen. Genuin kunskap om ämnet och ett sant konstnärskap att också kunna förmedla det på detta sätt. Flöde, genialitet, djup och känsla.

Josephine Bornebusch är fantastisk i rollen, och gestaltar sorgen på ett sätt så att det skär genom kroppen. Samma slags sorg som den min romanfigur Bea upplever i Väntrum.

20120831-223203.jpg

Frimodig av de brev och blogginlägg jag har fått av berörda romanläsare, tror jag att Väntrum skulle kunna vara en del i en grundkurs om barnlängtan. Kursens tre delar kunde bestå av kortfilm, roman och radioprogram. För många skulle den kunna leda till insikt och en vilja till förståelse. För längtande skulle kursens viktigaste lärdom vara: “Du är inte ensam.” och “Det finns hopp. Fastän allt tycks hopplöst så finns det hopp.”
Radioprogrammet skulle förstås vara Klara Zimmergrens oerhörda Sommar i P1.

20120831-223957.jpg
Originalbild: Sveriges Radio

 

Tillägg: Grundkursen har senare reviderats och utökats: https://cecilia.ekhemmanet.se/langtans-steg-och-vantans-rum-skrivet-sjunget-och-sagt-om-barnalangtan/

Related Posts

10 thoughts on “Grundkurs i barnlöshet

  1. Fortsätt att drömma! Det är där de ny tankarna föds som sen blir till handlingar som blir till nya erfarenheter och minnen 🙂

    Angående grundkurs i barnlöshet: en sånn kurs tror jag är lika viktig för oss andra, vi som inte ens kommit till punkten i livet där vi försökt få barn, eller dem som redan fått. Vi behöver få möjlighet att försöka förstå. En liten glimt av hur det kan kännas.

    1. Tack Sofia för hälsningen! Det är nog många ämnen som vi skulle behöva såna kurser i. Femton poäng God medmänniska kanske. Jag har klarat 1,5 poäng Barnlöshet och 1,5 poäng Möta sorg. Undrar vilka kurser jag verkligen skulle behöva….

  2. Vilken bra ide! Jag tror jag ska göra någonting med det även på min blogg. Jag har länge tänkt att jag ska göra en permanent sida på min blogg om din bok, men jag kommer så sällan till datorn, utan bloggar mest från iPad/iPhone och då blir det så krångligt att göra sidor. 😉 Hänvisar såklart vidare till dig, Cecilia, när jag väl skapar sidan.

    1. Åh, Vilken fin tanke! Tack, tack, tack för den!
      Känner igen det där. När man väl har börjat iBlogga 😉 så känns det väldigt bökigt att ta fram datorn. Och ligga på rygg och blogga är så svårt då!

  3. Liknande funderingar och resonemang hade jag igår, på föräldrautbildningen för adoption då vi diskuterade barnlöshet. Inget har engagerat så som att få prata erfarenheter kring barnlöshet. Vi var flera som är någonstans mitt emellan, inte färdig med ivf, men nosar på adoption. De flesta har gått igenom barnlöshetens alla kris-steg och landat i nån slags sorg. Då går det lätt att prata om hur det varit, vad man upplevt och hur man mått. Men tänk om det fanns samtalsgrupper också för när man befinner sig i krisen, när man SÅ gärna vill få prata med någon som förstår, någon som upplevt/upplevet samma. Det tycker jag vore nåt för ivf-klinikerna att satsa på. Samtalsgrupper för barnlösa, helt enkelt. Som en “föräldragrupp” för föräldrar som saknar barn, men inte (eller ännu inte) känner sig redo/mogen/intresserade av att gå föräldrautbildning inför adoption då man får prata om dessa saker.

    Hur som helst. Jag frågade kursledarna om de kände till din bok. (Jag är ju rätt såld på den 😉 ) Det gjorde de inte, men skrev upp ditt namn och Väntrum. Så den skulle beställas, och förhoppningsvis komma på deras lista över lästips som alla som går utbildningen i Uppsala får.

    1. Härliga K! 🙂 En sån som du – och Hedda- skulle jag kunna ha i varje stad. En Väntrumsambassadör! Fast det är stort nog med den “ambassadspersonal” som finns. Hör gärna av dig om du är i krokarna av Sundsvall. Jag skulle gärna bjuda hem dig!

      Tack för att du tipsar! Jag tror fler har samma upplevelse, och önskar att vi inom adoptionsorganisationerna hade blick för detta också. Om bearbetningen haltar tror jag att det kan bli tufft i samband med adoptionen.
      Glad att läsa att ni är på väg nu. Hopp!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *