Ibland kommer dagar som jag tror att de som kallar mig stark helst inte vill höra talas om. Det som inte handlar om att vara stark, utan att härda ut för att det inte finns något alternativ. Förkylda barn hemma från skolan, egen förkylning ovanpå allt det andra sjuka, förlorad läkarkontakt, ensam vuxen hemma ett par dagar och en tappad gnista. Såna dagar kan det kännas som att sömmarna håller på att brista, och självomsorgen byts mot både självömkan och självförakt. Facebookstatusar skrivs och suddas igen. Dammtussar och tvätthögar anfaller. Tårarna ligger oavbrutet på lut. Då är det bra att kunna plocka fram gamla ord som jag skrivit långt innan jag visste vad kronisk sjukdom kan göra med en. Men nåt visste jag om livet redan då.

20140205-223506.jpg

Related Posts

14 thoughts on “Härda ut

  1. Tänker att om jag bodde närmre kunde jag ta ett varv med snabeldraken och göra ett motanfall mot tvätthögarna. Nu blir det ju lite långt för ett sånt besök. Finns det någon du kan be om lite hjälp?

    Jag hoppas att förkylningen snart är bortblåst från hela familjen och att du får tillbaka en del av dina krafter iallafall.

    Tänker på dig!

    Stor kram!

    1. Tack JW för varm och go omtanke! <3
      När såna dagar kommer har jag inga marginaler över att be om hjälp, och egentligen ingen ork att ta emot besök. Den här sjukdomen är sån att alla slags intryck kan förvärra det fysiska tillståndet när man är som sjukast. Så dammet och tvätten får vara, nu behöver jag vila. Då går det att komma ikapp mentalt. Kroppen däremot reagerar med mer feber och mer värk. Så nu gäller det att vara varsam.

  2. Tänker att gnistan lurar någonstans och bidar sin tid medan du härdar ut. När du har ork att finna den kanske den dyker upp i närheten av hoppkrukan. Kram, mm

  3. kram på dej idag igen!
    …nu när jag har en mer “nykter” hjärna så ser jag ju genast vad du menar med din dikt! Igår var jag så himla konstig, värsta migränanfallet hittills inklusive hallucinationer och syn- och talstörningar och euforikänsla just då när jag läste på facebook och en känsla av att vara med i en film hela tiden. Mysko hjärna man har! Undrar vad annat jag läste helt fel, eller skrev konstiga kommentarer på??
    och herregud, om nån har rätt att inte vara stark hela tiden så är det väl du! jag är gnällig ibland med bara mina små ynka krämpor – det är kanske en konst det också att tillåta sig själv att vara svag ibland, att ha dåliga dagar då hoppet inte är riktigt där man vill ha det.

    1. Härligt att få träffa dig nykter! 😀 Men hu så obehagligt med sån migrän. 🙁 Om jag missköter min sjukdom drabbad jag av det.
      Ack för support på olika fronter!

  4. Det är rätt retligt att när hjälp skulle behövas som mest är det aldeles för energikrävande både att be om den, eller att faktiskt kunna ta emot den, hur varsam den än är.

  5. Å vad jag önskar att en ljudlös, osynlig, städande ängel dök upp hos dig och bara uträttade lite praktisk underverk så du slapp se det. Skönt att du erkänner att det finns hopplösa dagar även hos den som är stark. Man måste få ligga naken ordlös och orkeslös. Men även att säga att man är slut kräver ett mått av ork.
    Men det som gläder mig är din förmåga att skriva, att ord från förr kan fånga även idag. Vi följs åt i bönens värld Kramar.

    1. Så sant att det krävs ork att inse och erkänna hur slut man är… Såna där ljudlösa superänglar behöver både du och jag! Blessings!

  6. Ville så gärna skriva tröstande, värmande ord. Skrev och raderade om och om igen. Det fanns inga ord. Bara en tom igenkänningsfaktor. Så när jag givit upp och var på väg att lämna din blogg, då kom orden nedan till mig.
    Till dig Cissi, med en mjuk och varm kram. <3

    När hårda tårar bränner,
    det är svårt att härda ut.
    Känn då värmen, som Gud sänder,
    en kärlek utan slut.

    När egna kraften sinat har
    och allt känns hopplöst, fel.
    En änglahär, från himlen far,
    bär dig, gör dig hel.

  7. Så underbart vackra, men sorgsna ord du skrivit….
    Går själv med kronisk värk och känner igen mig en hel del i dina texter. Förr hur man än kämpar så blir det att man faller ibland. Själv tror jag att det är viktigt att våga falla o0ch få vara nere i gropen ett litet tag. För att orka kravla sig upp och vara sitt “vanliga” jag. ♥

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *