Kära ni.. tack för ord som är som handplockade blommor i silkespapper. Jag gläds så åt allt det ni skriver. Om mina ord, om min blogg, om det orden och jag själv får betyda. Tack för att ni håller mitt hjärta så varsamt och delar med er av era tankar. Mitt bland alla dessa kommentarer ett hopp om ett barn hos en av läsarna. Att ett frö ska få bli till liv. Så innerligt jag önskar det. För er alla, att olika slags hoppets frön ska få slå rot och växa till blomning.

20130426-124753.jpg

Tankarna om bloggens vara eller inte vara handlar inte om att bara vilja skriva om det liv som är enkelt. Jag är en sån som talar och skriver om tårar, kamp och vrede också i offentliga rum, för att jag tror på att vi vinner på att tala om livets djup och skuggsidor – inte bara om yta och ljus. Tankarna om att sätta punkt eller inte handlar om min egen identitet. Den som är jag. Inte mamman, hustrun, vännen utan Cecilia. Min identitet och min livsuppgift.

Att hitta skrivandet och min arena var för mig ett sätt att hitta hem, hitta mitt jag och mitt syfte. Gudagivet. När nu tillfrisknandet är så helt utom räckhåll börjar det gå upp för mig att jag kanske är tvungen att orientera mig på nytt. Hitta en ny plattform och sluta inbilla mig att allt ska bli som förr, att jag inom kort ska återvända till ett arbete jag trivs med, kunna vässa pennan och fortsätta på de romaner jag har påbörjat. Det är ingen självklarhet att jag ska bli frisk. Fastän jag efter mer än ett år av sjukdom inte har nån kategori för sjukdom i bloggen så är ohälsa min verklighet. Och den tar ifrån mig delar av min identitet på ett sätt som får marken att gunga av annat än feberyrsel. Just nu kan jag inte tänka på det utan att gråta.

Igår kväll när vi bad aftonbön bad vår lille sexåring som vanligt den bön jag inte själv orkar be så ofta:
“Jag ber att mamma ska bli frisk.”
Sen en stund av tystnad innan han la till:
“Det är kul:t att hon finns i alla fall.”

Den bönen blev en sammanfattning av mina identitetsfunderingar. Även om jag inte blir frisk så finns jag. Jag lever. Inte alla gör det. Men jag lever och har så mycket av det som andra längtar sig tårögda efter. Ändå, mitt på tacksamhetens stadiga golvtiljor finns en trasmatta som just nu rycks undan under fötterna, och innan en ny matta är på plats är det svårt att stå stadigt.

Related Posts

4 thoughts on “Identitetens trasmatta

  1. (Förlåt att jag svarar lite oseriöst på ett så allvarligt inlägg)
    Vet du, man står stadigare utan matta. Framför allt utan en tjock matta. Helst ska man stå barfota också. Barfota på tiljor. Då står man stadigt och bra.
    (Någonstans känner jag att jag menar något seriöst och allvarligt med det jag skrivit, men du får tolka själv för jag är för trött i huvudet)
    Kram.

  2. JA du har så mycket liv i dig.
    Mer än vad många friska har.
    Jag är så glad för det livet.
    Och det spiller över på mig när jag har nedåtdagar.
    Det behövs inte någon glädje för att hjälpa mig.
    Men att gå tillsammans i sorg fast på olika sätt.
    Det är också ett slags stöd.
    Äh jag bara svamlar.
    Men det jag menar är att jag vill att vi ska vara vänner oavsett om du bloggar eller ej.
    Du betyder för mycket för mig för att bara försvinna…

  3. Allra käraste Cecilia… Jag önskar att jag kunde sopa bort den där dumma febern och låta dig återta det liv och den ork du hade innan. Om du bestämmer dig för att tysta bloggen så lång eller kort tid som du känner att du behöver så kommer jag att sakna dina ord i etern. Jag räknar dock helt själviskt med att få möta dem i andra forum.

    Jag känner mig lite lost i vad jag ska skriva, för hur det än är så känns det lite futtigt att komma med ord som inte gör nån egentlig _praktisk_ skillnad. Det enda jag kan ge dig är mina tankar, mina förhoppningar och alla kramar som rimligen kan få plats i några få ord…

    Jag tänker på dig, och jag önskar dig en solig helg med hopp om lite extra ork!
    kram
    matilda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *