Bloggen Cecilia summerar föddes när jag fick frågan om att börja blogga på Villhabarn. Det var en glädjande fråga, och jag började skriva i syfte att vara en röst och ett stöd i frågor som handlar om barnalängtan, adoption och livsfrågor. Och att få en naturlig arena för att sprida den roman jag skrivit och som jag trodde kunde göra skillnad för människor. Det tror jag fortfarande, och lyckan var stor när jag häromdagen fick ett läsarbrev med en bild på det barn som äntligen har kommit. En stor gåva, och att Väntrum nämns i samma mening som det sen länge efterlängtade barnet får mig i tårar.

Men numera känns det som att jag tjatar varje gång jag nämner min roman, som att jag vädjar om uppmärksamhet när det jag egentligen vill är att fler ska bli berörda och få stöd på samma sätt som denna fantastiskt generösa läsare. Efter ett drygt år av sjukdom och stor ovisshet om framtiden är det dessutom allt svårare att vara ett stöd för andra. Själva vardagen är en utmaning, att kliva upp och försöka vara en bra förälder fastän huvudet är bly och kroppen värker. Tårarna ligger för nära tillhands. Ibland flödar de för att doktorerna är så vilsna och för att ingen verkar förstå hur jag har det, och andra gånger för att en vän fångar de exakt rätta orden i ett brev eller ett SMS. Ord som visar att någon faktiskt förstår. Och som gör tydligt att jag just nu är mer i behov av stöd än vad jag kan stödja andra. Det ger en slags vilsenhet, en förlorad livsuppgift. Eller flera. Jag är för sjuk för att arbeta och för att orka skriva böcker, för uppslukad av feber och trötthet för att orka skriva blogginlägg om allt det som behöver skrivas, för skör för att försöka sprida en bok som inte själv orkar ta sig fram i motvind.

Så jag har börjat fundera på om det är dags att sätta punkt. Jag började inte blogga för att skriva om mig själv. Roas inte själv av att läsa texter som enbart handlar om “det här gjorde jag idag och så här mår jag”, och vill heller inte ha en sån blogg. För mig rinner inte saker så ofta ut i sanden, så det kommer inte att bli glesare mellan inläggen och en tveksam tystnad. Antingen skriver jag eller så sätter jag punkt. Och just nu grubblar jag – inte utan tårar – på om det är dags att göra det. Att försöka acceptera att livet har blivit något annat än jag önskade och att det kanske är dags att sätta punkt. Och försöka hitta början på en ny mening.

20130425-101011.jpg

Related Posts

19 thoughts on “Dags att sätta punkt?

  1. Å andra sidan finns det ett värde i att skriva det liv som blivit ett annat än det du önskade (även om jag hoppas och tror att det just nu ÄR något annat än någon av oss önskade för dig – inte att det BLIVIT det för att FÖRBLI så). Inte så som det skulle vara. Men så som det är. Skriva det liv som pågår. Sedan kommer något annat. Och kan du åter ha den livsuppgift du ville och hade. Med ännu lite mer av ond erfarenhet tyvärr.

    Jag hade velat ta med mig E upp och visa det lite norrare Sverige i sommar. Men blir det inte nu så blir det sedan. Och jag hade velat se hela familjen nere hos oss (lilleman kan lockas av Liseberg på krypavstånd anar jag). Och blir det inte nu blir det också sedan.

  2. Jag hoppas att ditt liv snart ska bli ett liv mer likt det du vill ha igen, om än inte exakt det du hade. Jag kan tänka mig att det känns tungt att skriva – men samtidigt är vi många som kommer att sakna din röst om du tystnar. Kan ett alternativ vara en liten dikt då och då?

  3. Hej hej!
    Ville bara säga att om två timmar ligger jag i den där stolen igen och ska sätta in det första ägget (och förhoppningsvis det enda för den här gången) från en donator och jag ville bara säga att din blogg har hjälpt mig mycket genom all väntan och förtvivlan. Och varför inte tala om din roman!!!
    Hoppas att du fortsätter skriva.. På ett eller annat vis 🙂

    Hoppas hoppas att jag blir gravid nu! Vilken lycka 🙂 lagom att berätta det på vårt bröllop också.. Det hade varit det bästa!!

    Ville väl mest säga tack och berätta det spännande som ingen annan än min blivande man vet om.. Iiiihh!

    Tack än en gång för en superbra blogg!
    Hoppas du själv blir frisk och finner ro i dig själv.
    Kram

  4. Åh Cecilia, vet inte vad jag ska skriva. För nånstans vill jag ju att du ska fortsätta skriva, oavsett hur ditt liv förändras, oavsett att du inte orkar ha den roll du vill ha, att just nu är du den som behöver stöd. Det är ju min egoistiska önskning, att få fortsätta läsa dina ord. Samtidigt är det ditt liv, bara du vet vad det kostar dig och hur du prioriterar dina krafter som det är just nu.

    Du ska i alla fall veta att du och dina ord betyder mycket, för mig och för många andra. Att vara ett stöd för andra är fint, men ibland är man det kanske på ett oväntat sätt. När man t ex vågar och kan visa sin egen svaghet.

    Skulle önska att jag vore ett bättre stöd, jag har inte orkat vara ett stöd för någon, upptagen i mina egna bekymmer. Kanske kommer det en tid – jag hoppas snart – i bådas våra liv då vi orkar vara mer av det vi vill vara.

    Kram!

  5. Nej du får inte sluta skriva.Din blogg är en av de första jag öppnar varje dag och läser. Livet blir ju inte alltid vad man tänkt och hoppats och bloggar blir inte heller alltid vad man tänkt men det kanske finns en annan mening i att du ändå skriver. jag tror det är viktigt att se att livet kan var så svårt och ändå ger du inte upp. Du skildrar din vardag som den är och det är inte ointressant , du skildrar ett liv fullt av frågor och inga rätta svar och såna bloggar behövs ,Glättiga bloggar finns det nog av , men bloggar som skildrar livet här och nu är ngt annat. Sen mitt i allt får du ett spår på ngt annat o skriver om det oxå. Dessutom har du ju en gåva att uttrycka dig som finns att finna i få bloggar.Det är en njutning att läsa ditt språk. SÅ ajg hoppas och ber att du ska fortsätta att dela med dig av det liv som blev just ditt just nu. Sen kommer andra tider och då får du dela det som händer då och som du vill peppa för. Jag tycker det är bra när du lyfter fram din bok.Det är inget som stör och helt plötsligt är det ngn som läser som behöver den för sig själv eller för ngn vän. Jag tror att det är viktigt att det även syns att man kämpar med sjukdomar som inte ger omedelbara svar, jag vill ju självklart att du ska blir fort frisk men ibland är allt så tjofadderittan hurtfriskt. Din ärliga blogg visar på andra dimentioner och hur du mitt i allt hittar glädjekorn som du delar med oss. Din blogg speglar ett både ock och låt oss få följa dig på din resa . Kramar med ett trotsigt hopp till dig.

    1. Kristina. Du satte ord på det!!!!
      Din och Cecilias bloggar är mer än bara vanliga bloggar.
      Ni är två vänner mitt uppe i vardan som betyder mer än jag någonsin kan förklara.

  6. Kära Cecilia!
    Som de andra säger: dina ord är så uppskattade! Men självklart måste du ta hand om dig själv och reservera den kraft du har just nu till de ställen där den verkligen behövs. Önskar så att jag kunde bidra med något mer kreativt, men jag säger bara att dina ord betyder mycket, du är klok, varm och förmedlar en otrolig kärlek!
    Såg detta på en blogg idag och är själv inte så insatt att jag kan säga att det är korrekt: “Have patience, God isn´t finished yet.” (Phillipians 1:6)
    Varm kram,
    mary

  7. Jag blir förtvivlad om du slutar blogga.
    Jag läser bara två bloggar och de betyder att jag inte är ensam.
    Andra bloggar läser jag sällan.
    Men det är era som gör skillnad för mig varje dag.
    Om du slutar har jag förlorat daglig kontakt med en vän som betyder oerhört mycket för mig.
    Det skulle kännas som ett stort hål i mitt hjärta att inte få gå in och läsa här.
    För mig är du ett stöd bara genom att finnas.
    Och jag vill inte förlora det.
    Nu måste jag sluta skriva innan pojken ser hur mina tårar rinner.

  8. Får en sorgsen känsla när jag läser vad du skriver idag. Inte i första hand för att du funderar på att sluta blogga, utan för att jag känner din maktlöshet och din egen sorg genom dina ord. Läste någon gång någonstans att “livet är spänningen mellan det som blev och det vi önskade att det skulle bli”. Oavsett om du bloggar eller ej, så tror jag att dina ord kommer att få fortsätta att glädja andra människor på många olika sätt. Visst önskar man sej ett trollspö ibland? Och just nu önskar jag att det fanns ett för dej… Vill inte låta klyschig, men tar risken och menar verkligen: Gud välsignelse över dej så det flödar över, värmer (nej förresten: kyler…) och helar! Kram

  9. Det är bara du som kan avgöra om du ska skriva eller inte. Jag har själv många gånger under årens lopp tänkt att jag ska sluta. Men jag tog inte bort bloggen. Den fanns kvar och så en dag efter en tid så kom orden tillbaka. Du kan låta den vila – du måste inte sätta punkt.

    Kramar om!

  10. Jag vet att det sitter hårt inne att pausa, man gör det eller man gör det inte är lite din stajl…. Men det finns fler skiljetecken. Jag brukade länge säga att jag inte ville sätta punkt om mitt liv som det var, jag ville ha ett kommatecken med förhoppningen av att kunna återvända och få fortsätta. “Hon slet och slet och slet ut sig,” så en dag skulle jag få komma tillbaka och säga det magiska men som gav en vändning till allt som kom efter. Och så blev det kanske. Lilla E är mitt men efter den tunga berättelsen innan.

  11. Du skall göra det som är bäst för dej själv, men jag (och helt klart många andra) kommer jättegärna in hit och läser på din blogg oberoende av vad du skriver om, eller om du bara lägger upp en bild eller vad som helst. Jag hittade din blogg på grund av ämnet från första början, men jag har stannat för att jag tycker om att lära känna dej, på grund av dej som person alltså. Så för min del får du jättegärna fortsätta på helt det sätt du känner att är bra. Om det känns bra för dej att skriva texter om dej själv och hur du har det, så finns vi här och läser! 🙂
    P.S. kommer verkligen att sakna din blogg och dina texter om du lägger ner helt! fast kanske du fortsätter med dikterna på facebook i alla fall? eller lägger upp dom här? du har ju en så bra förmåga att fånga situationer och känslor och tankar i bara några få ord, och jag gillar att sitta och meditera över dina dikter och texter.

  12. Alla ord är redan skrivna av alla andra som gjort inlägg, och jag kan bara hålla med. Valet om att skriva bloggen eller inte måste vara ditt, men vi är många som kommer att sakna ditt bloggande om du väljer att sluta.
    Kram

  13. Jag upprepar det som skrivits här ovan. Även om jag kommenterar dåligt har jag verkligen uppskattat dina texter och hoppas att du snart mår bättre! Om du väljer att sluta skriva här så är det ju du och bara du som kan bestämma det. Vi är många som skulle sakna dina texter, det hoppas och tror jag att du vet (åtminstone när du läst kommentarerna till detta inlägg). 😉

  14. Jag håller med så många andra här ovanför och tycker det är tråkigt om du slutar. Men gör som det känns bäst – eller ta en paus och känn efter om du saknar bloggandet.

  15. Tack till er alla! Jag kunde inte riktigt föreställa mig att jag har så här många läsare som blir berörda av jag nämner tanken på ett bloggavslut. Berörd och tacksam! <3
    Nyorienteringsfasen är i sin linda, och i det skedet kommer jag nog inte avsluta bloggen. Men fortsätta grubbla över vad som ska vara min arena om livet fortsätter så här... sjukt. Skrivandet har i tio år varit min andning, och nu när det blir tydligt att framtida författande och övriga arbetsliv är ovisst så är det lite svårt att få åt sig luft...

  16. Jag vill bara tacka dig för alla dina ord. Under en lång period av barnlöshet och ovisshet var din blogg något av väldigt väldigt få saker som verkligen ingav kraft, stöd och hopp. Du har skrivit så berörande om sorg och smärta och lärt mig mycket om känslolivet. Nu är jag och min man på gång att adoptera ett barn från Kenya och vi är så tacksamma och lyckliga över att vi fått den möjligheten.
    Jag önskar dig hälsa och tålamod och framgångar med din bok.
    Instämmer med er son – du finns!
    Kram

    1. Åh, tack! Så glad jag blir att du skriver här. Dina ord är som medicin av bästa sort. God smak och inga biverkningar, bara godverkningar. En sån lycka att ha fått vara ett stöd under din svåra tid. Stort TACK för att du berättar! Nu kommer vårt Kenya bli ert Kenya, och jag gläds åt att längtans mål börjar bli tydligt. All lycka!
      Kram i glädje

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *