För tjugo år sedan var jag nygift och bodde i Uppsala. På Studentbokhandelns bokrea hittade jag en fantastisk barnbok. Längtan efter barn grodde redan då, men boken köpte jag till mig själv. “Jafta och hans familj” av Hugh Lewin och Lisa Kopper. Boken hade kostat 18 kronor men kostade bara en femma på rean. Jag köpte flera exemplar och har kvar ett.

20130109-102330.jpg

Redan då fann jag igenkänning i den här barnboken. Bilderna påminde så mycket om halvåret på landsbygden i Zimbabwe några år tidigare. Jaftas familj och hyddorna de bor i skulle kunna vara en skildring av min väns familj. Hon som jag kallade syster och som dog i aids långt innan hennes liv borde ha slutat.

Tänk om hon vetat att jag, hennes vita syster, skulle bli mamma till ett svart barn. Eller om jag hade vetat. Det visste vi inte då, men vi talade ofta om hudfärg. Liksom jag och min lille gör det, för han nämner det ofta och då är det en tråd som ska fångas upp. Igår kväll läste vi om Jafta igen, och som vanligt blev det samtal om ursprung, hudfärg och olika sätt att leva. Jag älskar fortfarande den här boken. Den gestaltar på ett kärleksfullt sätt ett liv som inget av våra barn är bekanta med, men ett liv som jag tror fortfarande är aktuellt på landsbygden i många afrikanska länder. För sonen är det självklart att boken handlar om Kenya, och i bilderna ser han drag av sig själv och sin bästa kompis. Igenkänning.

20130109-102440.jpg

Ibland talar människor om att de inte tänker på människors hudfärg. Jag hör det både från adoptivföräldrar och från andra. Man talar om en slags färgblindhet, och jag hör på tonen att det känns bra för dem att de inte alls tänker på hudfärg. Att det liksom är ett bevis på att man inte gör skillnad på människor. Kanske är det så. Ändå så är jag inte och vill inte vara färgblind. Jag tror att vår son blir bättre rustad för att möta dem som ser honom som avvikande om vi har talat om våra yttre olikheter. Och gjort klart att det är just yttre olikheter det handlar om. Jag tänker mig att det blir svårt med identiteten för ett svart barn som växer upp i en vit familj, och tvärtom (vilket skulle förekomma ifall världen hade varit mer rättvis), om man aldrig nämner att det finns yttre olikheter. Så vi talar om det. Vi ser olika ut och barnen har kommit till oss på olika sätt, men med samma djupa glädje. Varje kväll i aftonbönen får både Gud och barnet höra det. Tack för att vi har fått varandra.

Och i det som är allra viktigast liknar vi varandra på pricken. Vi älskar varandra.

20130109-111521.jpg

Related Posts

18 thoughts on “Igenkänning och färgseende

  1. Jag håller med dig om att det vore fånigt att låtsas som att inga skillnader finns. Det kan vi ju all se att det gör! Men det viktiga är att skillnaden inte betyder något! Jag pratade med våra barn om det i höstas när vi plockade äpplen. En del av äpplena var rödare och andra gulare, fastän de är samma sort och från samma träd. En del hade diverse tjorvigheter i skalet. Men innanför skalet var de allihop likadana och lika goda. Jag upplevde det som att jag och barnen hade ett väldigt bra samtal kring detta och de verkade verkligen förstå att hudfärg/fysiska funktionshinder bara är en yta och att vi innanför är lika – ja så lika vi människor nu är :-). Jag håller med dig att det är bättre att prata med barnen och förbereda dem på att det finns människor som tycker olika (även om det gör ont att behöva berätta det för barn som säger “Nää?! Men hur kan de? Varför då?”) och ge dem argument de själva kan förstå och stå för inför samtal de säkert kommer att hamna i.

    1. Spännande när något så enkelt som äpplen kan väcka viktiga samtal. Så fint att du fångade stunden. Och äpplet 🙂
      Jag tror de flesta människor någon gång brottas med att känna sig avvikande, så de där samtalen behövs överallt.

    2. Känner också att det är viktigt att bejaka de yttre olikheterna. Det går det ju inte att blunda för det liksom. Jo, visst går det,men jag tror inte att det blir inte bra i längden Har upplevt ett flertal situationer där det blivit hur konstigt som helst bara för att vuxna inte vågat, eller inte vetat hur de ska hantera barns frågor, funderingar och uttryck för att vi faktiskt ser olika ut.
      Härligt att sonen har en sagobok med igenkännings faktor. Tror att även det är viktigt för alla, att känna igen sig någonstans, i någonting. Som en spegel på något vis.

      1. Spegling. Så viktigt.
        “Det här är du, det här är jag”
        “Jag ser vem du är”
        “Jag hör vad du vill prata om”
        och inte minst, det vi själva har fått erfara…
        “Jag förstår att du har det tungt”

  2. Hej!

    Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige mot slutet av 70-talet. Då uppfostrades i princip alla adopterade till att vi var helt svenska och man ville inte låtsas om att det fanns skillnader. Jag håller helt med dig om att man inte ska ignorera skillnaderna, det kommer din son ha nytta av i framtiden. Mina föräldrar gjorde inte fel, de gjorde som de blev tillsagda i all välmening men jag vill tro att man vet bättre idag.

    1. Tack Birgitta för din hälsning och dina kloka ord. Det är väl så att de flesta gör sitt bästa utifrån sin förmåga och sina förutsättningar. Och förhoppningsvis utvecklas både förmågor och förutsättningar.
      Allt gott!

  3. I böcker där färgade barn är med säger dottern alltid “det där är jag”. Så viktigt med igenkänning! När hon var tre la vi våra handflator bredvid varandra. Hon såg från ena till andra och utbrast “det här har jag ALDRIG märkt förut!”. Det kanske finns en sorg hos en del att inte se ut som sin familj, som måste bearbetas, så jag tror också det är viktigt att prata om det och snappa upp alla tillfällen man får – och komma fram till att olikheterna inte är ett hinder utan en rikedom.

    1. Jag undrar om barnen som har ett “minoritetsutseende” reflekterar över hudfärg tidigare? Jag minns tydligt hur vår gosse också i treårsåldern fick en stor aha-upplevelse kring den egna hudfärgen. Däremot minns jag flera vita barn som först kring 6-7 har upptäckt att kompisar har annan hudfärg.

      1. Intressant! Min E var bara 2½ då hon satt i shorts bredvid mig i en bil och konstaterade att hon har mycket brunade ben än jag och började fråga. Nu som sexåring vill hon ha ett vitt syskon “men då måste de komma från din mage för sådana får man inte från Afrika”. I dagis har de andra barnen reagerat på hennes hår och alla för dem ovanliga frisyrer, men jag har aldrig hört kommentarer om hennes hudfärg av andra barn. Det är säkert så som du säger.

      2. Kan ju bara svara för egen del och jag vet att jag tidigt reflekterade över att mitt utseende var annorlunda. Självklart ville jag ha lockigt blont hår och blåa ögon. Tidigaste minnet är utanför vårt första hus, vi flyttade därifrån när jag var fyra år, så det måste varit innan dess.

        Vi har tre barn i vår familj, två bonusar och ett gemensamt, alla med olika hårfärg. En med rött lockigt hår, en med blont och en med mörkt. Aldrig har jag hört någon av de säga att de önskar sig ett annat utseende.

        Jag tänker mig att det är annorlunda att växa upp med utomeuropeiskt utseende i Sverige idag. Nu finns det mycket olika människor från massa länder här, som syns, inte bara på gatan, utan i alla sorters media. När jag var liten var mer eller mindre de enda andra asiaterna jag såg andra adopterade barn. Jag har skrivit lite om det här: http://pieceofmyseoul.wordpress.com/2012/11/01/identitet/

        1. Tack för dina reflektioner, Birgitta. Både här och på din blogg med det fantastiskt vackra namnet!
          Jag bär med mig bilden av den lilla flickan som cyklade utanför ditt hus för att få en skymt av dig, och blir tårögd över att det funnits barn som trott att det inte finns några vuxna som ser ut som dem…

  4. Det är nog mer än lite bakvänt och motverkar sitt syfte att gå omkring och låtsas vara färgblind – det måste vara konstigt som barn att växa upp och se att man har annan hudfärg än föräldrarna, men ingen låtsas om det. Själva pratar vi så gott som dagligen om hudfärgen och hur vi är lika eller olika.

    1. Skönt att höra att det är sånt prat i andra familjer med 🙂 Kanske är det för att vi pratar olikheter som jag rätt ofta får konstaterat ganska värderingsfritt att jag har tjock mage 😀

  5. Jättebra skrivet och viktigt. Jag tor att det är viktigt att vara ärlig om att man är olika på utsidan och då inte bara hudfärg utan oxå med handikapp av olika slag men att man är lika värdefull som andra. Det här har varit en kamp i vår sons liv som är gravt hörselskadad när han förstod att han hade hörapparater att andra hörde saker som han inte hörde och att han blev mycket tröttare än andra, att han blev utpekad av lärare som ej förstod att man kan ha ett bra språk för att jag talat rakt in i hans öra med honom sittande på min mage,tack vare mitt handilapp, men att amninte kan höra utan slinga och skickar ut hnm fårn gruppen.Det tog ett halvår på sexårs innan personalen fattade vad jag sagt om hans hörsel och det var först när de fick höra i dator hur lite han verkligen hörde som de började förstå.
    Jag tror på ärlighet i alla såna situatuioner. Många ggr är barn mkt duktigare på att fråga, det märker även jag som måste ligga överallt och hur barn kan fråga varför ligger hon /du ? Och viskar föräldrarna schyss till barnen så säger jag til dom hur det är . Så all klokskap är viktig. kram

    1. Oj vilken kamp ni har haft, Kristina! Föräldrars styrka och kämparkraft behövs verkligen.

      Tänk att vi har så svårt att förstå olikheter, att inte alla har samma förutsättningar eller utgångspunkt. Och ändå är vi olika allihop!

  6. Du är klok du. Jag har en sån där grina-dag, det började med att jag berättade om vår adoption för en annan adoptivmamma. Och då bara kom de, tårarna, och nu tar de inte slut. De kom när jag läste om bönen. Jag försöker landa i ett förhållningssätt till lik och olik, till den lilla storas hudfärg och vår. Färgblindhet var ett bra uttryck – det saknar laddning men det är heller ingen önskvärd egenskap.

    1. Kram till dig på din gråtdag. Tack för att du delade tårarna med mig. Fördelen med att prata om viktigheter redan när barnen är riktigt små, är att man hinner hitta sina formuleringar och ordval tills de blir stora nog att fråga. Eller, det finns många fördelar. Att inte vänta på nån speciell ålder utan att prata lika vardagligt om ursprung och olikheter som om gosdjur och hallonsylt 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *