Icke välgörande reklamfilm för SOS Barnbyar

De senaste veckorna har julkampanjen för SOS Barnbyar gått varm på teve i reklampauserna. Mig gör den inte varm, jag fylls mer av obehag än av någon välgörande känsla när jag ser den. SOS Barnbyar verkar göra ett fantastiskt arbete för utsatta barn, det är inte det mitt obehag handlar om. Det handlar om själva filmen och den bild den förmedlar.

Reklamfilmen är gjord av byrån Åkestam Holst som gör många reklamjobb. De är specialister på vad som berör människor och får oss att öppna plånboken.

Varför fylls jag av obehag när jag ser den här filmen?
Förenklingen: man visar upp ett onyanserat Afrika i krig och katastrof och en västvärld där till och med ett barn (rösten) vet vad som är lösningen på de svåra problemen.
Bilderna: många av de foton som visas upp är bilder som få av oss i den rika delen av världen skulle vilja sprida om det var våra barn som gestaltades. Nakna bilder, inte bara i fråga om hud utan främst i fråga om utsatthet.
Speakern: en (onödigt) späd barnaröst som med vuxna formuleringar ska beveka givare, som inger en slags känsla av att det är skillnad på barn och barn.

Främst välgörande eller i första hand fördomsbevarande, det är frågan…
Jag är inte övertygad om att ändamålet helgar medlen. De här bilderna skulle jag inte vilja se spridas i massmedia om det var mina barn som hade fotograferats.

20130108-144810.jpg

Related Posts

12 thoughts on “Icke välgörande reklamfilm för SOS Barnbyar

  1. Jag har inte sett den där reklamfilmen, men den låter gräslig. Det där är just såna grejer som jag aldrig tänkte på när jag växte upp, men nu när vi själva har afrikanska barn känns det så himla fel att man utyttjar folk på det där sättet och förstärker bilden av oss och dom, vi vita som har pengar och hjälper dom stackars fattiga svarta som inte kan och vet bättre. Jag läste ett blogginlägg om det för ett tag sen, i anledning av den gräsliga julsången “Do they know it’s Christmas”: http://africasacountry.com/2012/12/24/consuming-africa-at-christmas-time/ Disaster porn kallar dom det.

    1. Ja, den sången är hemsk om man tillåter sig lyssna på texten. Ändå hör jag på den på Spotifylistan med skämsigt blundande öron för att den ger nostalgisk julstämning. (Men det berättar jag förstås inte för nån…)

      1. Usch, gillar inte den sången. Jag vill skrika rakt ut när jag “thank God it’s them instead of you”! Nää, varför då?! Blä. Tycker att den är hemsk.
        Tycker illa om reklamfilmen bara utifrån din beskrivning av den, och det gör mig oerhört ledsen att den är gjord så för att reklambyrån vet att det fungerar, dvs det gör mig ledsen att det är så en film måste vara för att locka pengar ur givarnas fickor. Dubbelblä.
        OK, dagens utbrott klart 🙂 Nu blev jag påmind om att lägga in årets inbetalningar till de ändamål vi brukar stötta! Dags att ordna det nu.

        1. Bra påminnelse 😉
          Angående den knepiga textfrasen så undrar jag om det är en tanke om att människor tänker just så “tack och lov att jag slipper ha det så” (indirekt, hellre de än vi) men att det låter så fel i en sån här låt som inte ger utrymme för ironi eller cynism…

  2. Det är inget jag heller reflekterade över förrän jag fick egna afrikanska barn och håller numera helt med dig och Ninette. Översittarmentalitet och respektlöst. Du kanske har sett den här redan, hade den i min blogg för ett tag sedan, men tyckte det var trevligt att lyssna på: http://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story.html Och så har det ju gjorts en parodi på “Do they know it’s Christmas” också 🙂 http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=oJLqyuxm96k

    1. Jag har tänkt lyssna på Chimamanda men inte kommit till skott. Ska göra det. Africa for Norway har jag iaf sett. Och funderat på hur många som tänker lite längre än till ett skratt. Att det säger något om vilken bild vi förmedlar av Afrika…

      1. Jo – på Africa for Norwaygrejens hemsida står ju vad gruppen vill säga med sången, men poängen går ju lätt förbi om man inte ger det tid.

  3. När jag gick i söndagsskolan hade vi en docka som nickade på huvudet när vi stoppade vår slant i den.
    Den var svart. En “negerdocka” sa man till oss och den var tacksam.
    Vi hade också en sång.”Jesus har en bok i himlen snart så är den fylld med namn, namn på frälsta små kineser, negerbarn från kongos land, indianer, eskimåer, svenska barn med hjärtat rent, jag vill möta dom i himlen när din bok är fylld med namn.

    Man visste inte bättre på den tiden men ju mer jag tänker på det destå värre tycker jag det var.
    Både alla fördomarna men också rädslan att inte vara med i den där boken…

    Tur att jag är med i en kyrka nu så jag får se med mina egna ögon att det här tänkesättet är borta nu.
    Och att de barn som växer upp i kyrkan inte är rädda för att inte ha ett “rent hjärta” som jag var.
    Att de får veta att Jesus är välkomnande utan motprestation.
    Och att jag ser att barnen inte ens tänker på vilken hudfärg kompisarna har.

    1. Ja, det är fruktansvärt att tänka på hur människor betraktats och att fortfarande på 90-talet användes såna där dockor i en del kyrkor. Kanske har n-ordet ändrat valör genom åren, men jag har svårt att tro att det då var laddat med tankar om människors lika värde.

      Det är så skrämmande att vi hela tiden tror att vi är upplysta och genomgoda, men så fort åren går visar det sig att så var det inte…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *