Ett nytt hundratiotimmarsljus i ljuslyktan. Den som kan fungera som stämningshöjare och minnesljus. Jag har inte varit vid min pappas grav på länge, varken på Allhelgona eller Fars dag. Men jag tänker på honom också långt borta från graven. Som när jag tänder ett nytt ljus i lyktan. Det får också brinna för hoppet. Hoppet att om hundratio timmar mår jag bättre igen, och vågar fortsätta tro att jag är på väg. Hoppet om gnistrande vinter. Igår kväll kom en del såna hoppdroppar i form av snökristaller. Idag syntes inte ens spåren av dem. Så skört är hoppet ibland.