Maktlöshet och rötter

20130118-132613.jpg

Imorse kyldes de rosiga kinderna rejält när jag lämnade lilleman på skolan. Gnistrande kall vinterdag, och i hörlurarna hade jag gårdagens Radiopsykologen som handlade om en kvinna som fylldes av såna tunga känslor när vintern och kylan kom. I samtalet kom de fram till att det hela handlar om en maktlöshet med koppling till vintrarna under hennes barndom. Ordet maktlöshet landade tungt bekräftande i mig. Just detta är så svårt att hantera och väcker ibland vrede och sorg bortom förnuft. Maktlösheten.

Så fortsatte programmet med ett samtal från en man som hade funderingar på hur han skulle hitta tillbaka till språket som han talade när han adopterades som sexåring. Han talade om barnhemmet och sina tidiga minnen, och jag fick tankar på min egen sexåring som vuxen. Hans rötter, dem vi inte känner till, tänker jag ofta på, och förstår att andra föräldrar tänker på liknande sätt. Frågan jag fick igår om min dikt om rötterna i samband med ett dop värmde hjärtat så under en ovanligt kall dag.

Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock
Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock

Related Posts

6 thoughts on “Maktlöshet och rötter

  1. Vilken fin dikt. Om jag får ett barn (trött o deppig idag, därav om och inte när) så skulle jag vilja läsa den på dopet. Ska kunna hålla sig för gråt också, nu bölar jag av att läsa den tyst för mig själv.
    Fortsätt njut av det gnistrande!

  2. Den här dikten är så fin. Man kan verkligen läsa den om och om igen. Känner mig så lyckligt lottad, en liten som håller om och säger “mamma” precis innan hon somnar.

    Tack Cecilia <3

  3. Så vacker bild och likaså dikten.
    Maktlösheten är en sån kraft i sig som gör det så svårt att ta upp kampen mot den. Samtidgit får vi inte ge efter för den för gott för då kommer bitterheten. Vi kan erkännas oss maktlösa och tilåta oss vara små ett tag men jag tror att man ändå måste försöka fånga hoppet för att få leva i en livsglädje och en tro trots allt. vi som tror har ju ett hopp som är strakare än maktlösheten, han har besegrat allt det onda och han har makten. Vi behöver fyllas av tålamodet som bara han kan ge, kämpandets tålamod . Och när vi inte orkar mer då kämpar han för oss och innesluter oss i sin frid. Vi fortsäter o ber för varann kram

  4. Jag gråter när jag läser din dikt. (Dvs, jag sitter och gråter nu medan jag skriver). Just nu, just idag, just efter den här veckan, som varit väldigt omtumlande (och tumlandet är bara början), blev din dikt helt rätt, eller bara för mycket, beroende på hur man ser det. Den är så vacker. Tack!

  5. Tack för era ord! Det är stort att orden berör fler. Jag minns så tydligt de första gångerna jag blev kallad av en sovande son. Inte lång tid efter att vi först mötts, och jag förundras fortfarande över att mammabegreppet kom så snabbt, och till och med sas i sömnen.

  6. Å så fin dikt, jag blir alldeles tårögd.
    Det är verkligen en gåva att få bli mamma.
    Och vilken tacksamhet jag skulle känna på något sätt till den kvinnan som lämnat bort sitt barn, om jag hade adopterat. Det är ju det finaste man kan lämna bort till någon, tycker i alla fall jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *