När jag var barn på väg mot ungdom drömde jag samma mardröm upprepade gånger. Det borde inte ha varit en skrämmande dröm, och egentligen är det märkligt att jag minns den så väl.

I drömmen stod jag på en löparbana redo att börja tävla. Det var mörkt, som om det var natt eller inomhus med belysning endast på banan. Vid sidan av mig fanns en enda mottävlare, en annan ung kvinna. Ingen annan människa syntes till. Så började vi springa och jag hamnade efter och kom aldrig i kapp. När jag närmade mig målet såg jag att mottävlaren redan var framme. En annan person syntes nu. Den som höll fram priset. Högt upp på raka armar. Men ingen buckla eller lagerkrans. Priset som mottävlaren tog emot var ett spädbarn. Jag var förlorare. Och livrädd.

Knappt tonåring drömde jag så. Om och om igen. När det ännu var långt kvar tills barnlöshetens mardröm skulle bli verklighet. Nu ligger den långt bakom mig, men ibland påminns jag om den. Och häpnar.

Related Posts

12 thoughts on “Mardrömmen

  1. Fy för mardrömmar som kommer igen. Jag har en återkommande mardröm att jag blir skjuten på ett speciellt sätt på en speciell gata. Hoppas dagen varit dräglig
    Kram

  2. Oj vad jag ryser när jag läste om mardrömmen.
    Och ser sambandet mer er senare kamp för att få barn.
    Kostigt att det kan bli så där.
    Som om du behövde en förberedelse för det svåra som skulle komma.

  3. Fy för mardrömmar. Jag drömmer ofta mardrömmar, många återkommande och de lämnar en med en stor klump i magen hela dagen. Men samtidigt tror jag starkt på att mardrömmarna, och givetvis även vanliga drömmar, är ett sätt för hjärtat att berätta saker vi inte alltid kan se eller lägga ihop under dagtid. Vi tänker ibland alldels för mycket med hjärnan – tänker saker som hjärtat egentligen redan vet. Och där tror jag våra drömmar kommer in, för att hjälpa oss på traven. För att hjälpa oss att förstå. Jag önskar bara att de inte skulle lämna mig med ett sånt obehag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *