De senaste dagarna har jag fått inse att jag ur vissa aspekter tillhör minoriteter. Dels när Hedda skrev om hur få, bara 3%, av bloggbesökarna som kommenterar om de berörs av vad de läser. Dels nyss när jag fick ett givande mejl av P2:s utbudsansvariga Elle-Kari Höjeberg. Hon svarade snabbt på min fråga idag om varför P2:s mix ser ut som den gör. Jag fick veta mycket som får mig att förstå varför det inte bara är att göra en till kanal och även här fanns statistik. Bara 2% av radiolyssnarna hör dagligen på P2.

Jag tillhör minoriteter och trivs nog rätt bra med det. Visst skulle jag önska att betydligt fler lämnar hälsningar till avsändaren när de läser något som berör dem. Visst skulle jag önska en kanal att kunna höra i bilen och på batteriradion med musik och program som helt och hållet passar mig. Men jag förstår med hjälp av de där små procentsatserna att det inte är realistiskt.

När vi för snart tretton år sedan fick vårt efterlängtade barn hade jag velat att det syntes vilken grupp jag tillhörde på samma sätt som för adoptivfamiljer. Längtansgruppen. Tyvärr är den gruppen ingen minoritet numera, men jag tänkte ibland att jag ville att det skulle synas utåt att det hade varit en kamp. Att vi inte hade “skaffat barn” lätt som en plätt. När vi förstod att vårt andra barn skulle komma från något afrikanskt land landade en härlig känsla. Att nu skulle det verkligen synas utåt vilka vi var. Kanske ytligt och udda, men så tänkte jag. Och jag tänker så än. Men så hör jag ju till både en och flera minoriteter.

Kenya och Sverige

Idag har jag varit ledig med barnen och surade på förmiddagen över att jag kom på den udda idén att städa bakom spisen – och skar fingrarna riktigt illa på en sylvass kant som hade kunnat fortsätta vara smutsig. Sen ösregn, blåst och is och en nödvändig tur med hela familjen till mammons olika tempel norr om Sundsvall. Vi klarade av det utan att bli alltför kinkiga och nu njuter jag av teet som var det enda jag ville köpa i mellandagsröran.

Även när det gäller te tillhör jag minoritet, eller en kräsen skara som har några få sorter som verkligen går hem. Det är nog lite otacksamt att köpa te i present till mig eftersom jag tindrar rejält bara av de sorter jag själv väljer. Det mesta av svart och rött te kan drickas, men riktig njutning ger bara Kvitten, Munk (den gotländska varianten), Gute och Brunkullan. Om inget av dem finns i skåpet känner jag mig riktigt fattig. Men nu är jag rik. På många sätt. Och snart är det Love actually på teve. Bara en sån sak.

Kvitten och Gute. Nästan ett halvt kilo te.

Related Posts

6 thoughts on “Minoritet

  1. Jag håller med dig om att man ibland vill att det ska synas utanpå att man tillhör en minoritet, men ibland vill man bara smälta in. Ibland tänker jag att varje människa nästan är sin egen lilla minoritet. 😉

    Det har också gjort mig oerhört frustrerad emellanåt, det här att så få kommenterar en blogg, att de flesta väljer att låta bli. Särskilt då jag har bloggat icke-anonymt och skrivit om saker som är oerhört viktiga för mig. På så sätt känns det bra att vara anonym. Jag behöver inte förvänta mig någonting alls från dem som känner mig och som jag tycker borde bry sig och stötta.

  2. Jag känner ibland ett behov av att berätta om hur vi kämpat och jag är inte den som gillar att prata om mig själv i vanliga fall.

  3. Äntligen har jag läst mig ifatt hos dig. Både bloggandet och bloggläsandet har gått på sparlåga, varken ork eller tiden har räckt. . Lagt min energi på att få dottern resklar och nu är hon på väg på sitt livsäventyr och mitt äventyr att kunna vara hemma o vänta, tyvärr funkar mobiltelefon inte alls i usa som i Afrika.Där kunde man nå henne ofta och för en billig slant.
    Att få inlägg är ngt som gläder mig men de flesta som läser min blogg kommenterar inte. Tror många inte förstår att de kan vara anonyma, det förstod inte jag heller när jag började läsa andras bloggar. Men du har en trogen skara som kommenterar och man får se det som toppen på isberget. Ha en bra natt o morgondag kram från trötta kristina

  4. Det är lustigt det där med kommentarer och anonymitet. Jag låser vissa inlägg – på det fick jag en fråga från “Noname” om varför mina läsare ska behöva identifiera sig för mig, för att få lösenord, när jag själv inte ger något av mig själv. Hrm. Nåja.

    Det där med minoritet slog an en sträng hos mig, jag klurar lite. Jag har nog alltid känt mig lite konstig i jämförelse med alla andra. Jag har alltid vetat att mitt liv inte kommer bli som alla andras. Men lika många gånger som jag sörjer det – varför kan inte jag vara som alla andra? Varför kan inte oxå jag hitta en trevlig man att bli med familj med? – lika många gånger njuter jag av att jag är jag. Och jag är helt enkelt lite knasig 😉

    1. “När jag inte ger något av mig själv”, den var ju oavsiktligt väldigt humoristisk! 😀
      Jag känner igen den dubbla känslan av att det är jobbigt att vara lite eljest, men också på många sätt lite bra och speciellt!

  5. Tack för alla era härliga hälsningar! Vi är många som är i minoritet. Vi kanske t o m är i majoritet?! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *