Ibland vill jag dra armen över huvudet och skämmas över hur andra uttrycker sig när de försöker hjälpa till.

20120706-150038.jpg

Jag läser en väns blogg och baxnar över svartvita kommentarer som lämnas i någon slags välvilja, men som jag aldrig skulle vilja ha. I mina ögon är man vilse när man ger synpunkter som handlar vad nån annan “måste” göra. Utifrån några korta bloggrader kan man göra sig en bild av den andres situation. En bild. Färgad av min egen bakgrund och mina egna glasögon. Den objektiva bilden kan aldrig en betraktare ha, och det finns mycket sällan svartvita måsten. Men alldeles för ofta finns det svartvita synpunkter om vad andra borde göra. Rätt och fel. Bra och dåligt. Helt utan gråskalor. Men så är sällan livet. Mycket sällan.

Related Posts

6 thoughts on “Missriktad välvilja

  1. de här senaste åren har fått mig att fundera mycket över vilka människor det är som ger råd och i vilket syfte. De som verkligen bryr sig om mig, de LYSSNAR, lyssnar och lyssnar och sen kanske de säger något. Inte alltid, för det kanske inte finns något att säga. Det är de andra som inte lyssnar som ger råd… Tyvärr. Och, nu kanske jag har blivit lite väl bitter, men det känns oftast som om de där människorna ger råden med för att känna sig duktiga eller för att framhäva hur de själv gjort något än för att de faktiskt bryr sig om mig.

    Något som jag har slutat säga nu, eller iaf försöker sluta med är att säga “om jag vore du så skulle jag…” Om man tänker efter så är det faktiskt en väldigt nedlåtande sak att säga, för vi vet väldigt sällan hur det är att vara den där personen. Jag tror att det enda man kan göra egentligen är att lyssna, kanske ställa frågor och sen måste lixom personen själv komma fram till hur denne måste göra. Kankse kan en berättelse från mitt eget liv hjälpa den andra människan framåt men inte genom att trycka ner det i halsen på dem.

    Vuxna människor är, när allt kommer omkring, tyvärr rätt omogna i många fall…

    1. Där satte du ord på mina tankar, jenny_maria! Hela vägen.
      Det är sorgligt att det verkar vara en allmän föreställning att man måste säga nåt tröstande. När lyssnande, speglande och närvaro är det som behövs.
      Kram till dig!

  2. Jag säger nog en del klumpigt ofta. Jag har svårt att förstå vad som inte är bra att säga förrän jag själv är på andra sidan, och får de där råden. Först då förstår jag vad som inte är så kul att få höra.
    Jag tror att anledningen till att man är så snabb med att ge råd istället för att lyssna är för att man lever sig in i den andras smärta och har svårt att hantera den smärtan. Tex, om man läser att någon håller på att dö i cancer, då kanske det är så sorgligt att man har svårt att acceptera det, och då kanske man säger en massa som: har du provat det här eller det där?
    Det är vi som har svårt att hantera sorg som ger råd istället för att lyssna 🙂

    1. Min upplevelse är att du är en lyhörd lyssnare, som delar med dig av ditt eget istället för att skriva nån på näsan med vad de “absolutmåstegöraförallttannatärfel”.
      Jag hamnar också själv i att ge råd märker jag ibland, och tror att det lätt blir så när man är frustrerad över att den andre har det så tungt. Det jag mest sörjde över igår var det här svartvita och kategoriska tyckandet om att så här MÅSTE du göra. När man sätter sig över och tror sig ha hela bilden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *