Tack för alla ord som speglar mig. Den slags tröst som är den enda jag önskar både att få och att kunna ge. Att inte få ett överslätande “det ordnar sig ska du se”, utan att istället bli sedd och bekräftad i just det som är. Och just nu är både ljus och mörker, lycka och förtvivlan.
Tack för att ni ser det.

Det finns mycket ljus och lycka, och det här är en ljus stund. Jag har, om än sjuk, just det liv jag vill ha. Mitt liv. Mitt enda liv.

Sången från Jonas Gardells fenomenala Torka aldrig tårar utan handskar berörde mig då jag först hörde den. Nu finns den att höra igen.

Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är min vilja att få leva. Här är bönerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Mitt enda liv.

Det är så mycket som talar till mig här. I texten och i programserien. Jag som inte är utsatt på det sätt som homosexuella och hivsmittade varit och är. Ändå berörs jag på djupet. Dels för att jag själv är sjuk när jag ser och hör alla programmen om den märkliga sjukdomen när den var ny. Dels för att jag kan sätta mig in i hur det hade varit om jag skulle ha varit den som föddes som homosexuell. Vad jag hade velat möta då, som kristen, som familjemedlem, som vän, som människa.

Orden “min jävla trasighet” i Gardells sång klingar extra starkt i mig. Aldrig förr har jag känt mig så trasig rent fysiskt (trots att avmagring inte ingår alls i min sjukdomsbild….). Och den trasigheten är inte av Gud. Det är en jävla trasighet. Och det finns böner som bär mig. Och så orden “jag ska aldrig dö”. För liksom Jonas Gardell tror jag på ett liv som fortsätter bortom döden. Någonstans där utsatthet, sjukdom och smärta inte längre finns.

Related Posts

2 thoughts on “Mitt enda liv

  1. Jag blev berörd av det du skrev här.
    Och ledsen över hur jag själv och många med mig har blivit uppfostrade att se ner på homosexuella.
    Jag är också ledsen över att du är sjuk så länge.
    Men vi får leva de liv vi har.
    För vi har inga andra liv.
    Att vara sjuk är en jättestor belastning.
    Oavsett vilken sjukdom det gäller.
    Men vad har man att välja på??
    Kram till dig Cecilia från mig.

    1. Ja, det är ofta jag undrar, men egentligen inte vill veta, hur människor jag möter ser på just homosexuella. Inte minst i kyrkorna Det är som att sexuell läggning ibland plockas fram som det viktigaste “rättrogna” kristna har att strida om. Men den debatten blir så lätt en strid mot människorna på ett sätt som jag inte tror Jesus skulle handla.

      Tänker på dig i den sjukdom du har att tampas med. Tack för din omtanke! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *