Egen bok och egen bokhylla.

Ibland drömmer jag om att vara en författare som läses av många och säljs i massupplagor (utan att jag behöver lyfta ett enda finger 😉 och kan använda fingrarna till att skriva mer.).

Just nu känns det som att jag har fått mycket mer än så. När jag ser hur Väntrumsläsaren K (och även Ekke) skrivit vid förra inlägget så är det som att ha fått Nobelpriset. Att göra skillnad i en annan människas liv. En dröm för varje skapande människa. Kanske för varje levande människa.

Jag är tacksam att vara en levande människa länge till. Om än sjuk just nu, så är det ingen som tror annat än att min sjukdom ska gå över. Jag kan förvänta mig att bli frisk så småningom och att få leva länge. Så tittar jag in hos Elisabeth (som jag tidigare sett i Sofias änglar) på en blogg som jag nyss hittat till, och får ana hur det är att veta att det kommer ett avsked. Från de älskade. Från livet. Bara aningen gör ont.

Tankarna snurrar vidare och jag börjar fundera på hur det skulle ha varit om den här oklara febern hade dykt upp för fyra år sedan istället för nu. Då när vi längtade och väntade, och en sjukdom skulle kunna ha hindrat oss från att gå vidare på adoptionsvägen. Vilken skräck det skulle ha varit att bli sjuk i ett sånt läge. Särskilt att tänka på det i efterhand när man vet vad man fått. Och aldrig, aldrig hade velat vara utan.

Julen 2003 var vår lilla pippilotta fyra år och glädjen stor på denna bild. Ofta annars också, men det var ändå en tung tid med utmattning, ovisshet och en längtan och vilja som drev på till fler behandlingar än vad kroppen egentligen orkade.

Julen 2003. Längtande!

Några år senare hjälpte vår dotter oss att förstå att adoption var svaret som skulle ge henne ett syskon, och julen 2008 var den första vi firade som tvåbarnsfamilj. I ett soligt Nairobi.

Julen 2008. Äntligen!

Det var så det skulle vara!
Tack febern för att du inte hakade dig fast hos mig fyra år tidigare.

Related Posts

8 thoughts on “Nobelpris och liv

  1. Ja jag förstår hur du tänker.
    Att sjukommen hade kunnat hindra adoptionen och då hade ni inte haft er lilla pojke.
    Det är samma för mig.
    Fast en helt annan sjukdom.
    Hade jag blivit sjuk innan vi fått pojkarna hade vi kanske inte fått bli familjehem till dem.
    Och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara utan våra småpojkar.
    Älskar dom så mycket.
    Så glad att vi fick dom och att vi hann med att få vårdnaden innan jag blev sjuk…
    Kram på dig och önskan om att febern snart ska lämna dig.

  2. Åh, vilka härliga bilder på er! Blir alldeles rörd. När vi fick vårt barnbesked fick vi otroligt många fina hälsningar och en som fortfarande ringer i mina öron var från en kollega som skrev “plötsligt faller allt på plats”. Jag tänker ofta på det, att det verkligen fick bli så för oss och jag känner mig så innerligt tacksam! Tycker det ser ut så på den sista bilden på er, att allt har fallit på plats, pusslet är helt. Vilken nåd att få uppleva det. Önskar dig tålamod, frid och vila i Hans armar som bär oss genom alla livets ups and downs på din väg tillbaka till hälsa.

    1. Sofia! Precis så var det. Allt föll på plats. På ett så fantastiskt sätt vi inte kunnat föreställa oss det.
      Roligt att du tittar in! Stort tack för din sköna önskan!

  3. Ja så fina bilder på er,min nattfrossa ökade på när jag såg dem fast på ett pos sätt för tanken. Härliga bärbilder här innan. Gläds att du orkade med det även om du sen fått betala för det. Glad över att du får veta vad din bok betytt o betyder för många. Det måste vara fantastiskt få såna hälsningar och även öka din skrivlängtan.Elisabeth ovan har jag följt av och till under mina år som ca sjuk.
    Kram från en supertrött K

    1. Tack för dina fina ord, Kristina! Ja, det betyder enormt att få sån bekräftelse och uppmuntran från dem som läser. Hoppas innerligt att du återfår kraften under helgen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *