Oskyldiga eller skyldiga frågor?

I min (oväntat välspridda) lista över anledningar att oroas över rasismen fanns en punkt med som några ifrågasatte. Det var den om att de som inte ser ut som sjunde generationens svenskar alltid får frågan “var kommer du ifrån?”.
Som jag skrev i en kommentar; för ett år sen skulle jag inte ha haft med den här punkten, men det senaste året har jag hört många adopterade, inklusive mitt eget barn, uttrycka att det inte känns bra att ideligen få den frågan. Att det ger en känsla av utanförskap att baserat enbart på utseendet förutsättas inte vara svensk. Och det verkar inte ovanligt att människor inte nöjer sig med svaret ”Göteborg”, t ex utan frågar vidare tills den som frågar är nöjd medan den som svarar kanske inte har lust att dra sin historia. Nyss spreds en film som med humor lyfter just detta:

Oskyldiga frågor kan bli skyldiga när de ställs om och om igen och med sin blotta existens pekar finger och säger att du är inte som andra. Jag är säker på att jag ställer såna frågor var och varannan dag. Också frågan “var kommer du ifrån?” – men jag vill lära mig reflektera. Se att jag är del av något större. På gott och ont.

Related Posts

3 thoughts on “Oskyldiga eller skyldiga frågor?

  1. Just den frågan tycker jag är svår. Det är inte en fråga jag frågar genast, men nog katten frågar jag, de allra flesta människor, framför allt om jag hör att dialekten skiljer sig från min egen. För mig är det en småpratsfråga, som hör ihop med “vad jobbar du med?” eller “var studerade du?”. Men jag nöjer mig med “Västervik” som svar. Men det är klart, har den som fick frågan fått den ställd på ett annat sätt många gånger tidigare blir den kanske sur. Jag minns hur förvånad jag blev när jag möttes av ett argt svar en gång – jag kunde ju inte veta att frågan ställts på ett annat sätt så många gånger tidigare.
    På något sätt tycker jag att man kan ju aldrig veta vad som är en medmänniskas ömma tå. Någon är barnlös och blir sårad om det pratas barn. Någon tar illa vid sig av frågan varifrån denne kommer. Det viktiga tycker jag är att vara lyhörd för om man bör släppa ämnet. Får jag ett kort svar är det som regel läge att byta ämne…och inte fortsätta fråga. Vill den andra prata så blir som regel svaret mer uttömmande… Själv har jag mina sorger, men de kan ju inte andra veta om och ta hänsyn till.

    1. Ja, visst är det svårt – eller omöjligt att veta hur någon annan reagerar, men värt att öva på att ställa frågor som sonderar terrängen mer än klampar på. Och mitt ansvar som frågeställaren att tänka efter nästa gång jag möter nån som reflexmässigt ger mig samma fråga på tungan. Men framför allt tror jag det är brist på lyhördhet som gör vissa frågor jobbiga att höra. Att vi alltför ofta glömmer bort att lyssna in den andre, och att nån slags nyfikenhet tar överhanden över varsamheten. Jag talar om mig själv i allra högsta grad. Både som sönderfrågad (inte i just detta ämne dock) och som iklaveretfrågare.

      En gång svarade jag förresten på min hatfråga “Är det bara bra?” med orden “Nej. Jag har just fått missfall.” Det var sant, och jag straffade den stackars människan som bara ville kallprata och inte alls veta hur jag mådde. Kallprat är inte min gren, men jag önskar människor hellre kunde prata om vädret eller bilen än att ställa frågor man egentligen inte vill ha svar på.

  2. Jo, lyhördhet är en bristvara. Jag är bra på kallprat av typen vädret, kommande helger etc, men det blir svårare när samtalet går en nivå djupare än kallprat med kunder på jobbet, men ändå inte lära-känna-varandra-på-riktigt-djupt. Som med nya kollegor eller så. Men det gäller som du säger att bromsa och verkligen lyssna! Alltför många människor är bara så obehagligt nyfikna….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *