Familjen tar en liten semestertur och jag stannar hemma för att fortsätta vila bort febern. Hälsoläget håller sig på en lite friskare platå, och jag är så tacksam för det får mig att tro att det faktiskt har börjat vända. En långsam vändning, som med en finlandsfärja som stannar upp ett tag (exakt hur länge återstår att se) i varje läge, men jag tror faktiskt att det händer. Det vänder. Det finns bara ett ord: HALLELUJA!
Det ordet passar också när det gäller kärleken. Jag kan häpna över att jag får uppleva all denna kärlek i livet. Kärlek i olika former. Det är inget att ta för givet. Också barnen ser det. Vår femåring sa häromdagen: ”Vad härligt det är att ha en så fin familj!”.
Igår kväll när jag nattade honom, sjöng vi en kristen kramsång, som jag idag hittade på en rolig video. Vi gjorde som i sången och kramades många gånger. Sen somnade han och en kuddfjäder singlade ner och landade på hans arm.
En del nyandliga rörelser säger att det handlar om ett änglabudskap när en vit fjäder singlar ner. Jag tror att det mer handlade om dunkuddar, men tycker ändå om tanken.
Jag är gammelandlig. Min tro har blivit ännu tydligare för mig denna tid. Både min kristna tro och min tro på vetenskap. Naturläkemedel och alternativa dieter som anknyter till andlighet vänder jag mig än tydligare ifrån, fastän många nog skulle ha valt alla vägar för att hitta bot på en sån här svårdiagnostiserad sjukdom. Det känns tryggt. Jag står fast i min tro. Och är tacksam för alla de böner som har burit mig den här tiden, och fortsätter bära.
En bön kom med posten idag.
Kärlek. I alla dess former.
Halleluja!
