Igår kväll sjöng trettonåringen på kyrkans musikcafé. Jag förstår att det för dem som längtar efter sitt första barn kan vara outhärdligt med föräldrars skrytande över sina barn, men jag kan berätta att det är fullständigt omöjligt att låta bli att vara stolt. Det är stort att se sitt barn övervinna nervositet och göra det hon vill och kan. Igår sjöng tösen en fantastisk sång ur Narnia, och hennes vän – lika stolt hon – menade att det var bättre än originalet. Kärlek. Men originalet med Regina Spektor är också bra, och ger smakprov på just det slags komp som vår flicka hade igår:
Det är fantastiskt att C.S. Lewis sagolika skildring av kristen tro har blivit så populär. Det är också inspirerande med en författare som skrivit så mycket uppbygglig litteratur för vuxna vid sidan av denna engagerande saga om gott och ont. Jag har läst Narniaböckerna som ung, men bara sett den första filmen. Det kan vara läge för en filmkväll med äldsta barnet. Hennes lillebror var också stolt över sin syster igår, och idag är det hans tur att stå på scen när dansskolan har vårshow. Och mamman går på paracetamol, ibuprofen och ruskigt mycket vilja.
Aslan i Masai Mara 2009 (Ja, man blev sugen att kliva ur bilen och gosa....)
Dörren gick upp
och hoppet klev in
Blomstrande omsorg
En ny vår blev min
Igår kom den här fantastiska buketten från en vän som jag har bloggandet att tacka för. Ge dig tillkänna om du vill 🙂 Tänk en sån gåva att ha fått både vänskap och dessutom blomstrande omsorg vid sidan av all den andra omtanken. Tack!
Bakom denna hoppfulla bukett (som även femåringen uttryckte stora WOW:et kring 🙂 ) skymtar rosorna jag fick av älskade maken i onsdags. På vår 21-åriga förlovningsdag. Rikedom. Som sagt.
Vi tar nya tag, jag och min feber. En del människor har helt oförklarlig feber länge, länge, och jag är tydligen sån. Stärkt av doktorns ord att jag ska göra det jag orkar så har jag bestämt mig för att tänja på gränserna och göra en del som jag egentligen blir lite för trött av.
Så ikväll följde hela familjen med när trettonåringen skulle öva solosång med finaste komp. Förutom denna skönsång, som jag får vara mor till, så fick vi lyssna till livemusik i familjär glasveranda. Gott fika och gott sällskap. Och vårregn på rutan.
Inombordslig värme på flera plan.
Dagen får sluta i harmoni. Med Susie Suh. En av de musiker som jag inte skulle ha hittat utan P2. Tack Sveriges Radio och P2!
In this moment
I feel so much lighter
In this moment
I can breathe
Cause what I give to you
Comes right back to me
And we sing in harmony
Harmony, we sing in melody
Harmony, harmony
Igår sände TV4 ett nyhetsinslag om barnhemmet i Orissa som jag nämnt tidigare, och jag noterar att jag har precis samma slags frågor och funderingar idag som när jag först läste om Lotusbarnen för nio månader sedan.
Från gamla bloggen Cecilia summerar
Det är viktigt att slå larm när saker inte går rätt till, men att det inte finns några enkla lösningar på larmet är inte samma sak som att man inte tar frågan på allvar. Bengt Magnusson hävdade i påan att ingen har lyssnat, men så är kanske hans uppdrag att göra svartvita nyheter av komplicerade tillstånd.
Också nu, nio månader senare, kan jag omöjligt se vilket slags snabbt ingripande vi skulle kunna göra från svenskt håll utan att riskera att situationen blir sämre för de här barnen. Jag förstår att det upplevs som flathet, och förstår upprördheten. Den påminner om det jag känner inför att ha varit sjuk utan diagnos i över två månader. Kan inte nån bara ordna det här? Men ibland är det så trist att snabbast möjliga quick-fix handlar om månader eller år av både kamp och väntan.
Så många gånger sedan den kom för tio år sedan har jag sett glimtar av filmen Timmarna utan att fastna för den. Musiken har jag fastnat för redan. Kompositören Philip Glass har en god vän nämnt så många gånger och när jag till sist följde hans råd fastnade jag för just musiken från Timmarna. Den är fantastisk och jag lyssnar på den varje dag.
Så tog jag just idag, när soffan var mitt sällskap igen, fram filmen som en annan god vän lånat mig som krya-på-underhållning. Och idag var alldeles rätt tid för Timmarna. Tårarna rann som på film. Så där så att de droppar ner från hakan. Och jag pausade för att fånga ord och nyanser. När grannen som inte kunde bli gravid sa ”Hela mitt liv har jag kunnat göra vad jag velat. Precis vad jag velat. Utom det enda jag ville”. Eller det raka men hoppfulla citatet av Virginia Woolf ”You cannot find peace by avoiding life”.
I en scen ligger hon intill en gul ros och en död fågel. Och just idag gav en gul ros mig en trösterik tanke som fick bli till en dikt.
Livet är just det här. Inte perfektion. Många vissna rosor och människor möter vi på vägen. Och i spegeln. Livet är inte alltid exakt så som vill ha det, inte alltid möjligt att planera eller förutsäga. Men livet är just detta. Det är gott.
När jag såg filmen kom jag ihåg en bortglömd sekvens från mitt eget liv. Som sjuttonåring jobbade jag en sommar på ett fjällhotell. Där fanns också en trevlig amerikansk fotograf som plötsligt en dag frågade om han fick fota mig. Han var (faktiskt) inte det minsta mysko och påstod ändå att jag var både vacker och lik Meryl Streep. Det var nog ingen komplimang då, men nu hade jag tyckt att det varit roligt med en sån jämförelse. Om jag går ner trettio kilo så kanske. Vilket inte är så stor sannolikhet just för tillfället. (Eller när som helst). Undrar vad han hette den där fotografen, och hur bilderna blev som han fotade bland fjällbjörkarna för 25 år sedan. Jag minns att jag hade morbror Herberts gamla väst (som min dotter nu har ärvt) och en rutig flanellskjorta i rosa och lila toner. Och jag undrar hur gammal jag kommer bli innan jag når målet att besöka USA.
Blir man mer känslig när man är sjuk? Det verkar så. Jag vet att tentaklerna blir mer aktiva vid stress, men kanske är det så vid fysisk sjukdom också. Jag reagerar starkt på allt möjligt. Tårar över teveprogram, sorg över andras relationer som inte verkar fungera. Kränkt över människors okänslighet som drabbar andra.
Dagens tidning innehöll en ruta som jag reagerade på. Tänk om det inte hade stått WWF på den här annonsen, utan ett främlingsfientligt parti…. Fastän det inte gör det så väcker den avsmak hos mig. Man adopterar människor, inte djur. Varken apor eller hundar. När huvudvärken släpper tror jag att jag ska skriva till WWF och sucka över deras ordval. Det kommer inte hjälpa, men kanske det får tentaklerna att vila en stund.
När jag och min (blivande) man flyttade ihop började vi samla på ett uppslagsverk. Lexikon 2000. Det var så man gjorde 1991. Om man ville veta något så slog man upp det. Och det som hade hänt efter tryck fanns helt enkelt inte med.
Bra Böckers Lexikon 2000
Nu går informationsflödet som bekant mycket fortare. Både fakta och fiktion sprids sekundsnabbt från den ena till den andra. Både det som är verkligt och det som börjar som missförstånd kan få gigantiska proportioner eftersom uppseendeväckande nyheter, sprids rekordsnabbt genom nyhetssändningar, Facebookdelningar, bloggande och twittrande. Och det sprids lika snabbt oavsett om nyheten ger en hel bild eller bara en bit av en sanning.
Här är en till av mina käpphästar: att alltid försöka minnas att det inte är den fullständiga bilden som presenteras. Nyheten är vinklad utifrån någons perspektiv och utifrån en tes. Och har man en tes så hittar man bevis för den. Program som Kalla fakta och Uppdrag granskning är tydliga exempel på sånt, och jag orkar därför aldrig se de programmen. En blogg som kallas Lotusbarnen presenterar en bekymmersam bild av ett barnhem i Indien som Adoptionscentrum samarbetar med. Redan i augusti skrev jag om det, att det inte är lätt att göra rätt. Jag tvivlar inte alls på att berättelsen bygger på verkliga upplevelser, men upplevelser är aldrig en objektiv bild av verkligheten och enkla lösningar finns mycket sällan i komplicerade frågor.
Återigen detta svåra, att vi ser svartvitt och värderar vad som är rätt eller fel utan att egentligen kunna ha grepp om helheten. Men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka. Jag hoppas och tror att de flesta människor, så även ansvariga inom den organisation jag själv representerar, gör det som står i deras makt att rätta till det som är fel. Men ibland finns inga enkla sätt att ställa till rätta. Inte ens om man råkar vara svensk.
Inom bloggvärlden förekommer det både utmaningar och utmärkelser (eller awards som det heter på blogg:iska). Jag är lite dubbel till det. Roligt att bli utvald förstås, men ett bekymmer att välja och välja bort. Och ett bekymmer att utmaningar och utmärkelser kan fungera som spam och skymma mer intressanta inlägg. Ungefär som de där massmejlen som florerar nu och då om gulliga änglar, gratis mobiltelefoner och modiga kvinnor. Ändå så är det roligt med den här typen av frågor som Väv av drömmar bjuder mig på. Jag gillar ”fylleriövningar”, så jag hakar på. Här kommer mina svar på FC:s frågor, och längre ner ett klipp som gör parodi både på såna bloggare jag inte vill ägna min tid åt att läsa och åt ett program och en programledare som jag gärna lägger min tid på.
1. Vilka ord använder du om dig själv i en arbetsansökan?
Jag har inte sökt jobb sen början av millenniet, men däremot skrivarstipendier och manusföljebrev. Det går inte särskilt bra 😉 Men om jag ska välja tre drag att framhäva yrkesmässigt tror jag det skulle vara: engagerad, mån om helhetssyn och skribent.
2. Vilka ord tror du att din närmsta vän skulle välja istället?
Kompetent, social och framåt (inte för att det är unikt för mig, utan sånt som är bra att lyfta i ansökningar).
3. Om du fick ta med dig en enda sak inför en flytt utomlands, vad skulle det vara?
Psalmboken (sånger, texter, böner och minnen)
4. Om du inte skulle ha valt det yrke du nu har, vad skulle du ha valt istället tror du?
Jag har inte det yrke jag tänkte mig när jag började på universitetet, utan mer sysselsättningar som växt fram i takt med egen utveckling. Men nåt slags skrivande skulle jag sannolikt ha sysslat med.
5. Om du ser framåt 10 år i ditt liv – hur skulle du vilja att livet var då?
Fortsatt nära relation till man och barn, god hälsa, slitet pass, skrivarstuga, utgivna böcker som läses av dem som behöver just dem och arbete som ger mening och tillräcklig inkomst.
6. Kan du minnas hur du trodde att ditt liv skulle se ut idag när du funderade för 10 år sedan?
Jag skulle bo i hus, ha fått fler barn och fira 20-årig bröllopsdag. (Yes!)
7. Händer det att du låtsas ha ett roligare liv än du faktiskt känner att du har?
Inte låtsas, men jag låter nog bli att skriva om en del av det som gör mig ledsen eller besviken, vilket kanske gör att det verkar roligare än det är ibland. Men min grundsyn är att inte dölja att livet också är tufft emellanåt.
8. Hur tror du att människor som läser dig uppfattar dig? Ordnördig, omtänksam, språkperfektionist(isk), bessewissrig och engagerad.
9. Är bloggandet en viktig del av ditt liv?
Det har blivit det. Det är spännande att upptäcka att det går att nå och beröra människor på det här sättet.
10. Gråter du när du ser saker du berörs av?
Absolut!
11. Vad kan du inte sova utan?
Kläder, dvs nåt pyamasaktigt, (och så har jag svårt att somna när maken inte är hemma).
————————————————–
Utmaningen lyder så här: ”När du svarat på frågorna ska du själv hitta på 11 nya frågor, som du i din tur skickar vidare ut i cyberrymden till 11 andra personer.”
Mina frågor kommer här nedanför klippet från Kanal 5:s Partaj. Jag gillar som sagt Jessika Gedin skarpt, och tycker det är en rätt snäll parodi som Eva Röse gör.
Jag vill inte välja elva bloggare, så jag bjuder frågorna till vem som helst som vill svara – både bloggare och bloggläsare. Det går t ex bra att svara här nedan som en kommentar.
FRÅGESTAFETTEN GÅR VIDARE:
1. Vad längtar du efter?
2. Vem känner dig bäst?
3. Vilken tevekanal ser du oftast på?
4. Vad fascineras du av?
5. Hur kopplar du bäst av?
6. Vilken Astrid Lindgren-figur identifierar du dig mest med?
7. Vem skulle du vilja bli bjuden på middag hos?
8. Musik som hjälper dig att må bra?
9. Vad innehåller en måltid som du uppskattar?
10. Om du fick tre valfria flygbiljetter ToR, vart skulle de resorna gå?
11. Är du ideellt engagerad i någon förening?
I perioder vill sonen inte höra sagor före aftonbönen och godnattvisorna. Istället vill han sjunga. Just nu är det Den silvriga barnkammarboken som bjuder på repertoaren. Vi har varannandagssystem när det gäller läggning, och pappa och son hade betat av en massa sånger i förrgår så att jag drog vinstlotten igår och fick sjunga Fattig bonddräng.
Den silvriga barnkammarboken
Som bekant så är vi Astrid Lindgrentokiga i det här hushållet, och det är en fördel att familjebildningen drog ut på tiden eftersom det gör så att vi befinner oss i Katthult, på Junibacken och på Bråkmakargatan under många år av livet. Om jag inte blir ofrivilligt barnbarnslös ska jag frossa många år till.
Gudsbilden i Fattig bonddräng får mig nästan jämt att gråta. Enligt Wikipedia avviker sången ”starkt från den teologiska idévärlden i det lutherska enhetssamhället. Gud beskrivs ge drängen lön för möda och slit i drängtjänsten, utan att ta med i beräkningen hur drängens andliga liv har varit. Detta är snarast rakt motsatt Martin Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro” Jag håller inte med. Det jag hör och sjunger in i den sången är att Gud har sett bonddrängen. Verkligen sett hela honom med strävan och slit, och även tro fastän den inte beskrivs. Och att Guds nåd är större än alla föreställningar om vad man får eller inte får göra för att kunna välkomnas till himlen.
För övrigt så verkar Martin Luther inte ha haft något emot mat, dryck och glädjande sällskap. Jag återvänder ofta till en upplysande artikel om honom när människor envisas beskylla Luther för både det ena och det andra. Eller vad sägs om det här citatet: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, skall du göra det.”
Just nu hittar jag glädje i en liten temperatursänkning och i Fattig bonddräng. Det är svårt att hitta andra inspelningar än dem med Tommy Körberg. Han är förvisso en god sångare, men just den här sången har jag svårt att höra med just honom. Då passar Freddie Wadlings version från På spåret bättre. Och fusklappen, käppen och den krumma ryggen passar rätt bra med just den här sången om nåd och upprättelse.
