Det tycks som om jag har tagit bloggsemester. Kanske för att ha kraft över att njuta semester med min familj. Med varsamhet och detaljerad planering går det att göra utflykter som inte försämrar mig mer än kortvarigt. Bilvila. Solglasögonsvila. Rullstolsvila. Vilket egentligen inte är vila för en ME-kropp, utan tar betydligt mer på krafterna än det sängliggande livet. Men rullstol är så mycket mer kraftbesparande än att gå – och det ger frihet.
Jag kan gå. Om jag inte tänkte på konsekvenserna skulle jag nog fysiskt klara att promenera en ganska lång sträcka. Men eftersom det skulle ge konsekvenser i många dagar efteråt så gör jag inte det. Istället övar jag mig på att acceptera hur det är och vad jag klarar. Lätt är det inte. Så jag får öva vidare.
Jag har aldrig varit en kvällstidningsköpare, men det händer då och då att jag tittar in på kvällspressens hemsidor för att på enklaste sätt skanna av nyhetsläget. Eller att jag klickar på en artikellänk som någon har lagt ut. Aftonbladet har haft en hel del krönikor som jag har uppskattat, antirasistiska texter för det mesta. Sen finns det annat som delas friskt som jag inte uppskattar. Som gamla artiklar skrivna av en kristen barnpsykolog. Jag är själv både kristen och intresserad av barn och psykologi – men dömande artiklar (främst om könsneutralitet och bortskämdhet) som sprids vidare med orden ”Äntligen någon som säger hur det är!” klickar jag inte nån gillatumme på. Det gör andra däremot. Och eftersom Aftonbladet har miljoner läsare så finns det förmodligen något som passar de flesta. Men grundtonen i tidningen får mig att bli rädd över vad det är vi människor matar våra sinnen med. Det som får de stora rubrikerna är sånt som verkar långt ifrån uppbyggligt. Häromdagen när jag tittade in sparade jag det som handlade om midsommar och även de översta specialrubrikerna, av typen ”missa inte detta för allt i världen.”
Nedslående.
Är detta vad en majoritet av de läsande svenskarna matar sina sinnen med? Inklusive moi ibland. Det är inte bara Aftonbladet som matar. Vi konsumerar ”nyheterna” alldeles själva. Jag vill ha bättre näring än så, så nu är det nog dags att sluta med de där kvällstidningsavskanningarna. Det får bli min sommarmålsättning. Bättre mat för mina sinnen.
Ett sånt här blogginlägg riskerar uppfattas både snobbigt och dömande, men eftersom jag har så få bloggläsare nuförtiden så är det nog ingen större fara. Kanske skulle läsarna strömma till om jag skrev mer om sex och död och kungabarn. 😉
Igår inleddes en av sommarens glädjor: Sommar i P1. Och den som inledde gjorde det med den äran. Timbuktu, Jason Diakité, talade så att det gjorde ont av både insikt och hopp.
Jag behöver Jason, i mitt ansvar som förälder till ett svart barn. I mitt ansvar som människa. Ingen enda människa borde tillåta att andra talar nedsättande om människor utifrån sånt som de själva inte kunnat påverka; hudfärg, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ursprung. Ingen borde. Många gör det. Skämtar nedsättande om svarta, bögar och muslimer. Använder diagnoser för att beskriva eller skoja till det. Det stör mig när människor beskriver sin glömska som Alzheimer light eller personlighetsdrag som ADHD när de helt saknar erfarenhet av de sjukdomarna. Det kan vara OK att skämta om sig själv, men i vissa lägen är det allt annat än uppbyggligt. Som när normalviktiga inför överviktiga kallar sig själva feta. Som när svarta kallar sig själva n-ordet. Det legitimerar vita som talar nedsättande om svarta att fortsätta göra det.
Nu svävade jag visst iväg. Det jag ville säga var bara: lyssna på Jason i Sommar!
Och så kan jag skicka med en av de nyare dikterna. Förutom på Ekhemmanet på Facebook har jag börjat testa att lägga upp lite också på Instagram. Än har jag inte sett att det ger fler läsare, men så fattar jag inte riktigt hur hashtags ska användas. 😉
För fem år sedan vaknade vi på midsommarafton och reste genom nairobitrafiken till tredje domstolsbesöket. Där fick vi det judgement som gjorde oss till den familj vi skulle vara. Och är. Det var en GLAD midsommar, om än med sorgkanter av andra skäl. Och livet har även fortsättningsvis kantats av sorger och besvärligheter. Men vi har varandra. Det är det största.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Jag önskar just dig kärlek idag. I vilken form den än vill komma; kärleken i att veta sitt eget värde, att höra samman med någon, att äga vänskap, att kunna ge av sig själv, att våga tro att du är älskad av Gud och att det finns mer kärlek som väntar bakom livets nästa hörn.
Efter två dagar med (ovanligt givande) läkarbesök och ofrånkomliga promenader i sjukhuskorridorer är kroppen värkig och huvudet mer grötigt än vanligt. Men jag har noterat att mina ögon alltid är känsliga för gröt. När det blir för mycket av något så orkar jag inte sålla ut vetet bland agnarna, och det myckna ger en stress över att inte hinna eller orka se, höra och bemöta.
Om många personer delar med sig av samma sak i flödet på sociala medier.
Om en person delar med sig av för många saker på kort tid.
Om det innan jag hinner svara kommer för många SMS eller mejl från samma person.
Om samma ord förekommer för många gånger i rad (fotboll, GMO, gluten fyller en del av flödena nu).
Om samma person säger för många ord på kort tid.
Allt det blir till gröt för mig, och jag varken orkar eller ids ta till mig. Så om du vill att just jag ska smaka, laga inte gröt. Laga hellre en koncentrerad och energirik liten kaka.
Jag misstänker att fler är som jag i detta, att det är svårt att få syn på det väsentliga om det kommer mycket information. Och jag tror det kan vara så oavsett om hjärnan är mer eller mindre uttröttningsbenägen. Så jag, som är ordrik själv, övar mig också på att fatta mig kortare och sparsammare. Det kanske inte märks. Men jag övar. Kanske innebär det färre blogginlägg och statusuppdateringar. Kanske innebär det ökat fokus på det som väl görs. Kanske ökad förmåga av att njuta av musik och litteratur trots hjärntröttma. Jag njuter av jazziga toner, som dessa som Barbro Hörberg bjöd på tre år innan hon dog.
Det finns en tjusig och generös idé om att alla människor alltid gör sitt bästa, och att vi därför alltid ska vara förlåtande och inte ha åsikter om vad andra gör eller inte gör emot oss.
Den idén kommer fram då och då, ibland riktad direkt till mig. När jag är den som upplevs oförlåtande. Det där skaver rejält. Att andra ibland betraktar mig som dömande och ogenerös. Det dyker upp signaler om det – eller åtminstone signaler som jag tolkar som det – varje gång jag har åsikter (t ex i Facebookflödet eller i bloggen där de flesta av mina samtal som sjuk pågår) om hur människor använder sitt språk eller bemöter varandra, eller mig. Det skaver att bli betraktad så, och jag blir både sårad och irriterad, men jag håller fast vid min idé. Den där som strider mot den förstnämnda.
Jag tror nämligen INTE att alla gör sitt bästa hela tiden.
Hepp.
Jag tror på människors utvecklingspotential och lika värde, men det innebär inte automatiskt att jag tror på att alla i varje situation gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
Jag gör nämligen inte mitt bästa.
Jag kan mer.
Det är många lägen där jag skulle kunna tänka efter innan jag säger eller gör något, där jag skulle kunna se saker ur någon annans perspektiv men låter bli, där jag skulle kunna försöka mer, ifrågasätta mina motiv mer, vara mer tillåtande mot mig själv och andra.
Jag gör inte mitt bästa.
Det betyder två saker:
1: Jag kan utvecklas och göra bättre.
2: Jag behöver inte göra mitt bästa för att duga.
Den andra punkten faller, i mina ögon, bort i den här idén om att alla i alla lägen gör sitt bästa. Att göra tillräckligt är inte detsamma som att vara tillräcklig. Där formulerade jag nog en av mina trossatser.
Tomas Sjödin – vars fantastiska bok om vila jag just har läst ut – formulerade sin trossats så här:
”Man behöver inte räcka till. Det räcker med att man finns till. Allt utöver det är bonus”.
I det instämmer jag. Vi behöver inte räcka till. Brustenheten är en del av att vara människa, och har inget med människovärde att göra. Därför är det ingen krock med människovärdet när jag vågar påstå att vi alla kan göra bättre. Vi gör inte vårt bästa. Och det är samtidigt både okej och en enorm utmaning.
I stressade lägen är det betydligt lättare att se att andra skulle kunna göra bättre mot mig än att jag själv skulle det mot dem. Just nu är jag extra känslig för såna där kommentarer, eller för personer som väljer att ge mig synpunkter på hur jag ska hantera min sjukdom men inte för ett ögonblick beklagar att jag fått den. De har dykt upp i för många flöden på sistone, så nu skär jag ner på tiden i de flödena. Just det kan jag göra bättre. Att välja bort cybersamvaro med dem som inte lyckas uttrycka någon omtanke.
Och jag ser vad den där skörheten beror på. Jag är ledsen över en viss sjukdomsförsämring istället för förbättring, och orolig över att resor som är tänkta att göra mig piggare kanske kommer göra mig sämre. Men oavsett om jag blir fysiskt sämre. Jag bär mig själv i handen och jag kan bli bättre på så mycket. Om jag orkar och vill.
Kära vännerna som bor allra närmast bjöd spontant på middag och jag blev för första gången rullad runt kvarteret.
Så härligt att få komma nära lupindiken och vänner som gör hela familjen gott, både på tallrik och i hjärta. Jag rullades dit och hem och halvlåg i solstol och soffa hela den sköna kvällen. Ändå protesterar kroppen, och har gjort så sen i vargtimmen. Överansträngningssymptom av både gammal och ny karaktär. Värk i leder och delar av huvudet som förr inte gjort ont. Just detta är det grymmaste med denna sjukdom. Att det som fyller själen med lycka får kroppen att sparka bakut…
Runt min hals bär jag det halsband jag köpt på en massajmarknad i Nairobi. I den lilla kapseln ligger två riskorn. På det ena står dotterns namn och på det andra sonens.
Det är en obeskrivlig lycka att få lov att glädjas åt och berätta om sina barn. I den längtan ryms små, små strimmor av skuggor, från tiden då vi inte visste om barnen skulle komma. Och i de strimmorna ser jag dem som längtar och saknar just nu. Barnen som aldrig kom eller de som ska komma i en oviss framtid.
Jag får lov att glädjas. Barnen får lov idag. Samtidiga skolavslutningar gav en förälder på vardera ställe. Fadern fick höra femtonåringen sjunga flera låtar, tryggt och tonsäkert till vännens komp inför resten av högstadiet.
Sonen slutade ettan och stod och sjöng Idas sommarvisa på samma fläck som jag själv stod när jag slutade ettan 1978. Nya rötter växer ut och livsträden förenas.
När själen vill ut, upp, iväg och kroppen behöver ligga stilla gäller det att hitta sånt som håller en lite fången. Idag, när gårdagens utflykt gör sig påmind, varvar jag mellan att läsa om en väns fantastiska romanmanus och att se om teveserien Tre kronor.
Jag älskade den serien när den gick i TV4 i den kanalens barndom. Tänk att det bara fanns två tevekanaler under mina första år som vuxen. Eller åtminstone myndig. Vuxen blir jag nog aldrig. Och som den ungdom jag är älskar jag fortfarande Tre kronor. Den går att se gratis på Swefilmer som så mycket annat. Om nätet funkar. Här är det rätt uselt på eftermiddagarna, så det blir lite hackigt tittande. I pauserna passar jag på att skriva blogginlägg eller blundvila. Förmodligen är det det sistnämnda jag borde göra hela dagen. Men det är ju så vansinnigt tråkigt när det inte händer något.
Det finns många stunder att njuta av, och jag gör det så gott jag kan, även om nuet kan störas både av sorg över det som inte är som det var förr och oro för det som ska komma. På andra sidan sommaren. Utförsäkringsvånda och höstförsämringstankar. Och det innan sommarförbättringen ens har kommit. Onödigt kan nån tycka. Men jag vill ta våndorna på allvar en stund för att sen kunna njuta av att nu är nu. Och just nu finns det extra glädjor och nytt hopp insprängt i alla långa timmar på febersoffan.
Trädgårdens vildvuxna skönhet som någon stund om dagen kan njutas horisontalt i parasollets skugga.
Hopp. Bokstavligt talat.
Frukter och bär som ger sommar i gommen.
Och den goda smaken av era fina hälsningar till mig här. Tack för dem!
