Jag har just nu en paus från Facebook. Mitt privata konto är inaktiverat och bara författarsidan finns uppe. Det innebär att många av de människor som brukar stötta mig i min sjukdom inte syns till längre. Jag kan undra vad relationer är värda när de bygger på att man själv är aktiv och söker upp. De gånger jag kliver av Facebook är det få av dem som bara brukar följa mig där som söker upp mig på annat håll. Kanske är jag likadan. Det är rätt sorgligt.

Det finns just nu ingen glöd att skriva varken statusuppdateringar eller dikter. Jag har tänkt att jag skulle behöva att någon skriver dikter åt mig istället. Och så hände just det i förra inlägget. <3 Tack för det och för all annan omtanke. Den är allt annat än sorglig. En glädje.

I brist på inspiration att skriva nytt tittade jag på läsarstatistiken över det gångna årets alla dikter. Glädjande att så många ögon har nåtts, och att så många delar mina tankar om livet och i mångt och mycket mina åsikter. Men så upptäckte jag att en av Ekhemmanets små dikter mot rasism idag har delats på en sida som vädrar rasistiska åsikter. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Facebook verkar inte ha någon funktion där man kan ta tillbaka en delad bild, och om jag kommenterar på sidan så känns det som att det kan bli en debatt som jag inte vill vara med i. Jag har ingen ork att stå på några barrikader fastän det ger mig obehagsfrossa att min dikt delats i ett rasistiskt syfte. Kan man missförstå den så radikalt, eller är fördomsfulla människor helt enkelt dumma? (Om jag hade varit piggare skulle jag ha uttryckt det där lite finare, kanske nåt svamligt om att fördomar springer ur en oförmåga att betrakta medmänniskorna och världen med värme och objektivitet.)

Familjen (ni vet, mina älskade svarta och vita familjemedlemmar, alla tre likvärdiga svenska medborgare) är just nu på väg till de kära vänner vi skulle besöka i helgen. Men jag stannar hemma. Jag hade kunnat tänja på gränserna, och blir rätt ofta uppmuntrad när jag gör det. Men efter att ha läst mer och mer om den här sjukdomen förstår jag att det är ungefär det dummaste man kan göra. Näst efter att bli rasist.

…ska jag tindra.
…ska jag tro att jag vill skriva en enda dikt till.
…ska jag tro att människor som är friska nog att göra allt de vill, förstår minsta lilla av hur det är att vara sjuk. Jämt.

En annan dag. Inte idag när jag sörjer att jag återigen är sjukare. Att julförberedelserna, trots att de var så försiktiga och frivilliga, gjorde mig sämre. Att jag åter orkar gå bara ett par hundra meter. Inte idag när jag ligger hemma istället för att vara ute med familjen. Inte idag när jag läser en annan persons dagbok på nätet och känner igen mig totalt i hennes sjukdom. Den som sannolikt är min. Som ska stämplas på ett läkarintyg men ändå inte begripas av merparten av de läkare jag kommer möta.

En annan dag.

Årets julvärd i SVT är en person som jag så ofta hört människor tala illa om. Sucka över och säga att ”nä fy, henne kan jag inte alls med”. Och varje gång tar jag illa vid mig. Jag tycker inte det är OK att tala så, inte ens om kändisar. Särskilt efter att Petra Medes sommarprat sänts reagerade jag mot att så många hade så mycket märkliga känslor kring en person som jag upplevde varm och eftertänksam och med tuffa erfarenheter i bagaget. Vi satt bänkade framför teven igår 14:55, för här ser vi Kalle Anka, och redan då levde julvärden upp till min varma bild av henne.

Petra Mede berättade tidigt att hon skulle ha en gäst i studion, en av mina stora favoriter. En person som inte väjer för det mörka, som visar på hoppet mitt i sorgen, som talar friskt om tro i en värld full av tvivel och krångelandlighet – och som har ordets gåva. Tomas Sjödin.

Nu har jag hört samtalen, och tackar både Tomas och Petra. Första samtalet finns här, och andra samtalet finns här.
Ta dig tio fina minuter med dem.

Bild från SVT Play.

Till alla mina bloggläsare, som följer med här, som reflekterar tillsammans med mig och som delar liv, en tillönskan om en riktigt GOD JUL!

Tack till alla er som funnits med mig här under detta år, det andra som jag varit sjuk. Den här världen har varit oerhört viktigt när jag inte har haft möjlighet att vara ute så mycket i den vanliga världen. Och så finns det människor som påstår att bara fysiska möten och inte detta är ”real life”. Ni är verkliga för mig, ni som delar livsresan och då och då gör ett litet avtryck här. Ni som läser utan att kommentera eller höra av er på andra sätt är overkliga, eftersom jag inte vet vilka ni är. ”Syns inte. Finns inte.” som vildvittrorna skrek. När man är ständigt sjuk dyker det då och då upp vildvittror, tankar, som det är svårt att bli av med. Därför är alla goda tankar från er, trogna följeslagare, så välkomna. Tack för ert stöd! Tack ni som står ut med att läsa om det som är både allmänt och personligt, både ljust och mörkt. Jag tror på att dela alla nyanser av livet, och är så tacksam att det finns andra som också tror på det och delar och tar emot.

Nu är det julafton. Diktkalendern är avslutad och jag drar mig tillbaka från en del arenor. Också just nu har jag fått dra mig tillbaka och stanna hemma från gudstjänst kring julkrubban. När febernedsättande värktabletter inte gör någon skillnad, och viljan gjort att tempot varit högre än en sjuk kropp klarar är det dags att dra i handbromsen. Så nu ska jag ligga och blunda, och ibland snegla på ”bows of holly” som maken har ”deckat the hall” med.
GOD JUL!

Jag drömmer om en jul hemma. Så lyder översättningen av I’m dreaming of a white Christmas, och kanske är det fiffigt att göra som översättaren – drömma om det man själv kan påverka. En vackert vit jul blir det inte i år. Ösregn kan vara förödande för julkänslan, särskilt om man bor i en bygd som brukar bjuda snö. Inte varje jul, men ofta. Det finns bara gamla smutsiga småsnöhögar, så nu gäller det att hitta andra sätt att locka fram julkänslan. Men först drömmer jag lite till.

En annan vinter.

Återigen: tack för alla hälsningarna som gör mig så glad! God dan före dopparedan till dig, kära läsare!

Vad säger katten?

Min familj har ordnat och pyntat granen ovanligt tidigt i år, och jag och katten får njuta av prakten.