Livsfunderingar

Kommunikationsguide

Lämna en kommentar

Barnet: ”Jag fick höjt betyg!”

svaret: ”Vad duktig du är! Jag är stolt över dig!”
kan uppfattas som: ”När du presterar är jag stolt över dig.”

medan svaret: ”Grattis! Vad härligt det måste kännas!”
kan uppfattas som: ”Grattis! Vad härligt det måste kännas!”

Den ledsna: ”Jag är så ledsen för att hon sa så där till mig.”

svaret: ”Äh, tänk inte mer på det där!”
kan uppfattas som: ”Dina känslor är inte viktiga, och om du bara vill kan du bli glad..”

medan svaret: ”Jag förstår att du blev ledsen. Vad tungt…”
kan uppfattas som: ”Jag förstår att du blev ledsen. Vad tungt…”

Den längtande: ”Det är så otroligt jobbigt att längta och inte veta om det nånsin ska hända.”

svaret: ”Men tänk på allt du har istället för det du saknar.”
kan uppfattas som: ”Berätta inte om hur du har det om det inte är något positivt.”

medan svaret: ”Jag är så ledsen att det ska behöva vara så svårt.”
kan uppfattas som: ”Jag är så ledsen att det ska behöva vara så svårt.”

Jag: ”Jag funderar på att ta en paus från Facebook.”

svaret: ”Vad bra!”
kan uppfattas som: ”Vad bra, för jag ser dina inlägg hela tiden och tycker du ägnar alldeles för mycket tid där.”

medan svaret: ”Gör det om du känner att du behöver det.”
kan uppfattas som: ”Gör det om du känner att du behöver det.”

Kortkoder:
Lyssna – värdera inte.
Spegla – ge inte lösningar som inte efterfrågats.
Uttryck – formulera dig med tydlig varsamhet istället för att lägga ansvaret på den du möter att tolka dig.

20131220-131932.jpg
En vän kom på besök med en fikakorg och omsorg i sjukstugan. En vän som kommunicerar på ett sätt som gör att jag uppfattar vad hon menar och känner mig sedd. Vi hade talat mycket om hur svårt det är att bli bemött med fel ord som sjuk eller sorgsen. Sen bytte vi boktips, och denna klockrena sida kom upp med tumgreppet.

TACK kära ni som kommunicerar genom att lämna så varma kommentarer. Jag har inte svarat på dem alla, men gläds länge!

Barnalängtan

Längta barn och tala om det

3 kommentarer

Igår fastnade jag vid P4 Extra med Lotta Bromée. Hon hade Victoria Silvstedt som gäst, en person som jag – förlåt – har en del fördomar om. Något VS sa i intervjun fick mig att tro att det inte bara är fördomar. Hon sa något i stil med att Nu är jag redo att skaffa barn. Fyrtio is the perfect age att bli mamma. Jag suckade och tänkte att hon måste vara en skrämmande naiv person som tror att det vid 40 går att börja fundera på att ”skaffa” barn. När den biologiska klockan nästan tickat förbi. När chanserna att lyckas med IVF redan minskat drastiskt. När det börjar bli för sent för att bli godkänd för adoption.

Sen googlar jag på henne tillsammans med ordet ”barn”, precis som andra googlar på Sarah Dawn Finer och hamnar här, och hittade en äldre artikel där Victoria Silvstedt beskrev sin längtan efter barn. Så jag viskar ett litet förlåt. ”Förlåt. Du är inte så naiv. Du är bara rädd för att blotta din smärta.”

Barnalängtan drabbar hårt, så många och så hårt att de som inte är drabbade har svårt att förstå hur ont det gör. För den som verkligen vill förstå, som inte vill komma med missriktade och sårande försök till tröst, finns det sätt att lära sig. Förra året satte jag ihop en grundkurs i barnalängtan för den som vill lära sig. Eller känna igen sig.

Grundkurs i barnalängtan

20131218-104903.jpg

Ditt & Datt

Musikhjälpen 2013

3 kommentarer

Tack ni som bidrog till Musikhjälpen 2013 och/eller bidrar till andra insamlingar som hjälper till att jämna ut den osannolikt ojämna balansen i världen. Jag hör till dem som tror på bistånd. Inte ett bistånd som handlar om att rika knösar kommer ut och delar ut prylar till fattiga människor i ett ovanifrånperspektiv. Inte ett bistånd som bygger på faddersystem där enbart utvalda individer blir hjälpta. Jag tror på respektfulla projekt som gör människor delaktiga i att lyfta sig själva och sitt samhälle. Ett bistånd som ger människor chans till liv och hälsa. Just till såna projekt kommer Musikhjälpens insamlade medel att användas. I Ekhemmanets insamlingsbössa landade 2325 kronor – TACK! – och i den totala insamlingen drygt 28 miljoner kronor!

20131216-120239.jpg

20131216-120552.jpg

Ditt & Datt

Förnuft och känsla

Lämna en kommentar

Tack kära ni för era fantastiska hälsningar, för omtanke och goda ord om mig och mitt skrivande. På orons hav är varma ord som livbojar, frälsarkransar som kan bära en bit tills farkosten är på plats igen.

20131215-215418.jpg

Jag tvivlar absolut inte på mitt värde som människa, det vill jag säga. Jag tror på ett människovärde som inte har att göra med vad vi gör och åstadkommer. Det säger förnuftet. Men känslan i mig är något helt annat. Och just nu är känslan att jag ägnar mer kraft än jag har åt sånt som ger mindre än jag skulle vilja. Exakt vad jag skulle vilja få ut är inte helt lätt att förklara. Det handlar inte om antal personer som läser och uppskattar mina texter utan snarare att göra något av tydligt och bestående värde. I ett vanligt arbete i ett friskt liv kan det komma dagar då jobbet känns meningslöst och mer tagande än givande. Men då är åtminstone lönen en faktor att räkna in. Inte helt oväsentligt, för en inkomst är trots allt en slags värdering i att man är en person som gör nytta. Det är snart två år sen jag var en person som fick ett sånt tydligt kvitto, i form av lönebesked, på att jag gör någon nytta. Nu har det kommit ikapp. Och jag får uppleva en känsla av meningslöshet som många arbetslösa och sjuka långt före mig har upplevt. Kanske är det kortvarigt, kanske inte. Oavsett så tänker jag inte dölja denna känsla heller. Det är alltför många som visar upp sin glädje men ständigt döljer sin sorg. Jag tror det gör oss mindre ensamma om vi får möta andras skörhet och inte bara vår egen.

Familjen är det viktigaste i mitt liv, och tacksamheten över att inte vara ensam är oändlig. Men min identitet, den jag är i mig själv, är inte alltid kopplat till familjen. Jag är någons mamma, fru, dotter, syster, vän. Det är fantastiskt förstås, men jag behöver också vara någon i mig själv. Och vem den Cecilia nu är och kommer vara framöver är just nu svårt att greppa. Därför känns det lite som att färdas utan farkost på stormigt hav.

Fikarum och blogghållplats